|Hate Me| M&M

21

{Alison}

Martinus torkar mina tårar innan han ger mig en varm kram. För första gången på år är jag liten & ynklig. Jag behöver inte ha någon mask med Martinus. Det är så himla skönt.

"Martinus? Mina föräldrar har stuckit till Norge" mumlar jag mot hans bröst.

"huh? Hvorfor?" Han flyttar mitt huvud med sina muskulösa armar.

"Jag vet inte. De stod bara att de att affärer som måste lösas. De sa aldrig när du skulle komma"

"en ting du bør vite. Jeg vil ikke forlate deg" säger han ganska klart och stryker mitt hår i lugna rörelser.

Gör man så här. Mot en som bara är en vän? Eller? Är det bara vänner vi är? Ska jag fråga? Eller är det framfusigt och dumt? Kommer han tycka jag är dum?

"Martinus? Förlåt men jag måste fråga.
Gillar du mig?" Viskar jag knappt hörbart.

Han ser på mig. En lång stund medan röda fläckar sprider sug över hans hals.

"Ehe asså .. ja. Jeg liker deg?" Flinar han generat och ser på våra händer som är sammanflätade.

Jag drar efter andan och ler sedan mot honom. Fy fan vad pinsamt..

Han drar mig intill sig och pussar mig på pannan.

"Jeg elsker Alison som er her nå. Men Alison som er på skolen er ikke så morsomt .." säger han och ser fundersamt på mig.

"Jag kan försöka bli mer jag och mindre bitch" småskrattar jag och ser upp på honom. Hans fina ansikte. Hela han är fin. Han är för underbar, jag är inte värd honom..

De måste få va lite Goals iaf