Kärleken rostar aldrig, eller?

Kapitel 10

Jag hann inte tänka klart förrns jag satt i taxin. Taxin var orange och doftade svagt av rök. Det tog ett tag innan taxin stannade utanför ett av Norges största sjukhus. Jag fick tillbaka klumpen i halsen och gick sakta mot entrén. Jag möttes av en personal med blont hår.

- Hej, är det du som är Ida?
- Ja det är jag.
- Jag heter Frida, följ med mig det är viktigt.

Jag följde efter henne mot hissarna. Vi åkte upp ända tills våning tre. Jag kollade ut genom glas hissen och när jag verkligen såg hur högt upp vi var så fick jag lite höjdrädsla. Vi började gå mot rum 567. Frida öppnade dörren, och där inne såg jag Martinus ligga nerbäddad i sängen. Han hade massor av slangar som pumpade in och ut blod genom kroppen. Han log mot mig, och det var då jag visste att han iallafall inte var död.

- Vad har hänt? Jag satte mig gråtandes på mina bara knän bredvid sjukhus sängen.

- I natt så vaknade jag av att jag hade svårt att andas. På mindre än 10 minuter så hamnade jag här med massor av slangar som blodet forsat ut och in igenom.

- Jag trodde att du var död!
Jag böjde mig fram och kramade Martinus. Vi han precis omfatta oss i en kram när en doktor kom in och sa att jag var tvungen att lämna rummet för att det skulle göra en sista undersökning. Det tog ett tag innan Martinus kom ner till receptionen. Vi tog närmaste taxin hem. Medans jag betalade taxi chauffören så gick Martinus in på Coop återigen för att handla något att äta.

Martinus POV

Jag gick mot entrén. Jag tog ett grepp om en korg och började gå mot kött avdelningen. När jag fick syn på pappa och Karin stå och kyssas inne å personalrummet så brydde jag mig inte. Jag skannade av köttet och la ner det i en påse och sedan gick jag hemåt.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag gick mot köket där jag plockade fram de resterande makaronerna och kokade upp de på den på den helt nya spisen. Efter cirka 3 minuter så kom Martinus hem med köttet. Jag hällde på en klick smör och la på bland färsen.  Vi åt upp maten så snabbt den var serverad.

Marcus POV
Jag och Sara hjälptes åt att plocka undan frukosten som ingen hade ätit av. Det mesta var bara att kasta så som smör och mjölk som hade blivit smält och varmt. Vi bestämde oss är att bada, men eftersom ingen av oss hade med badkläder så badade vi med kläderna på. Kläderna var som fast klistrade på kroppen medans vi badade. Dörren öppnades sakta och jag och Sara kollade med en undrande blick på varandra. Vi hörde röster och skuggorna kom bara närmare och närmare.

- Får vi också bada?

Jag och Sara andades ut när vi fick syn på Martinus och Ida och innan vi ens hann svara så hade de redan hoppat i poolen. Undra vad Idas mamma kommer att säga? Utbrast jag.

- Ja.. det undrar jag också! Sa Ida  skrattades och sköljde av ansiktet med lita vatten från poolens vattenyta. Vi badade länge innan vi gick upp ur poolen och kastade ner en klår tablett som sakta löstes upp i vattnet. Vi han precis duscha och plocka undan allt som vi ställt fram innan Katrin och pappa kom hem. Dörren öppnades sakta när jag såg att de gick hand i hand. Jag kollade mot Marrinus håll men han brydde sig inte. Det vad en skön känsla att veta att de inte brydde sig längre för jag vet hur mycket Martinus älskar Ida.

- Martinus.. Du måste åka till sjukhuset nu och stanna där över natten!
- Varför då?
- Jag vet inte, jag fick ett samtal om det,
- Får Ida följa med?
- Nej tyvärr.. Inge ens jag får följa med.