Isak

27 - Januari

Sjunde januari. Gallan bränner när den kommer ut ur min näsa. Jag stirrar ner i porlinstoaletten på den gula geggan som jag under 10 minuter suttit och hulkat upp. Ångesten pulserar i min kropp, tårarna droppar ner i gallan. Under bandaget på min vänstra arm kliar mitt redan en gång upprivna sår, högerarmens flesta nerver förstördes av rakbladet. Jag känner knappt mina fingrar. Allt jag kan tänka på är att få röka en cigg och ta en klunk alkohol, fan, jag är som farsan. En jävla deprimerad alkoholist, perfekt Isak. Nu är du ännu mer misslyckad. Det knackar på dörren.
"Isak?" Hör jag Lars på utsidan. "Jag kommer in."
Tyst suckar jag och torkar mig kring munnen, spolar. Lars öppnar dörren och lutar sig mot dörrkarmen. "Förlåt jag ville bara..."
Jag höjer handen och avbryter honom. "Jag vet, det är lugnt." Den ständiga oron om att jag ska ligga död på golvet. Ja, jag förstår.
Lars tittar på mig, jag reser mig upp och sätter på kranen, tvättar mig och dricker två klunkar vatten. Jag tittar upp och ser mig i spegeln, mina blåmärken har börjat skifta färg till grönt. Mina ögon är rödsprängda. Jag låter min blick landa på Lars. "Hur mår du? Eller är det en dålig fråga?"
Jag snöper på munnen och kliar mig i ansiktet. "Toppen, aldrig mått bättre." Jag suckar. "Har du snus?"
Lars suckar han med och nickar kort, han stoppar ner sin hand i sin vänstra byxficka och gräver upp en dosa General och kastar den sedan till mig. Jag fångar och öppnar, pillar in en prilla under läppen och njuter av det brännande nikotinet. En giftig ångestlindring.
Lars nickar och jag följer med honom ut i köket, vid bordet sitter Engla och resten av hennes familj och äter middag. Petra, Englas styvmamma, ler mot mig. "Kom och sätt dig Isak."
Jag slår mig ner bredvid Hannes, han klappar mig i ryggen och ser på mig. "Du behöver inte äta om du inte vill, kom ihåg det." Säger han tyst. Jag ler kort och nickar. Jag ser på Engla som sitter och petar i sin mat. Middagen flyter på. När alla utom Englas föräldrar lämnat bordet ser Lars på mig. "Isak... din pappa har ringt."
Jag fäster min trötta blick på honom, väntar på att han ska fortsätta. I bakgrunden städar Petra bort maten medan hon kastar blickar mot mig. Lars suckar obekvämt. "Jag skulle vilja veta hur er relation ser ut. Vi vet att din pappa är psy..."
"Vi har det bra" Avbryter jag abrupt.
Petra stannar upp i bakgrunden och ser på oss. "Isak..." Suckar Lars.
"Vad sa han?"
"Han är utskriven och han vill ha dig där."
Jag nickar kort och känner en vag rädsla smyga sig på. Bilderna från julafton flyger förbi mina ögon, pappas ord: jag hatar dig ekar. Mina ögonglober blir fuktiga. "Bra. Då åker jag hem ikväll."
Petra kommer fram till mig. "Isak jag vet att du vill men jag tror inte att det är den bästa idén just nu..."
"Jag uppskattar att ni bryr er men..."
"Men vadå?"
Jag möter Petras blick, hon är rar och varm men samtidigt hård och bestämd.
"Jag vill hem till pappa."
Petra och Lars utbyter en blick.
"Okej. Men inte ikväll." Säger Lars.
Jag nickar kort och går upp mot rummet jag lånat sedan jag fick lov att lämna intensiven.
Jag öppnar dörren och lägger mig i sängen med en suck, önskar att jag bara var död. Tårarna rinner kring mina kinder och jag blundar.

"Sover du?"
Jag suckar men vägrar öppna mina svullna och svidande ögon.
Engla stänger dörren om sig och sätter sig bredvid mig i sängen.
"Isak, varför kommer inte din mamma hit?"
Jag öppnar ögonen och stirrar rakt upp i taket, känner Engla sitta på min högra sida. Trött suckar jag och vägrar svara på den dumma frågan som egentligen inte är en dum fråga eftersom det är jag som varit en idiot och ljugit.
"Isak kan du snälla säga någonting?" Säger Engla bedjande och rör vid min arm.
"Rör mig inte, snälla." Ber jag tyst och rycker undan min arm.
"Förlåt. Jag vet bara inte vad jag ska göra."
"Måste man alltid göra något, Engla?"
Engla tvekar på att säga något och jag hör hur hon börjar gråta. "Jag vill bara inte att du ska försvinna."
"Har jag inte redan gjort det?"
Jag reser mig upp och börjar plocka ihop mina kläder.
"Vad gör du?"
Jag suckar. "Jag uppskattar allt ni gjort för mig men jag vill hem."
Engla reser sig upp. "Nej Isak inte nu, klockan är 01:14."
"Jag vill hem till pappa."
"Isak din pappa..."
"Min pappa är psykiskt sjuk och ensam hemma, utan någon." Jag stannar upp och ser på henne.
"Det är du också Isak! Dessutom slår han dig."
Jag stirrar stint på Engla.
"För visst är det så det är?" Hon suckar. "Han behandlar dig som skit och låter dig försöka fixa ditt liv själv. Det är därför du försökte ta ditt eget liv."
"Jag älskar min pappa, Engla."
"Men varför vill..."
"Jag hatar mig själv Engla! När ska du fucking fatta? Bara se på hur jag betedde mig den 22 december. Jag är en psykiskt instabil alkoholist."
Engla flackar med blicken. Jag suckar och hör hur Hannes vaknar i rummet bredvid Englas.
"Förresten bor inte min morsa i Bergen, hon är fucking död."
Jag tar mina saker och skyndar ner för trappan. Lars kommer ut ifrån sitt sovrum medan Hannes kommer nerför trappan. "Isak."
"Jag vill hem." Säger jag och låser upp dörren. Hannes tar tag i mig. "Du ska inte hem."
Jag brottar mig lös. "Slä- bara släpp mig!"
Lars tar tag i mina axlar. "Isak lugna ner dig."
Jag känner adrenalinet pumpas ut i blodet, paniken från när pappa misshandlat mig tar vid. Förtvivlat brottas jag och kommer loss, drar i mina bandage och får loss dem, river allt vad jag kan tills de sydda såren går upp. Petra tar tag i mig. "Isak sluta!"
Tårarna rinner samtidigt som jag känner mig illamående. Panikattacken har bara börjat. Hannes frågar Lars om de ska ringa ambulansen och han svarar ja. "Släpp mig!" Skriker jag. Allt snurrar till. Svart.