Kärleken rostar aldrig, eller?

Kapitel 11

Där stod Marcus i dörröppningen. Jag hörde polisbilar utanför sjukhuset längs med parkeringen. Jag gick ut ur rummet där jag fick blåsten på min kind där det sprutade blod som skulle kunna fylla en hel flod. Kjell - Erik kom in till Marcus och hjälpte han med att hålla fast hon tills poliserna kom. De satte på hon ett par silvriga handbojor och släpade ut hon från sjukhuset.

- Detta är den bästa dagen i mitt liv! Jag har fått träffa både Marcus och Martinus, hörde jag hon skrika längst korridoren.

Martinus POV

Jag hade ont längst armarna från slangarna. Det låg blod längst golvet och det bara värkte. Jag fick en tablett mot ondskan av en sjuksköterska. Hur kunde hon göra så mot mig? Hon har kanske förstört mitt liv, tänkte jag om flickan. Som tur var så hade det inte hänt något med Ida för då skulle hon fått med mig att göra.
- Tack! Du räddade mitt liv, sa jag och kramade Marcus.
- Det var det minsta jag kunde göra! Sa Marcus samtidigt som han släppte ifrån kramen och reste sig upp från sjukhussängen.
- Martinus... Skrek Ida när hon kom in till rummet hoppandes av glädje.
- Vi får åka hem idag! Nu hade jag också börjat hoppa ( fast i sängen haha ) Vi packade ihop våra saker och sedan så skrev vi ut oss från sjukhuset. Det var en skön känsla och jag började gå mot bilen med lätta steg. Eftersom jag fortfarande inte var frisk så hade det fortfarande slangar i mig som de hade fäst med ett plåster. Jag hade också fått en dosa som var fast runt min midja så att de skulle kunna mäta hur snabbt / sakta mitt hjärta slog. Det kändes obekvämt men det var bättre de än att ligga på sjukhuset i några nätter till. När vi kom hem så var det tidig efter middag. Vi gick ut i trädgården och skulle precis börja spela fotboll när...
- Martinus du vet väll att du inte kan spela fotboll nu! Du är sjuk kommer du inte ihåg vad doktorn sa? Ingen rörelse.
- Men..
- Inga men, sätt er och spela kort eller något. Ida hick och satte sig på en av stolarna på trädäcket medan jag hämtade kortleken. Jag hatade egentligen att spela kort men jag gör det för Idas skull tänkte jag när jag satte mig på stolen mittemot Ida. Hon såg så glad ut där hon satt och valde vilket kort hon skulle lägga ner.

Marcus POV

Stenen jag hade haft i magen länge släpptes sakta med säkert. Det var skönt att Martinus var hemma och att allt hade gått bra.. Eller ja utan att tänka på att det kom någon och slog ner Katrin för att få ta en bild med Martrinus så gick ju allt bra hehe. Jag och Sara satt nere vid hamnen på vår båt. Den var ganska ny köpt och i väldigt fint skick.

- Pappa sa att vi fick åka om vi var försiktiga, sa jag samtidigt som jag satte ner min högra fot på båtens golv.

- Okej, vi åker ut med båten men inte för långt ut för att jag är ju rädd för du vet vad. Sara hade en jätte skräck för hajar. Hon klarade knappt att bada i en vanlig pool. Jag lovade att inte köra för långt ut och startade motorn. Pappa hade visat mig hur man kör båten så jag kunde iallafall lite men det berättade jag såklart inte för Sara för då skulle hon nog inte vilja åka med. Vi åkte några hundra meter ut i vattnet när vi tillslut stannade. Sara plockade fram en picknick korg med bullar och saft. Det var så skönt att sitta där ute, utan att det skulle vara någon som skulle överfalla mig.

- Sara, vi måste nog komma ut med att vi är ihop. Bara så att fansen inte hatar mig eller ja så som det hände med Martinus och Ida om du förstår vad jag menar!? Sara nickade lätt till svar innan hon tog en tugga av den ny bakande bullen. Jag böjde mig fram för att pussa Sara när jag kännde att jag blev blöt på hela ryggen. Jag vände mig om och där stod två tjejer i sjutton års åldern och kollade argt på mig.

- Fy f*n vad du ljuger! Skrek en av tjejerna. Jag såg en tår falla ner från hennes kind, jag tänkte på de ögonblicken då alltid Martinus brukade torka bort tårar från Idas mjuka kinder. Jag lyfte ena handen i luften och låtsades att tårka bort en tår från Saras kind så bara skrattade den brunhåriga tjejen högt och elakt.

- Du tror att du är en j**la diva och sitter här med din fula flickvän som du " inte har " Jag såg att Sara hade gått till andra sidan av båten. Där satt hon i en fosterställning och grät okontrollerat.

- Jag tänkte faktiskt ladda upp ett inlägg senare ikväll om att jag och Sara är ihop men ni har väl redan lagt upp en bild på oss på ert j**la Instargram konto! Tjejen som tidigare hade gråtigt bara skrek ut en massa fula saker som faktiskt gjorde mig ledsen ända in i själen.

- Hur kan du vara ihop med hon? Du är värld en bättre än hon, eller nej du är värld en som är som hon... ful,omodern och ja allt man kan vara. Jag såg att tjejerna började att packa ihop sina saker och jag visste redan att de skulle hoppa över till vår båt. Allt det lämnade kvar var bara en tröja med mig och Martinus på. Jag gick bak till Sara och satte mig bredvid hon där jag lät de salta tårarna rinna längst mina kinder.

- Sara, jag har en ide! Sara lyfte sitt ansikte och kollade med den sötaste blicken man kan ha. Jag förklarade långt till kort hur jag hade tänkt. Hon tyckte att det var en bra ide när vi gick fram till ratten igen. Jag startade motorn när jag sår att tjejerna hoppade upp på en av de blåa kanterna på båten. De hoppade mot vår båt när jag körde fram en bit. De landade rakt i vattnet med ett plask. Jag vände mig lite snabbt om och såg att en av tjejerna hade svårt för att simma.

- Sara ser du?

- Ja jag ser det du ser. Vi måste ju rädda hon, hon kan ju inte simma!

- Men om vi hoppar i så kanske det kommer att dränka oss eller något! Skrek jag lagom högt för att över rösta motorns ljud. Vad skulle vi göra? Skulle vi låta de va eller skulle vi rädda dem?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack så sjukt mycket för att ni kommenterar,läser min bok! Vad tror ni kommer att hända? Kommer det rädda dem eller inte? Du är bäst glöm inte det <3