Kärleken rostar aldrig, eller?

kapitel 5

Jag kunde inte sova den natten. Tänk om min mamma och Kjell - Erik skulle blivit ihop! Vi skulle ju bott i samma hus, men vi skulle ju inte kunna vara ihop. Jag fick ett meddelande, jag sträckte mig till min mobil och kollade vem det var. Jag låste upp mobilen och såg att det var Martinus.

Martinus: Hej, vill du träffas imorgon runt tio?

Jag: Ja det vill jag, jag måste verkligen prata med dig och en liten sak ( eller en ganska stor sak )

Martinus: Nu blev ju jag också orolig, men nu måste jag sova så att vi ses imorgon <3

Jag: Godnatt, älskar dig! Jag hann inte se hans svar förrns jag somnade med mobilen i handen med ett pågående videoklipp som vanligt.

Nästa dag.

Jag vaknade av ett sms, Det var Martinus som hade skickat ett godmorgon meddelande. Han är så söt! Jag kollade på klockan. Den var redan tio i nio, och jag skulle träffa Martinus klockan tio. Jag gick ner för trappade och gick in till köket. Jag såg mamma sitta och kolla i tidningen med en kopp kaffe, hon lyfte blicken när hon såg mig. Jag kollade surt på henne när jag gick förbi till kylskåpet. Mamma brydde sig inte utan bara fortsatte att läsa. Jag tog fram mjölk och flingor och satte mig med en duns på stolen bredvid henne.

- Mamma lovar du att du aldrig blir ihop med Kjell - Erik.? Mamma kollade upp på mig.

- Varför tror du att vi skulle bli ihop när vi bara har träffats en gång? sa mamma lite irriterat.

- En j*vla gång, du jobbar ju på samma skit jobb som han gör där du inte ens får en krona i månaden. Nu kände jag tårarna. Jag reste mig upp och sprang in på mitt rum. Jag brydde mig inte om att jag skulle träffa Martinus och tjugo minuter, för just nu ville jag bara dö. Jag låg i sängen och grät en lång stund ända tills det knackade på min dörr. Jag han inte ens säga kom in innan dörren öppnades och där stod Martinus i sina svarta skinn byxor och en röd vit tröja.

- Vad har hänt? Sa Martinus samtidigt som han gav mig en stor och lång kram.

- Ja...... Jag stammade fram bokstav efter bokstam men jag fick inte ens ihop ett ord.

- Kom vi går hem till mig så att du kan tänka på något annat, sa Martinus. Jag gick bort till mitt sminkbord och tog lite puder och maskara på mig och sedan valde ut ett par mjukisbyxor, en kort topp och en svart bombarjacka. Vi gick hem till Martinus och satte oss i soffan där vi satt igår. Jag drog efter andan och berättade allt från början av kramen tills i morse för Martinus. Efter en kvart så hade jag berättat allt och Martinus visste inte vad han skulle säga.

Martinus POV.

Tänk ifall det var sant det Ida berättade. Det kanske faktiskt är så att Katrin och min pappa är lite små kära i varandra. Men det får inte hända! Om det ska vara ihop så ska minsann jag inte göra slut med Ida för den sakens skull tänkte jag. Jag satt och kollade in i Idas vackra blå gröna ögon en lång stund.

- Ida det får inte hända, och om det händer så ska iallafall inte vi göra slut. Jag såg att Ida började att le. Mitt hjärta slogs i hundra nittio när Ida böjde sig fram och kysste mig. Vi kysstes en bra stund och jag ville inte sluta men just när vi hade börjat att ( Hångla eller vad man ska säga ) Så vreds nyckelhålet om till ytterdörren och in kom....

- Oj oj oj, här går det undan, sa Marcus som hade kommit in till soffan. Jag kände att jag börja rodna. Marcus slog sig ner bredvid mig och startade teven. Jag och Ida kollade på varandra och gav en blick om att vi skulle gå ut till parken. Jag rörde lite lätt på huvudet och sedan reste jag mig upp och gick till hallen. Jag valde ett par vita Nike skor och en militär grön jacka. Vi gick sakta mot parken med händerna sammanflätade i varandra. Vi satte oss på en bänk och bara kollade ut på alla lekande barn. Det var mysigt att sitta där med Ida ända till jag hörde någon som tog ett foto. Jag vände mig snabbt om och där står.....