Isak

32 - Familjehem

Idrott, ett ämne jag tidigare uppskattat och levererat toppbetyg i. Tack vare mina bensodiazepiner är jag nu orkeslös och muskelsvag vilket bidrar till att jag inge kan koncentrera mig på ämnet idrott, eller andra ämnen heller. Min blick vandrar ointresserat över idrottshallen. Jag fastnar med blicken på Engla. Hon får syn på mig och avbryter sin cirkelträning för att springa upp till mig på läktaren. De senaste veckorna gör hon ofta så, avbryter allt för att kolla till mig på grund av sin konstanta oro. Hon kommer fram till mig och visar mig att resa mig upp. Vi går tillsammans till gymmet, Engla stänger dörren. "Hur mår du? Funkar de här medicinerna bättre?"
Jag tittar trött på henne och påminns om att jag inte sovit på över 36 timmar. "Jag tycker bara att jag blir mer frånvarande till följd av dessa men..."
Engla tar några steg mot mig och tar försiktigt min ena hand. Jag följer hennes rörelse när hon flätar samman våra högerhänder. "Isak, jag vet vad du känner för mig och..."
"...och nu går det dåligt för dig och Jesper så då vill du utnyttja mig?"
Engla tittar förvånat på mig. "Sluta Isak. Du menar inte det där."
Jag suckar lätt. "Säg bara vad du vill, jag är trött, förlåt."
Hon tittar blygt på mig. "Jag vet inte... jag menar jag tror jag känner något mer för dig med." Hennes ansiktsuttryck rynkar ihop sig till någon oro blandat med förväntning.
Jag sänker mina ögonbryn och det känns som att mitt huvud inte kan ta in vad hon precis sagt. Som att töcknet av medicinerna som lagt sig som bomull i min tankeverksamhet blockerar mig från att känna något alls kring vad hon precis kastat ur sig. Jag pressar betänksamt ihop läpparna till ett hårt streck. Jag släpper även hennes hand. Plötsligt kysser hon mina stenhårda läppar, jag rycker undan och skakar på huvudet. "Nej." Jag backar några steg. "Det här är inte rätt."
Englas ansiktsuttryck ser förskräckt ut, precis som hon ångrat sig och nu bara väntar på att Jesper ska få höra om detta.
"Varför gjorde du så?!" Utbrister jag. Jag slår mig för pannan. "Fan! Om det är någon som kan pressa sig igenom medicinerna så är det du. Ren jävla ångest."
Engla sneglar på mig. "Förlåt... Isak." Hon funderar en stund och biter på sin pekfingernagel. "Snälla, Isak... säg inget till..."
Jag kastar min blick upp mot henne och stirrar henne stint i ögonen. "Säg inget till Jesper? Så jag kan få ut för det sen när det rinner ur dig?"
Engla skakar på huvudet och tar några osäkra steg mot mig. "Nej, nej Isak! Jag kommer inte säga något."
Jag fnyser och slår ut med armarna. "Engla du kan inte ljuga för någon, speciellt inte Jesper! Du är som en öppen bok som alla kan tjuvläsa!"
Jag klampar förbi henne.
"Isak sluta! Förlåt!"
Jag snurrar runt och ger henne en sista blick. "Sluta med din skit. Jag vill inte va en del av din skit, Engla." Fräser jag.
Hon ser bekymrat på mig innan jag vänder mig om igen och bestämt klampar ut till läktaren. Jag sätter mig ner och Mattsson kastar några blickar mot mig. Jag skakar på huvudet och han nickar en gång innan jag begraver mitt arga rosiga ansikte i händerna och lägger en djup suck. Jag blickar ointresserat ut i idrottssalen och reser mig sedan upp. Mattsson tittar upp. "Var ska du?!" Ropar han och pausar sitt basketspelande.
Jag himlar med ögonen och går upp för trapporna och ut ur dörren. Jag promenerar i solen över skolgårdens asfalt. Plötsligt får jag syn på Jesper, han kommer mot mig med några av sina kompisar. "Hur är det?" Frågar han och ler.
Jag sticker ner mina händer i byxfickorna och vrider på mig. "Bra." Suckar jag kort. "Har du en dosa?"
