|Hate Me| M&M

24

{Alison}

Den varma luften passar inte alls med allt annat. Jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Bara att alla tycker att jag är en stor jävla idiot. Till och med Martinus.

Omg Vafan ska jag göra nu? Gå tillbaks? Aldrig, de skulle slakta mig.
Gå hem? Jag skulle få en prick av frånvaro.

VAFAN SKA JAG TA MIG TILL?!

Jag sjunker ner mot det okända tegelhuset som ligger en bit ifrån skolan.

Vad gör alla nu? Skrattar åt mig?
Det skulle vara så himla rätt åt mig.
Jag har trott att jag var coolast.

Ett tag hade jag allt..

Jag var cool, populär, alla killar ville ha mig, jag var bra i skolan, min familj älskar..älskar mig.

Sen när han kom in i bilden? Då förändrades allt. Får man älska någon så mycket?

Nu fattar han vilken diva jag är. Han kommer gå vidare och bara önska att han kunde glömma mig.

Och jag önskar att jag kunde glömma alla andra..
Att jag kunde försvinna och sedan bli någon ny. Någon man KAN älska.

Någon som inte alla ser som, antingen en diva eller en överlägsen bitch!

Medan mina tårar rinner i snabbare tempo känner jag en trötthet komma smygande.

Och till stadens brus och den hårda tegelväggen som vän somnar jag i hopp om att, när jag vaknar ska allt ha förändrats..

-

Jag slår upp mina ögon. Runt omkring mig är det mörkt. Jag drar in bena under mig. Vad kallt det är?
Vad är klockan?

Jag gräver fram min mobil. Död.. perfekt!

Min kropp är så stel. Det känns som om jag legat här i timmar. Det har jag nog.

När jag kom hit hade jag bara varit på skolan i någon timme. Nu är det mörkt.

Jag vägrar att tänka på det som hänt. Om jag gör det kommer jag börja gråta igen. Och då kan jag inte sluta.

Jag reser mig upp. En bit bort lyser gatlyktorna ett spöklikt sken. Jag vet var jag är. Det är inte det som är problemet.
Problemet är att jag inte vet vart jag ska.

Hemma är inte ett alternativ.
Martinus hatar mig.
Mina tjejkompisar.. Nej dem är inte längre mina vänner.

Utan mål börjar jag gå längst trottoaren. Någon bil kör förbi då och då men annars är det tyst. Och jag är ensam.

Vinden brusar och sliter i mitt hår. Jag biter ihop.
-
Av någon anledning hamnar jag på min gata. Diamantvägen..

Jag kollar snabbt på mitt hus.
Sedan fortsätter jag. Der såg faktiskt ut som om det lös där inne.

'Var inte dum!' Säger en röst i mitt huvud.

Jag vänder på huvudet och ser igen på mitt hus.

Jo men fan. Det lyser i vardagsrummet!

Ooo ghost in The hus!
Nae men hennes föräldrar är bullshit

Elle hur de nu stavas.. fatta att jag har B i svenska när jag nt kan stava..
Asså vi gjorde ett stav test..
7/31 rätt..

Aha kände att ni behövde veta:/
Hahah #sadme