Isak

29 - 10:15, onsdag

Klockan är 10:15, onsdag. Basen vibrerar genom kroppen när jag sitter på golvet i mitt rum och lyssnar på "Ja du fattar" av Fronda. Jag hör hur pappa krossar något på nedervåningen så jag höjer volymen. Pappa och Leonard har bråkat i över en vecka nu om vad de ska göra åt situationen, det vill säga mig, och över hur Leo anser att pappa beter sig. Båda hatar varandra och jag hatar dem. Jag gungar fram och tillbaka i min position på golvet och trycker in mina fingrar i öronen för att slippa höra deras ursinniga bråk. Frustrerat reser jag mig tillslut upp och tar två kliv mot min dörr, smäller upp den och stampar förbannat ner för trappan. I vardagsrummet står de och skriker på varandra, pappa är sen till jobbet. "Kan ni hålla käften?!" Skriker jag.
De båda ser på mig, pappa tar ett kliv mot mig. "Allt du gör är att förstöra för dig själv och alla andra Isak! Jag förstår inte varför du alltid är så himla självisk!"
"Men måste du börja igen?!" Ryter Leo.
Pappa är uppenbart berusad och de börjar skrika på varandra igen. Jag ser mig omkring, ser pappas tavelsamling på väggen närmast mig. Min blick landar ytterligare en gång på min familj som bråkar om huruvida jag förtjänar att leva eller inte. Bestämt formar jag min högra hand till en knytnäve och slår den i en av tavlorna. Glaset spricker och tavlan ramlar ner med ett högt brak, jag får deras uppmärksamhet. "I en fucking vecka har ni hållit på! En VECKA. Jag vet inte men normalt brukar man väl som familj bry sig om den som precis nästan dött till följd av självmord?" Jag tar en kort paus och andas medan handen bultar och pumpar ut blod. Leo och pappa stirrar båda på mig. "Jag har ta mig fan aldrig bett någon av er om något men ändå tycks det vara för mycket att be er om att sluta bråka över mitt liv!"
Jag suckar och känner mig tom, jag går mot dörren och tar min jacka och kliver i mina vans.
"Isak var ska du?" Frågar Leo.
Jag ger dem båda en blick. Pappa trampar runt med handen framför ansiktet och tar upp ett glas whiskey. "Till skolan." Jag kastar en extra blick på pappa och våra blickar möts. Mitt ansiktsuttryck förvrängs. "Se på dig själv pappa. Jag har tagit hand om dig så många gånger trots att du misshandlat mig både psykiskt och fysiskt. Jag tog hand om dig för jag älskade dig. Nu när jag mår dåligt till följd av dig är allt du gör att förneka mig." Jag fnyser och skrattar frustrerat. "Du är en patetisk jävla alkoholist och vet du vad? Jag hatar dig."
Pappa stirrar lika tomt på mig, Leo börjar säga något men jag höjer mig högerhand och avvisar honom. "Tyst, bara tyst. Jag orkar fan inte med er mer. Åk hem till ditt jävla Paris Leonard."
Jag vänder på klacken och går ut, korsar gårdsplanen och går längst med den slaskiga trottoarkanten med inriktning mot skolan. Var som helst är bättre än hemma hos de två idioterna. Med snabba steg närmar jag mig skolan, jag drar luvan över huvudet och trycker ner händerna i fickorna när jag närmar mig den gammalmodiga men rustade skolan. Jag tar dubbelsteg i trappan upp till entré A och smäller mitt högra knä i på dörröppnaren så den automatiska dörren åker upp. Den första blick jag möter är Sarajärvis, han tittar förvånat efter mig. Jag släpper honom snabbt med blicken och hör honom ropa mitt namn efter mig medan jag fortsätter mot klassrum B150. Till följd av mitt nästintill fotografiska minne ser jag framför mig att vi just nu är mitt uppe i en svenskalektion. Jag snabbar upp mina steg och kommer fram till klassrummet, tar upp mina händer ur fickorna och trycker ner handtaget. Dörren åker upp och jag möts av mina klasskamraters blickar, många av dem rynkar pannorna, inte minst Aleks, Hugo och Engla. Jag får syn på Sofia men vänder bort blicken.
"Isak?"
Jag vänder blicken mot Tommy och tar av mig luvan, ler. "Hej, förlåt att jag kom försent." Ursäktar jag mig.
Tommy ler men ser bekymrad ut och sätter sig på kateterkanten. "Isak, ska du verkligen vara här?" Frågar han lågmält och petar upp sina Hugo Boss bågar i håret. Medelålderskris, tänker jag.
"Ja, varför inte?" Svarar jag, fortfarande med ett lättsamt leende på läpparna.
"Kom så får jag prata med dig..." Tommy rör vid min arm, jag drar hastigt bort den och leendet försvinner.
Sofia kommer plötsligt fram och ger mig en allvarlig blick. "Kom."
Jag slickar mig om läpparna och ger Tommy en blick, följer sedan efter Sofia. Hon går mot sofforna där vi brukar sitta och dricka kaffe samt göra sista-minuten plugg innan ett prov. Eller ja, de andra då eftersom jag alltid tagit ansvar och studerat i tid. Vilket de retat mig för. Tanken får mig att vilja le. Sofia stannar plötsligt. "Var fan har du varit?" Fräser hon. Sedan kramar hon om mig. "Varför berättade du aldrig någonting?" Gråter hon.
Jag slår mig ur hennes grepp. "Rör mig inte."
"Isak jag vill bara hjälpa." Säger hon förtvivlat.
Jag skakar på huvudet. "Ja, jag vet men rör mig bara inte." Jag suckar och kan inte ens se på henne. "Förlåt."
Sofia hummar. Jag ser tillslut på henne. "Jag menade inte att såra dig, det bara... eller jag bara fuckade ur."
Sofia är påväg att säga något.
"Och, jag vill inte att du förlåter mig bara för att jag är ett självmordsbenäget vrak. Det är okej för jag har gjort fel."
Hon nickar igen och andas tungt ut och torkar sina tårar. Jag slickar mig om mina läppar och hör sedan mitt namn sägas bakom mig. Jag vänder mig om och möts av Tommys och skolkuratorns blick. Jag suckar högt och korsar mina armar över bröstkorgen. "Jag behöver ingen hjälp. Jag vill bara komma tillbaka in i skolan igen."
Kuratorn ser menande på mig med sina mörkbruna ögon. "Isak, kan vi bara prata lite?"
Jag rynkar pannan. "Jag pratar inte med sådana som dig."
Tommy kommer fram och tar löst tag i min arm.
"Men släpp mig!" Utbrister jag och slår mig loss.

