Isak

6 - Pappa älskar mig

Söndag

"Isak Andreas Widh!"
Jag sänker musiken och sätter mig upprätt i sängen, hör klampande steg i trappan. Fan, tänker jag precis i samma sekund som pappa smäller upp dörren till mitt rum. Han ställer ner sitt whiskyglas så hårt på min byrå att det skvätter på golvet. Han kom hem för några få timmar sedan och jag kan redan känna honom stinka av alkohol. Jag sväljer hårt när pappa kommer fram till sängen där jag sitter.
"Var är min premium vodka som jag köpte förra veckan?" Fräser pappa och stirrar mig i ögonen.
Jag kniper ihop läpparna och inser mitt misstag. Vad ska jag svara?
Innan jag hinner säga någonting kommer den första smällen som krossar min underläpp. Jag ser ner i golvet och torkar blodet med min hand. Pappa tar tag i min tröja och rycker upp mig framför ansiktet på honom.
"Snodde du den va? Snodde du sprit från mig igen?!" Ryter han och stirrar stint på mig.
Jag nickar lätt och får genast ett till slag över ansiktet. "Din jävla unge." Fräser han och släpper mig. Innan han går tar han sitt glas och kastar det i golvet så det går i tusentals bitar nedkladdade i whisky. Jag sätter mig ner på golvet och torkar ytterligare en gång blodet från mitt ansikte och suckar, smärtan pulserar. Fort börjar jag plocka ihop de minsta glasbitarna, jag ser på dem i min hand och känner en frustrerad tår rinna ner för min kind. Jag kramar ihop handen kring glasbitarna och känner hur de borrar genom mitt skinn i handflatan. Jag slutar inte föränn jag ser blodet sippra ut ur handen, andas hårt och biter ihop. Snabbt plockar jag ur de små gladbitarnabitarna ur såren. Det svider till varje gång jag nuddar dem men det får mig att tänka på annat än pappa, precis som jag förväntat mig.

När jag städat upp, lindat in min hand i gasbinda och fått läppen att sluta blöda tänker jag att jag måste dra innan pappa märker vad jag mer snott till festen i fredags. Jag tar på mig nya kläder som inte är blodiga och stannar framför tavlan på min vägg igen och ser på mammas vackra fastfrusna ansikte. Jag blir äcklad av tanken på att hon inte längre finns, inte funnits på flera år och att Leo flyttat. Inte undra på att Leo flyttade, han hade rätt när han sa att han inte orkade med pappas förbannade drickande. Innan allt var det så jävla perfekt. Tanken på att jag låtit mig luras av pappa igen i onsdags äter på mig. Fast ändå vet jag att han älskar mig. Jag vet det.
Jag ser på mamma igen och försöker komma ihåg hur hennes röst lät, men den har börjat blekna ur mitt minne. Jag sliter blicken från mamma. Jo Isak, pappa älskar dig visst! Precis som han alltid gjort. Pappa mår bara dåligt, han har det bara svårare att hantera sorgen, därför dricker han. Pappa väljer fan inte att va som han är! Såklart han inte gör, det är hans beroende som gör att han beter sig som han beter sig mot mig. För när han inte dricker älskar han mig precis som förut. Ganska i alla fall, så mycket att det duger. Eller?
Jag slår frustrerat handen i väggen för att tygla mina tankar. "Skärp dig Isak! Nu är du igång igen!" Fräser jag åt mig själv och drar sedan på mig en hoodie samt öppnar ett av mina fönster. Jag klänger mig ut genom fönstret och klättrar ner till altantaket och hoppar därifrån ner. Snabbt smiter jag genom trädgården och skyndar mig till busshållsplatsen, hoppar på första bästa buss.

Jag promenerar längst gatan efter att ha hoppat av bussen, ingen direkt aning om var jag befinner mig. I mina hörlurar spelas Veronica och Håkan vilket får mig att tänka på fredags kvällen, natten eller vad fan det nu än var. Plötsligt ser jag någon komma upp bredvid mig på cykel.
"Hej!" Utbrister en välbekant röst, jag ser på människan bredvid mig.
Engla ler så att hela hennes övre perfekta tandrad syns och hon hoppar av cykeln. Jag blir en aning chockad men ler sedan snabbt tillbaka. "Hej."
Engla rynkar pannan en aning. "Vad har hänt med din läpp och vad gör du här? Bor du i närheten?" Frågar hon.
Jag flackar med blicken. "Eh, asså jag var så jävla klantig så drog mig när jag... skulle göra en grej." Flinar jag. "Och nej jag bor inte här, jag behövde bara lite space så tog någon buss och hamnade här."
Engla ler igen. "Aha."
"Vad gör du här då?" Frågar jag.
"Jag är påväg hem från Jesper."
"Åh ja... " Jag nickar kort och ser ner på mina skor. "Bor du här omkring?"
Engla nickar. "Det är bara att åka in där borta sen gena över parken." Säger hon och pekar framför oss. "Vill du följa med?"
Jag ser på henne och känner hur det rycker i ena mungipan. "Visst, varför inte?"
Engla skrattar. "Bra men då får du skjutsa för jag kan inte skjutsa."
Jag flinar  och tog över cykeln. "Isak fixar allt."
Engla satte sig på pakethållaren och jag cyklar iväg, ser till att gömma min högra hand i tröjärmen.

