Isak

8 - En vit lögn skadar väl ingen

Tisdag

Jag kikar på klockan, hon visar 14:25, fem minuter kvar till skoldagens slut. Jag avslutar min mening som jag håller på att skriva och slår jag ihop mina böcker. Hugo och Aleks sitter bredvid mig och försöker fortfarande motstå att skratta åt en historia som Hugo drog i början av lektionen. Jag flinar mot dem. "Idioter, så jävla roligt var det inte."
De både brister ut i gapskratt och hela klassen ser på dem. Jag slänger en blick på vår mentor men han ler också. "Jaha, jag tror det är dags att slå ihop för dagen. Lika bra, herrarna här verkar ändå inte orka något mer." Säger han.
Alla suckar lättat och plockar ihop sina grejer och vi väller ut från klassrum B154. Jag skrattar tyst åt Hugo och Aleks medan jag tar ut mina saker ur skåpet. Hugo återberättar historian och Aleks sjunker ihop mot väggen av skratt, Sofia skrattar med dem. Jag låser mitt skåp.
Engla stänger sitt skåp bredvid mig samtidigt som jag. "Vilket håll ska du åt?" Frågar hon.
Jag ser på henne. "Ut genom huvudentré A."
Hon ler. "Ska vi ta sällskap så långt som vi kan?"
Jag nickar leendes och vi börjar gå utåt.
"Bor inte du åt motsatta hållet?"
Hon nickar lätt. "Jo men jag ska till Jespers skola."
"Aha." Mumlar jag.
Aleks och Hugo sluter upp vid vår sida när vi kommer ut genom entrén.
"Isak, ska du med till mig eller?" Frågar Aleks.
Jag är precis påväg att svara när jag hör mitt namn ropas. Jag ser mig om över parkeringen och får syn på en av pappas bilar. Min solbrända bror står lutad mot förardörren med solglasögon på sig och ett stort flin utbrett över ansiktet. Jag ler och ser mot Aleks. "Jag kan inte idag. Vi ses imorgon."
Jag vänder mig om för att gå mot min storebror.
"Isak du styr på fredag!" Ropar Aleks.
Jag ser mot han när han hoppar upp på sin cykel. "Vi får se om farsan är hemma!" Ropar jag tillbaka och ser på när Engla hoppar upp på Aleks pakethållare och Aleks sjungande cyklar iväg. Jag flinar och vänder bort blicken, går fram till min storebror som öppnar sina armar och möter mig med en kram.
"Vad lång du har blivit lillskit!" Utbrister han och kramar mig hårt, sedan ruffsar han mig i håret. Jag skrattar och går runt till passagerardörren och öppnar den.
"Vi drar och käkar något. Fan vad jag har saknat svensk mat. Jag bjuder på vad du än vill ha." Ler Leo innan vi sätter oss i bilen.
Jag ser på min bror medan han smidigt rattar ut pappas Mercedes från skolans parkering. Hans hår är mjukt vågigt och ganska mörkt chokladbrunt, precis som pappas och hans hy är lika gyllenbrun som min. Jag ser på hans högra arm och kavlar upp hans tröja.
"Har du tatuerat dig?"
Leo ler mot mig. "Ja! Jag har tänkt mig en sleeve men än sålänge har jag bara lite krimskrams och ditt namn, sen har jag skrevit mamma vid högra nyckelbenet. Du ska få se sen."
Jag ler mot honom och han ler tillbaka innan han ger vägen sin fulla uppmärksamhet igen. Leos leende kan få vem som helst att le, när som helst.

Leo tar av sig sina solglasögon och ser på mig med sina ljust blå ögon. "Isak?"
Jag nickar och tar en klunk av min dricka.
Leo andas tungt ut, nästan suckar och fingrar på sitt sugrör. "Hur är pappa? Dricker han fortfarande lika mycket?"
Jag skakar fort och instinktivt på huvudet. "Nej, han dricker nästan aldrig längre."
Leo höjer ett ögonbryn. "Gör han inte? Så han är inte beroende längre?"
Jag gömmer händerna under bordet och pillar in fingrarna under gasbindan och river på mina sårskorpor i högerhanden. Det gör så ont i mig när jag ljuger, speciellt för Leo, men det är för det bästa.
Jag nickar mot min bror och hummar. "Kan man väl säga."
Leo ler lite. "Är du seriös? Det är ju... jag vet inte, fantastiskt."
Jag ler med. "Ja, men prata inte med honom om det. Han vill bara blicka frammåt."
Leo nickar ivrigt. "Ja, ja jag förstår."
Jag märker hur glad han blir och samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag ljuger så känner jag mig lättad över att se min bror så genuint glad.
En vit lögn skadar väl ingen, snarare tvärt om i denna situation.

Jag ser på klockan och ser att hon är 02:16. Kallsvetten kladdar ihop mig med sängkläderna och mina tankar blir bara mörkare och mörkare. Jag kniper ihop ögonen och försöker lugna mig. Isak ge dig nu, lugna dig du får inte tänka såhär. Fast ändå kan jag inte undgå att gå genom allt från de senaste åren om och om igen. Jag ser det framför mig, känner hettan över min arm och hur jag kvävs. Känner samma sak som jag kände när jag insåg att mamma inte skulle överleva medan jag låg på backen men en halvt bortsmält arm och ett antal brutna ben. Minns hur pappa skrek och blev helt vansinnig. Sedan började hans drickande, Leo flyttade och då började pappa ta ut sin ilska på mig när han var berusad. Inte undra på, hade jag inte varit rädd för att hoppa hade mamma överlevt. Det var mitt fel. Jag förstår hur pappa måste känna, vilka känslor han måste hålla inom sig. Såklart det kokar över ibland, alkoholen hjälper honom att släppa ut känslorna, och det är okej. Det är okej att han tar ut det på mig för det var mitt fel och allt jag vill är att han ska må bra igen. Får han göra utlopp för sina känslor och sin sorg istället för att hålla allt inne kanske han mår bättre snart. Då får jag tillbaka min gamla pappa och vår relation, hoppas jag.
Jag sätter mig upp och tårarna rinner längst med mina kinder. Mitt hjärta dunkar så hårt att det känns som om min bröstkorg ska sprängas, jag känner mig yr men all ilska och förtvivlan driver mig. Jag reser mig upp och rotar i lådorna till mitt skrivbord. Mina händer darrar när jag får upp det lilla föremålet, jag stirrar på det och tankarna virvlar runt i mitt huvud. Jag blundar för fem sekunder och bestämmer mig, jag sliter av mig mina armband på vänsterarmen och får se några av mina ärr från tidigare sammanbrott. Långsamt tar jag det lilla rakblandet mellan min tumme och pekfingret, trycker bladet mot min handleds tunna hud. Huden spricker upp alltmedan jag skär och blod sipprar ut. Jag lyfter på bladet och granskar vad jag gjort och mina tankar blir allt mörkare. Fast besluten om att skada mig mer pressar jag bladet mot handleden igen och upprepar det tills jag känner mig lugnare. Jag släpper bladet i golvet och andas ut, faller ner i min skrivbordsstol. Allt snurrar och jag känner illamåendet tränga sig på. "Inte svimma nu då skiter sig allt." Mumlar jag till mig själv.
Jag rotar upp några plåster i skrivbordslådan och plåstrar om min handled, sedan öppnar jag ett av fönstren och lägger mig i sängen igen. En suck lämnar mina läppar och jag fäster blicken i taket. Fan.