Isak

26 - Engla

"Varför ska jag alltid vara så jävla naiv och blåögd?"
Jag suckar och skuggar ut min ögonskugga i ögongloben. "Det är inte ditt fel Sofia, det är Isaks."
Jag tittar på klockan, 17:45, tjugo minuter tills jag måste åka till festen.
"Men ändå..."
Jag sveper mitt glas vin och samtidigt vibrerar min mobil. Skärmen lyser upp, det är Isak och jag känner ilskan växa.
"Fan, jag måste börja sminka mig. Vi ses sen Engla." Snyftar Sofia på andra sidan telefonlinjen.
"Gör så, inga mer tårar nu, lova."
"Kan inte lova något. Tagga snefylla." Skrattar Sofia.
Jag skrattar till. "Älskar dig."
"Jag vet. Älskar dig med."
Sofia lägger på, jag tar upp mobilen och tvekar först på om jag ska läsa Isaks sms. Ilskan växer bara jag tänker på vad han gjorde mot oss alla.
Efter en stunds tänkande bestämmer jag mig. Jag läser vad han skrivit och rynkar pannan.
Detta är slutet på slutet...
Skit samma, han vill bara ha uppmärksamhet, han är säkert full också. Jag lägger ifrån mig mobilen och börjar lägga på mascara. Minuterna går och klockan börjar närma sig 18:00, utifrån hörs dova smällar av folk som testar nattens fyrverkerier. Hur jag än försöker ignorera Isak kan jag inte sluta tänka på hans sms. "Fan Engla, sluta ta hand om alla andra hela tiden."
Jag tar upp mobilen och ringer Isak, användare upptagen. Jag försöker upprepade gånger men kopplas bara till hans röstbrevlåda. Jag lyssnar på röstbrevlådan medan jag slutför mitt smink. Den får mig att rycka till då jag mycket väl känner till de första orden från Oscar Wildes dikt. Samma dikt som Isak valt att analysera och hängt upp sig på i flera veckor.
Hans raspiga röst hörs på andra sidan luren:
Yes, death. Death must be so beautiful. To live in the soft brown earth, with the grasses waving above one's head, and listen to the silence. To have no yesterday, and no to-morrow. To forget time, to forget life. To be at peace
Efteråt lägger han en suck och det låter som om han gråter innan han avslutar sin röstbrevlåda. Jag lägger på och tittar på sms:et igen. Hjärtat bankar hårdare.

Jag går in i huset, det första jag möts av är en spritstank och massa halvtomma flaskor på varenda bord. Under julgranen ligger julklapparna fortfarande orörda. Jag tittar in i köket och slås av en järnaktig lukt, lukten av blod. Andningen påskyndas i samma takt som ångesten växer i bröstkorgen. Mina ögon far fram och tillbaka, letar efter källan till lukten. Till slut får jag syn på bordet och kylskåpet i det dunkla skenet, där är det intorkat blod. Jag känner pulsen stiga och tyst går jag uppför trappan mot Isaks rum. "Isak?" Frågar jag och tittar in i hans rum, allt är i sin ordning. Jag går ut igen och ser mig om, plötsligt känner jag hur jag trampar i något blött. Jag ser ner och får syn på att det kommer vatten från ett av badrummet. Försiktigt går jag mot dörren som står på glänt. Hjärtat slår allt fortare och jag sväljer hårt innan jag kliver in. Hjärtat hoppar över två slag, jag försöker ta in vad det är jag ser. Golvet är fyllt med rosa-rött vatten som runnit från det överfyllda badkaret. I badkaret sitter Isak, det ser ut som om han sover. Hans ansikte är sönderslaget och blått, utanför kanten hänger en av hans armar, jag mår illa. Ur armen pumpas blod ut på det vattenfyllda golvet. Jag staplar fram till badkaret, råkar välta ut en whiskeyflaska på vägen fram. I badkaret sitter han utan tröja och med endast ett par flanellbyxor på sig. Isak Widh. Långsamt går det upp för mig att han begått självmord, jag faller på knä och känner ögonen sticka av tårar. Plötsligt ser jag att hans bröstkorg långsamt rör sig upp och ned, han andas. Allt efter det händer så snabbt. Jag ringer 112, de säger åt mig att linda något kring hans armar och dra upp honom ur det iskalla vattnet. Jag kämpar och får tillslut upp honom ur vattnet och håller honom sedan i min famn och ropar hans namn i hans öra, ger honom örfil på örfil. Han är medvetslös men plötsligt får jag kontakt med honom en kort stund i samma stund som jag hör ambulansens sirener närma sig.
"Isak jag ska hjälpa dig." Gråter jag i chock.
Hans ögonlock åker upp och globerna tycks snurra ett varv. Han mumlar något ohörbart. Han är påväg ifrån mig igen, jag hör ambulanspersonalen  ropa från nedervåningen.
"Vi är här uppe!" Skriker jag hjärtskärande.
Jag ser på Isak igen och kramar hans iskalla kropp, försöker värma honom. Jag kysser hans panna och tänker att om han dör ska han inte dö ensam. Vart fan är hans pappa? Hans ögon öppnas igen och ser på mig, blodet rinner kring mig och missfärgar mina kläder. Det känns som om jag ska spy. Ambulanspersonalen kommer in i badrummet, sliter honom ur mina armar. Två av de tre som anlänt tar hand om honom, den tredje slår sig för ansiktet och granskar badrummet. Våra blickar möts. I ambulansen ger de Isak elchocker, hans hjärta sviker honom. Allt jag kan tänka på är hur tyst det är i bilen. Uppenbarligen har de på sirenerna, men jag kan inte höra ett ljud. Plötsligt hör jag istället hur Isak börjar andas igen. En tår rinner ner för min kind medan jag fingrar på den gula filt jag fått av ambulanspersonalen efter att vi åkt iväg från Isaks hus.

