Kärleken rostar aldrig, eller?

Kapitel 34 / Fråga till er

Viktigt!👇🏽
- Jag har haft tankar på att göra en novell kalender. Kommentera om ni vill det.

Vad är det? Jo jag kommer börja på en helt ny novell ( fortfarande med M&M ) Det läggs upp ett kapitel varje dag i hela December, skriv gärna förslag på handlingen,huvudpersoner så kanske din ide tas med...👇🏽

Glöm inte att följa @josse2004 för större chans att jag tar med DITT förslag.

Orden var stumma. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag liksom tappade talförmågan.

Martinus POV

- Ida. Vart är Ida?

- Hon.Är.Kanske.liksom...död.

En stor klump sattes i halsen.
* Död,död*ordet upprepades om och om i mitt huvud.

Vi alla tre låg tätt in till varandra och grät. Jag hade inget mod till att gå och leta efter Ida. Mina ögon slöts och jag somnade in till Marcus tunga och oroliga andetag. Hanns hjärtklappningar började att tona ut då jag vaknade. Pappa stod i dörröppningen och tittade frågandes på oss men inåt i själen så var han allvarlig och tom, det visste jag. De såg jag. Det dröjde inte länge förrns Katrin dök upp bakom pappa med tårar i ögonen. Det var nu jag visste att det handlade om Ida. Katrins tårar rann längst med hennes kalla kinder då hon täckte sitt ansikte med sina händer.

Katrin POV

Jag halv sprang till den restaurangen som Ida och Sara tidigare hade besökt, och det var där hon låg. Min älskade Ida la där med slutna ögon på en bår som höll på att bli bort förd.

- Neeej!

Jag placerade min hand på en av personalens axel. Personalen som i detta fallet nu var en tjej var väldigt söt. Blåa ögon och blont brunt hår i axelhöjd. Hennes gula ambulanskläder lyste starkt där hon stod och mina ögon började kisa lite smått. Min blick fästes på hennes namnskylt som det stod "Astrid" på. Hon började harkla sig för att säga något.

- Ida är medvetslös och kommer åka till sjukhuset snarast.
- Musikvideon då?
- Jag tror inte att hon kan va med i den, jag är hemskt ledsen.

Jag kände hur de sista tårarna pressades ut ur tårkanalen, som för tillfället sved och gjorde allmänt ont. Båren som Ida la på fördes in ambulansens bakdel och dörrarna stängdes med en smäll. Mitt nummer gavs ut till en och annan personal innan de lämnade stället. Jag stod på samma plats som innan och bara stirrade på ambulansen som bara var synlig i ett litet tag till.

Ljudet av sirener ekade in och ut i mina öron då jag satte mig ner på en av stolarna. Kjell - Erik som redan visste vad som hade hänt la sin trygga hand på min rygg. Rysningar gled sakta genom kroppen på grund av vidrörningen.

Marcus POV

Det är mitt fel. Mitt fel att det blev så här. Jag skäms, tänkte jag samtidigt som jag begravde mitt huvud i mina lätt fuktiga händer. Martinus som nu hade tröttnat på mina höga snyftningar drog upp mobilen ur fickan och som vanligt klickade sig in på alla sociala medier han hade. Tystnaden som varade i några sekunder förvandlades till minuter.

- F*n! Hör på detta, sa Martinus och satte sig tillrätta upp i stolen.

* Hej! Idag så har jag några dåliga nyheter till er. Ida som nu är på sjukhuset kommer inte hinna bli frisk så pass snabbt så att ni har möjligheten att spela klart er musikvideo innan de två veckorna är slut // Jon.
*

Jag tittade runt i rummet. Saras ögon fanns det ingen lycka i längre. Hennes hår var uppsatt i en slarvig hästsvans som var lite väl till rufsad.
De vita spetts linnet var ganska urringat, så mycket så att man kunde se hennes nyckelben. Blicken sveptes långsamt över till Martinus. Hann såg liksom tom ut, de som fanns innan fanns inte kvar längre. Hanns min var deppig och jag tyckte så synd om han.

Jag reste mig upp och var på väg mot Martinus då han sträckte ut sin hand för att visa STOP! Hanns hand trycktes mot min mage och jag flög tillbaka och landade lite nätt i sängen. Det var nu jag visste att han mådde dåligt. Riktigt dåligt.
-------------------------------------

Jag vaknade upp i en sjukhus säng. Värkarna i ryggen spred sig snabbt längs med vaderna. Sjuksköterskor och olika doktorer gick runt i rummet och antecknade min panna noga och försiktigt.

- Vad f*n gör det för nytta?! Bara lägg ner okej?

Jag tryckte bort en av doktorns händer från min panna. Mitt tålamod varv på gränsen till att falla och jag visste att det inte skulle bli så lätt för de i rummet.

Personalen i rummet stod och gapade av ordspråket jag hade valt att uttrycka mitt språk med. Jag lutade mig bak mot skärmen på sängen och slöt mina ögon, bara om Martinus skulle varit här nu...

------------------------------

Detta var kapitel 34, vad tyckte ni? Det blev lite kortare än vanliga kapitel men så är det ibland... Vi är redan uppe i sex och ett halvt tusen läsare, tack så sjukt mycket! Glöm inte att kommentera om den så kallade "adventskalendern" nere i kommentarerna, men jag kan säga än så länge att den ska handla om Marcus och Martinus ( of corse ) Ha det bäst <3