Kärleken rostar aldrig, eller?

Kapitel 13

- kommer vi alla fyra va tillsammans hela tiden?
- Nej! Jag lovar att allt kommer att vara som vanligt!

Jag böjde mig fram och våra läppar möttes i en kyss. Jag verkligen älskade Martinus och han var det bästa som någonsin hänt mig. Klockan han bli 18.30 när vi ringde till satans godaste pizzeria och beställde hemleverans. På mindre än 20 minuter satt alla runt matbordet och åt. Vi hjälptes åt att ställa in sakerna i diskmaskinen. Imorgon var det första dagen i sjuan. Det betydde att det var ny skola ny matsal och ja allt var nytt. Jag kände att mina ögonlock blev bara tyngre och tyngre och till slut så slocknade dem. Jag vaknade av att Martinus släppte taget om kramen som han hade haft mig i hela natten. Det kändes tomt när ingen höll om mig. Vi låg länge och kollade på olika fan konton på Martinus mobil.

Jag var väldigt spänd på att börja på skolan. Det tog cirka sju minuter att gå dit. Vi gick upp och gjorde oss i ordning innan vi slog oss ber vid matbordet. Jag sträckte mig efter mjölken samtidigt som jag hällde upp flingor i en vit porslin skål. Klockan var bara 07.15 när vi gick hem till Martinus hus för att möta upp Sara och Marcus. Skolan började 07.45 men vi ville vara där i god tid innan. Jag kände ingen annan i min klass mer än Marcus. Vi gick över den korta bron och tillslut så kom vi fram till skolan. Inåt i skolan så doftade det inte gott. Alla hade på sig olika slags parfym så det blev helt enkelt för många dofter på samma gång att ta in. Jag och Macus gick nervösa mot klassrummet. Vi började gå mot de bänkarna längst bak i klassrummet men när vi precis skulle sätta oss ner så kände jag en knuff i ryggen.

- Vad f*n gör du?
- Jag ska sitta här, så flytta dig!

Marcus POV

- Du, om det är någon som ska flytta sig så är det nog du!

Jag lyfte handen och pekade på en ledig plats längre fram i klassrummet. Han kom närmare och närmare mig och tillslut så var han så när så att han kunde ge mig en örfil. Det var precis det han gjorde, en riktigt hård också. Det var nu jag bara ville gråta i Idas famn men då så skulle ju jag framstå som klassens tönt i 3 hela j**la år! Jag gick sakta och satte mig tillrätta bredvid Ida igen. Hon lugnade mig lite genom att dra hennes hand upp och ner över min rygg som jag nu hade börjat få rysningar av så skönt det var. Skoldagen gick långsamt men tillslut så var dagen slut. Jag och Marcus gick upptill varandra ut på skolgården och satte oss på en bänk för att vänta på Martinus och Ida skulle sluta. Vi slutade 14.31 medans de slutade 14.36. På denna skolan så var det väldigt viktigt med tiderna och det var nästan ingen lektion som börjar med hela eller halv timmar.

Martinus POV

Skolan var slut och vi gick hem alla fyra. Jag hade saknat Ids så mycket även om jag ändån hade träffat hon på lunchen och alla rasterna vi hade samtidigt. Detta en sådan lycka att äntligen få omfatta hon i en kram. När vi kom hem så gick vi upp till mitt rum och öppnade våra datorer som vi hade fått låna från skolan. Vi gjorde också lite läxor samt föll i lite papper som skulle lämnas in imorgon igen. Mellanmålet var serverat på nedervåningen men konstigt nog så var ingen av oss särskilt hungriga. Istället så la vi oss i sängen och kollade på film. Ida la och pillade i mitt hår. Jag hoppade till, inte för att jag inte gillade det utan att det var så j**la skönt när någon gjorde det. Klockan blev närmare 17.03 när det plingade på dörren.

