Kärleken rostar aldrig, eller?

Kapittel 14

Jag satte mig i fosterställning och grät. Jag vågade inte titta för då så skulle jag få en tillbaka blick som inte var så possessiv för resten av livet. De salta tårarna rann okontrollerat ner för mina kinder. Jag kände en arm på min vänstra axel. Jag vände mig och och där satt Sara. Jag kollade lite snabbt mot tågrälsen där tåget närmade sig Martinus. Det var bara några meter ifrån han när jag hörde någon smälla till spåret. Sara kollade undrande upp på spåret och där såg hon...

Sara POV

- Du kan inte...
- Jag kan om jag vill!

Hur kan han? Jag hörde Kjell - Eriks röst en bit bakom oss. Han ropade på Marcus och Martinus men de lyssnade inte. Jag visste inte om jag skulle stanna kvar eller springa mot Marcus. Tårarna forsade fortfarande ner för kinderna och bildade en liten pöl på marken nedanför mig.

Marcus POV

Varför just Martinus? Jag tog ett löst tag runt Martinus magra arm och försökte få bort ha från spåret men det gick inte.

- Vad håller du på med egentligen?
- Jag vet inte, men jag mår så dåligt över att se Ida lida.
- Du tror inte att hon kommer att lida mer än vad du gör nu om du dör.

Martinus tog ytterligare ett steg fram. Tåget började sakta bromsa in när Martinus la sig ner på spåret.

Martinus POV
Jag hörde Ida skrika vid tågkanten. Jag kollade snabbt bort mot hennes håll. Hon hade började gå mot mig.

- Lämna mig kvar!
- Då skulle jag aldrig förlåta mig själv.

Jag reste mig upp i sista minuten men det var redan försent. Tåget skrapade upp baksidan av smalbenet. Jag kollade ner på mitt vänstra ben. Jag kände hur jag tappade mer och mer blod och allt blev svart.

- MARTINUS! Skrek Ida svagt.

----------------------------------------------

Han svarade inte. Betydde det att han inte levde? Jag gick fram till båren som han var upplagt på och la in hand över hanns. Jag böjde mig sakta fram och skulle pussa han på hanns ena kind när en hand trycktes på min bröstkorg. Det gjorde ganska ont och jag flyttade mig lite åt sidan.

- Du får tyvärr inte följa med i ambulansen.

- Men...

- Inga men, du för åka till sjukhuset när vi meddelar dig.

Ambulansen åkte iväg och jag vände mig om för att gå hem ( eller jag ska inte ljuga jag sprang hem ) Jag sprang allt vad jag kunde hem till mig. Alla de andra var hemma hos Marcus men jag ville inte gå dit. Jag ville bara ligga i min säng och gråta ensam och det var det jag gjorde också. Tiden bara sprang iväg och helt plötsligt så var klockan redan 22.07. Mamma kom hem och frågade mig om jag ville sova hemma hos Marcus och dom men jag sa nej. Jag ville bara gråta tills jag var helg tom. Jag visste fortfarande inte om Martinus var död eller inte. Jag somnade oroligt och vaknade flera gånger på natten och bara grät. Jag sträckte mig mot min mobil som la på nattduksbordet. Klockan var 05.01. Jag försökte att somna om men det gick inte. Istället så bestämde jag mig för att gå upp. Samtidigt som jag drog av mig kläderna i badrummet så startade jag duschen. Det kom ångande varmt vatten efter en stund. Jag verkligen hatade att duscha i kallt vatten så det var därför jag alltid stod kvar en stund utanför duschen. Jag drog duschmunstycket längst med min kropp. Jag var klar redan vid halv sju så jag bestämde mig för att gå till Marcus och dem andra för att äta frukost. Jag hade inte på mig smink idag för att jag visste inte när tårarna kom. Sara öppnade dörren. Jag kramade hon och sedan så satte jag mina skor på skostället. Utan att säga något så fortsatte jag in till matbordet. Jag slog mig ner på samma stol som jag satt på igår. Jag kännde att tårarna var på väg. Jag blinkade med ögonen så att de inte skulle falla ner men de gjorde det.