Jesper suckar och fiskar upp en snusdosa ur sin jacka. Jag tar emot den och möter hans blick. "Behåll den."
Jag snörper på munnen. "Du kanske borde prata med Engla." Jag granskar honom. "Hon är i gymmet."
Jesper ser på mig med en underlig blick och pressar samman sina läppar medan jag öppnar snusdosan som ger ifrån sig ett klickande ljud. "Ta hand om dig." Säger Jesper lågmält och kort innan han promenerar ensam mot idrottshallen. Jag suckar och pillar in en prilla snus under min överläpp. Med trötta steg börjar jag promenera hemåt, jag orkar inte få skit för att Engla har kysst mig. Allt får mig att vilja spy, hela denna vrickade värld, tillvaron, alla jävla problem. Frustrerat skriker jag ut en svordom som får några elever på parkeringen att titta på mig. Jag ger dem en blick och drar sedan upp luvan över huvudet och går med snabba steg mot min gata. Det tar mig ungefär tjugo minuter att gå hem. Vinden isar enda in i märgen när den blåser genom min jacka, jag suckar och snörvlar, går upp för min uppfart och öppnar dörren. Leo kastar en blick på mig från soffan. "Vad gör du hemma redan?" Frågar han och återgår till att skriva något projekt på sin dator som han har i knät. Jag svarar inte utan hänger av mig jackan och sparkar av mig skorna. I ögonvrån ser jag att Leo höjer sin blick och ser mot mig. Trött vänder jag min blick mot honom och höjer ögonbrynen i ett drygt försök att fråga "vad fan vill du?". Leo slår igen datorns lock och trummar sedan sex gånger med sina fingrar mot den. Jag granskar hans pianofingrar medan de ger ifrån sig ett irriterande ljud. Pekfinger - långfinger - ringfinger. Stilla. Igen, pekfinger - långfinger - ringfinger. Efter det suckar han och vilar sina ögon på datorns lock. Jag ser mot honom igen. Plötsligt bryter han tystnaden. "Soss har gjort ett ärende av detta." Han ser på mig. "Bara för att du inte pratar så betyder det inte att de inte förstår vad som pågår här Isak och du är minderårig."
Jag rynkar pannan. "Vad menar..."
"Du kommer med största sannolikhet bli placerad i ett familjehem Isak. Det inom snarast och du måste prata så att pappa kan bli utredd."
Som ett gift pumpas tomhet ut i hela min kropp, jag blir kall och tycks frysa till is. Huden knottrar sig till följd av kalla kårar och jag kan riktigt känna mina ögon tappa livslust. Familjehem?
"Isak jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att jag lät detta fortgå, för att jag inte upptäckte detta tidigare, såg tecken på vad du blev utsatt för... Jag kan inte ens föreställa mig allt han sagt för att provocera dig."
"Han misshandlar mig." Jag biter ihop. "Han låtsas som allt är som vanligt sedan tar han en 180 graders sväng för att helt plötsligt skylla alla sina problem och sorger på mig samt att straffa mig med verbal och fysisk misshandel." Jag frustar och knyter ihop mina nävar. "Han dricker och blir våldsam, jag städar upp all röra oavsett vad för att jag tror att han kanske kommer bli gamla pappa igen. Jag går på tå för honom. Det är så det funkar! Han trycker ner mig för att sedan bygga upp mitt hopp för att sedan kunna stampa på mig igen. Jag är trött på detta! Jag VILL dö." En tår faller ner för min kind och Leos kinder är redan våta av flertalet tårar. Han reser sig upp och omfamnar mig, hans högra hand skopar han över mitt bakhuvud och trycker mig mot sin axel. Jag hulkar och låter honom omfamna mig. "Jag kommer aldrig svika dig igen Isak. Vi fixar detta, tillsammans." Jag gråter mot hans axel en stund innan min mobil plingar till av ett sms. Leo släpper mig och jag fiskar upp mobilen ur min byxficka. Skärmen visar att jag fått ett sms från Jesper. "Vi måste prata." Står det kortfattat. Jag sväljer hårt. Fan.