"Här är det, det vita huset." Säger Engla och jag svänger in på uppfarten till ett vitt medelstort hus i ett ganska tätbebott villaområde.
"Vill du ha cykeln här eller?" Frågar jag Engla när hon hoppat av pakethållaren.
"Ställ den längst med väggen." Säger Engla och kastar cykelnyckeln till mig och går mot dörren till huset.
Jag fångar nyckeln och låser cykeln när jag ställt den längst med husväggen, jag går sedan efter henne till farsutrappen. Engla känner på dörrhandtaget, dörren glider upp och hon höjer ögonbrynen.
"Jaha, jag trodde vi skulle vara ensamma." Mumlar hon och går in, sedan ropar hon om någon är hemma.
En äldre kille kommer ut i hallen, hans ögon har samma klarblåa färg som Englas och de har även samma hårfärg så jag antar att det är hennes bror.
"Hej Engla, jag trodde inte att du skulle komma hem än." Ler han och nickar sedan hälsande mot mig.
Jag nickar leende tillbaka.
"Jesper skulle ut med någon så drog jag hemmåt och hittade Isak på vägen. Vi går i samma klass." Svarar Engla sin bror.
Englan tar mig i min arm och drar med mig upp på övervåningen och in i hennes rum. Jag ler och granskar hennes vägg över skrivbordet som står längst bort i rummet. Jag går fram och tittar närmare på alla teckningar hon ritat, hur omsorgsfullt hon lagt till detaljer och skuggor i ansiktena hon tecknat. Jag fastnar med blicken på en teckning, på den ser jag han Sarajärvis ansikte. Jag vänder mig mot Engla som håller på att packa upp sin väska.
"Du är duktig." Ler jag.
Engla ser upp från rotandet i sin väska och ler tillbaka. "Tycker du?"
Jag nickar och hummar, fingar på min gasbinda när Engla vänder sig mot sin garderob och slår på musik i sin bluetooth-högtalare. Handen svider och jag försöker fästa gasbindan bättre, jag upptäcker att det börjat läcka igenom blod.
Engla vänder sig mot mig och håller något kläderplagg under armen. Hon ler. "Har du något mot att vända ryggen åt så jag kan byta om lite snabbt?"
Jag gör en honnör med handen och vänder ryggen åt, drar med fingrarna över grejerna på henne skrivbord, fingrar på det lilla Eiffeltornet. Jag hör Engla hoppa i sin säng. "Klar." Säger hon.
Jag vänder mig mot henne och slår mig ner i sängen jag med med en tung suck. Engla skrattar lätt. "Vad?" Frågar hon.
"Nej inget." Säger jag och ler lätt med ena mungipan.
Engla är tyst en stund och fingrar på sin stickade ströja med sina spinkiga händer, jag följer hennes rörelser.
"Varför flyttade du?" Frågar hon tillslut och ser upp på mig.
Jag stirrar in i hennes blå ögon, hon stryker en hårslinga bakom sitt öra. En stund funderar jag innan jag öppnar munnen och svarar;
"Pappa fick en ny tjänst här. Dessutom är det smidigare att bo här när han reser så mycket."
Engla släpper mig inte med blicken, jag blir kall i kroppen, men tillslut ler hon lite och nickar. "Har du syskon?"
Jag nickar lätt och låter blicken glida från hennes ögon. "En storebror, Leo."
"Inga mer?"
Jag ler och skakar på huvudet. "Inga mer." Jag ser sedan på henne igen. "Hur många syskon har du?"
"Två, ett hel och ett halv. Hannes var han du träffade, vi är helsyskon och han är 19. Sen har jag en halvsyster som heter My och hon är 4 år."
Jag nickar. "Antar att dina föräldrar är skilda då. Bor du hos båda?"
"De skildes för sex år sen eller något sådant. Men jag bor med mamma och hennes nya man. Pappa bor bara femton minuter bort så jag är där ofta." Hon ler. "Bor dina föräldrar tillsammans?"
Jag känner mitt leende tyna bort och jag flackar med blicken. "Nej." Svarar jag kort.
"Bor din mamma kvar i Västerås?"
"Nej." Svarar jag ytterligare en gång.
Engla verkar förvirrad. "Eh okej. Var bor hon då?"
Jag ser snabbt upp och ler tillgjort. "Bergen i Norge."
Engla höjer sina ögonbryn och nickar bara, stämningen blir en aning stel. Det slutar med att jag reser mig upp och slänger en blick på klockan. "Jag ska nog dra..." Säger jag och Engla ser snopet på mig.
"Okej, antar jag..."
Jag ler mot henne. "Förlåt men det är ganska sent och pappa börjar nog snart undra var jag tog vägen." Jag skrattar lätt.
Engla ler som tur är tillbaka. "Okej. Vi ses imorgon."

Först när jag varit ute i ungefär fyra timmar drar jag mig hemmåt, försäkrad om att pappa antingen sover eller är för berusad för att ens förstå att jag kommer hem igen. I bästa fall har han inte ens märkt att jag stack. Jag slänger en blick på min mobilskärm som visar 22:45. Med en suck hoppar jag på en buss som går mot mig och intalar mig samma sak om och om igen tills jag tror på det igen;
Pappa älskar mig.