- Jag öppnar! Skrek jag samtidigt som jag sprang med snabba steg nerför trappan. Jag öppnade dörren och där stod det två doktorer. Kom in sa jag och flyttade mig från dörröppningen. De klev in i huset och beundrade det noga.

- Hej, vi heter Julia och Malin och vi skulle vilja undersöka dig lite.

Jag nickar lätt till svart samtidigt som jag gick mot vardagsrummet. Vi slog oss ner i en av sofforna och Ida i den andra som var mittemot mig. Jag tog av mig tröjan och kollade på Ida. Hon studerade min mage noga och jag bara skrattade.
- Det skulle varit bra om du skulle kunna försöka att inte skratta, sa en av doktorerna som höll på med sina fingrar innanför bandet son jag hade runt min mage. Efter ett tag så var de klara med undersökningen. De lämnade huset samtidigt som pappa och Katrin kom in. De lagade Mat och alla samlades runt köksbordet. Vi pratade on hur vi hade haft det i skolan och jag kollade lite lätt mot Marcus håll. Jag såg att han hade fått ett litet blåmärke på halsen men det sa jag ingenting om.

Nästa morgon.

Jag och Martinus gick hand i hand till skolan innan vi skildes åt på vars ett håll. Skolan gick som den skulle ända tills lunchen...
- Du är kväll Martins flickvän?
- Ja det är jag.
- F*n vad du är ful! Tro inte att du är någon bara för att du är ihop med Martinus!

Det var det ända jag hörde innan det blev helt svart. Jag vaknade av att jag fick något kallt i pannan.

- Ida lever du?

Jag öppnade ögonen och där satt Marcus på huk och grät i matsalen. Jag satte mig tillrätta upp på betong golvet och kramade Marcus samtidigt som jag kollade runt efter tjejen men hon fanns inte kvar. Plötsligt så mindes jag hur allt hade gått till från början till slut. Men det ändå jag inte fick ihop var varför hon slog mig. Jag tog mig upp hakan och märkte att jag blödde. Jag hade blod på hela min tröja. Marcus tog ett bra grepp runt om mig och bar mig till sjuksköterskan. Det kändes väldigt konstigt att bli buren av ens pojkväns bror men jaja. Jag fick en salva med mig hem och ett stort plåster på hakan. Den sista lektionen så kollade alla lite ( eller väldigt )  konstigt på mitt stora bruna plåster under hakan.

Skolan var slut och vi var hemma igen fast denna gången så var vi hos mig. Alla fyra satt ute på tarassen och lyssnade på när jag och Marcus berättade vad som hade hänt. Martinus blev helt förstörd och hanns ögon fylldes med tårar. Jag flyttade mig genast tätt intill han och gav han en fjäder lätt kyss på pannan.

Vi satt och pratade en lång stund och klockan han bli 19.07 när vi gick hem till Marcus och Martinus för att äta. Jag slog mig ner på en tom kall stol som genast blev varm. Men när jag skulle ta första tugg an av min varma mat så märkte jag att Martinus var borta. Jag sprang ut från huset med alla det andra bak efter mig. Medans jag sprang för livet så låste jag upp mobilen och slog snabbt in nummert till Martinus.

Jag: Vart är du?
Martinus: Jag är på tåg rälsen.
Jag: Va?!

Jag han inte höra hanns svar förens jag stoppade ner min mobil i jackfickan och började att springa mot tågstationen. Mina ögon fylldes av tårar när jag såg Martinus bokstavligen stod upp på tågrällsen.
- Du får inte Martinus!
- Jag klarar inte av att se dig få lida mer...

Jag hörde att bommarna fälldes ner och långt där borta kom tåget närmare och närmare Martinus.

- F*n
----------------------------------------------
Hoppas att du gillade detta kapitlet. Vad tror du och vad vill du ska hända? Tack så sjukt mycket för 600+ läsare och att så många har lagt till denna boken i era spellistor / bibliotek! Du är bäst, så är det bara <3