Kärleken rostar aldrig, eller?

Kapitel 12

Jag såg en båt åka förbi vår nåt några meter ut i havet. Jag fick en bra idé men jag visste inte hur jag skulle kunna ropa på han. Jag drog min hand längst med flytvästen och kom på att det fanns en visselpipa som man blåser i när man håller på att drunkna. Jag tog i allt jag hade från tårna och uppåt och blåste ut allt jag kunde i den lilla visselpipan. Det tog ett tag innan mannen på båten som kan ha varit i 70 års åldern vände sig om. När han såg oss så började han köra 35 knop mot oss vilket är lite överdrivet snabbt får att rädda två tjejer som hat försökt att skada mig tänkte jag när mannen band fast sin båt i min med ett stort och tjockt rep. Jag tog ett bra grepp om mannens hand. Jag berättade lite snabbt att den ena tjejen höll på att drunkna och om han kunde hjälpa dom.

- Hur hamnade de där då?
- Det... Strunt samma bara rädda dom.
Mannen tog fram en livboj ur sin båt som han sedan kastade ut i vattnet mot tjejen som inte kunde simma. Hon kunde inte klara sig länge till. När jag kollade på hennes blåa läppar och hennes ledsna min så tyckte jag på ett sätt synd om henne.

Mannen drog sakta tjejen över båt kanten och sedan gjorde några andning övningar. Det såg ganska roligt ut där de satt så jag nästan ville skratta fast det skulle ju inte vara så snällt. Sara tittade allvarligt på den blonda tjejen som bara stod och små flinade mot hennes kompis som knappt kunde andas. Jag såg att hon drog efter andan flera gånger men inte fick in någon luft alls.

- Hur f*n kan du bara stå och skratta åt din kompis? Sa Sara lite smått irriterad.
- Det behöver du inte lägga dig i!

Sara och tjejen stod länge och diskuterade otrevligt mot varandra. Mannen körde sedan över med de två tjejerna till deras båt där vi skildes åt på olika håll. Äntligen var jag och Sara på land igen där det nu var den tryggaste platsen man kunde vara på.
----------------------------------------------
Jag och Martinus satt fortfarande ute på tarassen med tända ljus och spelade kort. Det var tråkigt att Martinus var sjuk men ännu tråkigare att Sara skulle åka hem om två dagar. Jag hade sån ångest. Tänk om hennes föräldrar dricker sig fulla och sedan misshandlar eller kastar ut Sara från huset. Jag ville inte det kunde inte vi bara adoptera hon? Jag menar om jag blir trött på hon så kan jag ju flytta in till Martinus... Eller ja om inte Sara flyttar in till Marcus som hon nästan redan har gjort.

Klockan var halv ett på natten när jag och Martinus gick med trötta steg in i huset. Vi gick med våra händer samman flätade i varandras när vi gick ut för att säga godnatt till Kjell - Erik ( som jag nu kan kalla för min pappa ) och mamma som satt tät upp till varandra och kollade på någon film. Vi vandrade uppåt för trappan efter att vi hade borstat tänderna.

Vi kastade oss i sängen när vi kände något väldigt hårt och obekvämt ligga under oss. Vi tog tag i vars en ände av täcket och när vi lyfte det så låg där...
- Marcus och Sara? Vad gör ni här?
- Vi kollar på film, eller vad ser det ut som? Sa Marcus samtidigt som han drog bort armen från Saras rygg. Jag och Martinus bara satt och skrattade samtidigt som vi var arga.

Två dagar senare.
( ledsen att jag hoppar i kapitlet men jaja )

Idag var den dagen då Sara skulle åka hem. Jag vaknade med gråten i halsgropen med en hemsk tanke av allt som skulle kunna hända Sara. Jag skulle bara vilja behålla hon för alltid men det kunde jag ju inte, jag låste upp mobilen och svarade på lite sms,kommentarer och snapchats som jag hade fått under natten. Jag blev lagom klar tills Martinus vaknade. Det var ett sådant lugnande ljud av att ligga med huvudet på hanns bröstkorg och bara höra hanns lätta andetag.

Marcus POV

Jag vaknade av att en tår föll ner från min kind. Tänk att idag så skulle min flickvän, min älskade flickvän åka hem och jag visste inte när jag skulle träffa hon igen ( om jag ens kommer att träffa hon igen ) jag kollade sidan om mig men Sara var inte där. Jag blev rädd och trodde att jon kanske redan hade åkt men blev genast lugn när jag hörde hennes röst från nedre våningen. Jag tog på mig en mjukis dress och sedan så gick jag ner för trappan. Trappan hade smala trappsteg så det var lätt att man trillade ( som jag hade gjort några gånger ) Jag satte mina händer runt Saras midja och omfattade hon i en kram.

Hon vände sig om och gav mig en kyss. Vi stod där länge och bara njöt av att höra ljuden från de stekta äggen som låg och puttrade. Vi åt upp frukosten i ett nafs så fort den var serverad. Klockan 11.00 så skulle vi vara hemma hos Ida och nu var klockan 09.02. Vi gick upp för att göra oss i ordning dör att sedan gå en sista runda till parken tillsammans. Jag tog på mig en vit bombarjacka Medans Sara tog på sig en militär grön. Det regnade så vi trampade ner våra fötter i vars ett par svarta gummi stövlar. Jag hade smugglat ner ett paket i min jack ficka som jag skulle ge till Sara. Vi valde ut en bänk att sitta på längst med buskarna. Den var fuktig men det struntade vi i. Där satt vi en lång stund och pratade om typ allt.

- Marcus... Jag är rädd att du ska hitta en person som är bättre än mig!
- Sara, du är den bästa man kan ha och det är därför jag ger dig denna. Jag sträckte fram ett litet paket som var lite slarvigt inslaget i en ask och ett band knutet som en rosett. När hon öppnade paketet så lös hennes ögon upp.

- Tack så mycket! Sa hon samtidigt som hon kramade mig. Hennes glädje tårar forsade ut när jag knäppte halsbandet runt halsen på hon. På det så stod det "Marcus + Sara" och jag hade ett likadant som jag hade gömt under den vita jackan som nu var genomskinlig. Vi lämnade parken och började gå mot Idas hus. Vi knackade på dörren och sedan klev vi in. Vi fortsatte in mot vardagsrummet där Pappa,Katrin,Ida,Martinus och Emma satt och fikade på bär med glass.

- Ida och Sara, vi har glada nyheter!
- Vadå? Att Saras tåg går en timme senare eller? Sa vi ointresserat.
- Nej, Sara jag har pratat med dina föräldrar och om du vill så kan jag adoptera dig!?

Jag och Sara kollade på varandra innan vi reste oss upp och kramade varandra samt skrek allt vi kunde av lycka. Marcus och Martinus hade nu också fattat att det var på riktigt och började att hoppa de med av full glädje. Tänk att för 10 minuter sedan så grät jag så att att vatten var borta från kroppen och nu så hoppar jag av fullständig lycka för att vi har adopterat Sara för alltid!

- Mamma, tack du är bäst!
- Ida, det är ju kul att ni har adopterat Sara men....
----------------------------------------------
Tack så sjukt mycket för 500+ läsare! Vad tror ni kommer att hända? Vad vill ni ska hända? Älskar dig <3