Någon minut senare sitter jag där ändå, hos kuratorn tillsammans med Aleks. Mina omplåstrade armar ligger nonchalant och vilar korsade över min bröstkorg medan jag irriterat vickar på min högerfot i takt med min snabba hjärtrytm. Alex slänger en menande blick på mig för att jag ska svara på kuratorns ganska direkta och irriterande fråga.
"Nej." Svarar jag kort och snörper på munnen. Vilken jävla fråga.
"Isak de kommer att ringa snart och leta efter dig och då vill jag veta om det är okej att släppa hem dig eller om vi behöver kontakta..."
"Tänker du dra in fucking soss i detta?"
Therese tittar på mig genom sina tunna glasögonglas. "Du kan inte stanna i ett hem som får dig att må dåligt."
"När har jag någonsin påstått det?"
Aleks ser på mig. "Isak jag vet och hörde vad du sa, sluta nu."
"Aleks du vet ingenting!" Utbrister jag och reser mig hastigt upp. "Ingen vet någonting!"
"Berätta för oss då Isak." Ber kuratorn.
Jag ger dem båda en blick sedan öppnar jag dörren och går. Återigen passerar jag Sarajärvi och denna gång även Engla. Jag stannar tvärt.
"Isak var ska du?"
Sarajärvi tar tag i mig och ser mig i ögonen. "Förlåt Isak."
Jag nickar kort. "Nej, nej be inte om förlåtelse."
Engla fångar min blick igen. "Var ska du?" Upprepar hon.
Jag funderar en stund. "Vet inte."
Sarajärvi och Engla utbyter en blick. "Jag kan inte ha mer frånvaro..." säger hon tyst och Sarajärvi skakar på huvudet.
"Snälla lämna mig inte." Ber jag tyst och känner ångesten och osäkerheten krypa fram.
Sarajärvi ser på mig med en blick av medlidande. "Kom, jag skjutsar dig till Engla."
Jag nickar kort och känner hur en blöt tår rinner kring mitt kindben. Sarajärvi klappar mig försiktigt i ryggen. Vi går ut till parkeringen och han låser upp en Honda Civic på skolparkeringen. "Vafan, har jag missat din födelsedag?" Frågar jag och ler.
Sarajärvi skrattar. "Ja men inte festen, fick körkort dagen till ära." Han ser på mig. "Vill du komma på festen... eller får du det?"
Jag öppnar dörren till den röda bilen. "Jag är ju klassificerad som en missbrukare men..."
"Du behöver inte dricka."
Jag nickar kort och sänker blicken. "Kan vi åka?"
Sarajärvi svarar kort med ett "ja" och vi sätter oss i bilen.