Jag granskar honom där han ligger i sin säng. Utanför fönstret ser jag himlen färgas av fyrverkerier medan stjärnorna tindrar. Rummet är mörkt och Isak har hjälp att andas samtidigt som dropp hela tiden pumpas in i hans arm. Pulsen piper och blinkar stilla i bakgrunden. Jag drar i koftan jag fått låna för att värma mig med och för att delvis täcka mina blodiga kläder. I munnen kommer ständigt eftersmaken av spyorna jag fick upp efter att den panikartade situationen lugnat sig. Isaks mobil lyser upp och vibrerar där den ligger på bordet bredvid sjukhussängen. Det är Leo. Hur jag än vill låta honom veta vad som hänt kan jag inte låta bli att känna något slags förakt. Han måste ju vetat hur Isak mådde, eller bryr han sig inte? Stel sitter jag på min obekväma stol och stirrar på displayen tills den slockar. En sköterska öppnar dörren och kommer in. "Vi har fått tag i Isaks pappa..." säger hon.
Jag orkar inte reagera, tårarna rinner ner för mina kinder medan jag stirrar på Isaks bröstkorg som lyfts upp och ner i takt med maskinens dova läte. Sjuksköterskan, hon som tidigare gett mig sin kofta och bett mig att kalla henne Denise, sätter sig på huk framför mig.
"Engla, det verkar inte som Isaks pappa är i... skick för att ta detta besked."
Jag vänder blicken mot Denise. "Ring Isaks mamma då... hon bor i Norge."
Denise verkar vilja säga något men ångrar sig sedan och ler istället ansträngt. "Är dina föräldrar påväg?"
Jag nickar kort och hummar. "Pappa... men han kommer från Göteborg..."
"Ska jag hämta något att äta eller dricka Engla?"
Jag sneglar på Isak igen, han ligger där helt stilla och vitaktig i skinnet. Kort nickar jag mot honom. "Han behöver en filt."
Denise ser frågande på mig.
Jag nickar några gånger och ser menande på henne, torkar några tårar och snörvlar. "Han var i-iskall när jag... hittade honom. Han fryser säkert."
Denise ler och tar mina händer. "Jag kan försäkra dig om att han har det varmt och skönt under sitt täcke."
Jag skakar på huvudet. "Nej, han behöver en filt."
"Engla..."
"Om Isak dör så ska han inte dö i varken ensamhet eller frysandes. För hans liv är inte räddat ännu eller hur?"
Denises leende bleknar och hon tittar ner i golvet.
Jag hummar. "Tänkte väl det. Han behöver en filt."
Denise nickar och ler lätt, reser sig upp. "Isak ska få en filt." Säger hon och går mot dörren.
Jag slänger en blick på Isak igen och tänker över vad Denise sagt.
"Var fan är Christian?"
Denise stannar upp och ser på mig. "Engla vet du något om deras relation till varandra?"
Jag tittar på Denise och rynkar pannan. "Bra? Den är bra. Eller vad menar du?"
Denise ser menande på mig. "Jag skulle inte vara så säker på det om jag var du..." svarar hon och nickar mot Isak vars ansikte är blåslaget. "Föresten är han inlagd... inte här men, psykiatrin."
Jag flackar med blicken, i samma stund öppnas dörren och min pappa stövlar in. Förvirrat hälsar han på Denise och ser sig omkring. "Jag trodde... Engla mår du bra?" Får han ur sig.
Jag skakar på huvudet och brister i gråt, Denise lämnar rummet och jag flyger i pappas famn. "Det är mitt fel pappa. Det är allas fel." Gråter jag.