|Hate Me| M&M

14

{Leah}

Det var ju sant. Jag hade märkt att Martinus tittat åt Alisons håll. Oftast med ilska men någon gång med, jag vet inte vad? Ömhet? Jag har faktiskt ingen aning.

Och jag är glad. Alison verkar inte längre hata mig lika mycket. Hon går i alla fall på mig. Men hennes vänner..jag vill inte ens tänka hur dom kommer behandla mig om Alison berättar.

Jag går längs skolkorridoren med mina
böcker under armen. När jag ser Martinus. Han ser fundersam och ledsen ut.

"Martinus?" Jag stoppar honom med ena handen.
"Leah.." mumlar han.
"Hur mår du? Ska inte du och din bror ha konsert idag? Borde du inte åka?" Han hade nämt konserten för någon dag sdsedan och jag hade tänkt på den sen dess.
"det ble avlyst .. Jeg hater det, men jeg føler ikke bra.."

"Martinus? Gillar du Alison? Jag såg när dig när du såg" Andas jag försiktigt.
"Huh nei!" Väser han.
"Jag tror inte på dig. Som du ser på henne. Vet du? Hon räddade mitt liv"
"Va?" Han ser på mig väldigt förvirrat.
"Mmm. Kom vi sätter oss"

Jag pekar på bänken några meter bort och vi sätter oss.
"Fortelle meg nu" säger han granskande.
"Jag tänkte hoppa.. från bron du vet? Jag stod där när någon drog över mig bakom räcket igen.. hon visste inte att det var jag..
När vi senare kom hem till henne var hon trevlig. Hon sa att hon hade räddat mig även om hon visste att det var jag. Hon hjälpte mig.."

Han sitter tyst i några sekunder.
"så du mener at Alison var vennlig?" Mumlar han.
"Jag menar bara att hon kanske inte är som hon visar sig"
Rättar jag.
"Jag ville bara att du skulle veta" jag reser mig snabbt upp och trippar iväg på de bruna sandalerna

Ganska kort men snart kmr ett kapitel på "Limeted edition" eller hur det nu stavas;))