Isak

28 - Hem "ljuva" hem

Jag tar ett djupt andetag innan jag trycker ner dörrhandtaget. Den högra delen av den vita, glastäckta dubbeldörren åker upp, ljuslöst. Hem "ljuva" hem. Lika tyst kliver jag innanför dörren och innan jag stänger den slänger jag en blick mot Engla och hennes pappa som sitter i sin svarta Audi A6 vid min uppfart. Jag nickar och ler kort innan jag stänger dörren om mig. Jag sparkar av mig skorna och klänger av mig min dunjacka, hänger den på en av de guldfärgade krokarna i hallen. Armarna värker efter att de blivit sydda igen, trots det får jag inget morfin utskrivet då de är rädda att jag ska missbruka det. Så jävla synd om jag skulle göra det, verkligen. Försiktigt tassar jag in i köket där jag får syn på Leos lockiga bakhuvud vid köksbordet. Han sitter framför sin dator och pratar med Margaux på franska. Margaux ansikte är uppsprucket i ett leende och hennes bruna stora ögon ler lika mycket som hennes läppar när hon pratar om hur mycket hon saknar min bror. Jag går upp bakom Leo och tittar in i kameran. "Salut Margaux." Hälsar jag och ler. Leo rycker till och vänder sig mot mig. Margaux hälsar i bakgrunden och jag undrar när jag ska få träffa henne på riktigt.
"Var fan har du varit?" Utbrister Leo och låter arg.
Jag rynkar pannan, frågan och hans tonläge slår till likt en käftsmäll. "Det är väl inte riktigt du som ska säga det eller?"
Leo granskar mig och ser plötsligt orolig ut. Han tar tag i mina armar, jag drar undan dem och signalerar att det gör ont. Leo slår igen skärmen på sin dator och ser allvarligt på mig. "Isak vad har hänt? Var har du varit?"
Jag rynkar pannan och svarar irriterat: "Varför kom du inte? Varför kom ingen?"
Leo slår ut med armarna. "Vad har du gjort?!" Utbrister han och ruskar om mig. "Du kan inte bara komma hem efter att inte ens hört av dig och se ut såhär? Pappa sa att du skulle komma hem i förrgår från Åre..."
Det hela känns som ett slag i magen. Vadå Åre?
Jag stirrar med en tom blick på Leo. "Var är pappa?" Är det enda jag får ur mig.
Leo ser förvirrad ut och höjer ett ögonbryn, precis som mamma brukade göra. "I Dallas han åk..."
Jag slutar att andas. "Dallas?"
Leo nickar förvirrat. "Han har väl sagt det?"
Jag ler Leo en likgiltig blick och i samma stund ringer det på dörrklockan. En tung suck lämnar mina läppar och jag hasar mig iväg mot hallen. Trött öppnar jag, utanför står Aleks och Hugo. Båda två granskar mig och sedan kramar Aleks om mig. Hugos armar följer snart efter och jag inser att Engla berättat. Aleks ser på mig. "Förlåt."
Jag flackar med blicken. "Det är jag som ska säga förlåt... Jag..."
"Varför?" Hugo tvekar. "Eller får man fråga sådant?" Frågar han med en nedstämd ton.
Jag ser på honom och försöker få ur mig något begripligt. Hugo viftar bort det med handen. "Skitsamma, skitsamma. Vi tar det en annan gång."
De får syn på mina armar, jag granskar deras ansiktsuttryck. Hugo ser blek ut allt medan jag kan se hans tankeverksamhet sättas igång för att förstå vad jag gjort mot mig själv.
"Har ni cigg?" Avbryter jag.
Aleks vaknar upp ur sitt transliknande tillstånd och tittar på mig med sitt kritvita ansikte. "Öh, ja..." mumlar han och trevar efter ett cigarettpaket i sina fickor. Vi går tillsammans ut och jag fiskar upp en cigarett ur hans paket med L&M mentol. Trött sätter jag ciggen i mungipan och tänder den, drar ett halsbloss och låter röken sippra ut ur näsan.
Plötsligt kommer Leo ut på trappan, han är likt Aleks vit i ansiktet. Aleks och Hugo hälsar kort.
"Isak?"
Jag tar ett till bloss och nickar medan ett rökmoln bolmar ur min mun.
"Varför har pappa ljugit om att du var i Åre? Vad fan är det som egentligen händer?" Leo låter aningen irriterad.
Jag håller min tystnad och för min vänstra hand mot huvudet, formar den till en pistol och låtsas att avlossa ett skott mot min tinning. Leos pupiller vidgas och han ser ner mot mina handleder för att sedan se upp mot mitt grönaktiga ansikte igen. Jag drar ett till bloss och fimpar sedan ciggen under min skosula. Jag lägger blicken på Aleks och Hugo. "Förlåt jag är trött. Tack för att ni kom, kan ni snälla berätta för Tommy vad hur det ligger till för jag pallar fan inte skolan. Jag menar inte ens min familj vet att jag försökte begå självmord." Jag skrattar till. "Nej, juste för min pappa sket i mig när jag låg på intensiven och sa till min bror att jag är i Åre för att sedan åka till Dallas för att, skräll, jobba."
Aleks och Hugo tittar på mig. "Isak..."
"Hejdå." Säger jag kort och tränger mig förbi Leo i dörröppningen.
Snart hör jag fotsteg bakom mig. "Varför sa du inget?"
Jag stannar upp och det känns som hjärtat slutar att slå. Sakta vänder jag mig om och möter min brors bekymrat förtvivlade blick. "För att jag låg nedsövd och drogad på lugnande?" Svarar jag kallt.
Leo skakar på huvudet. "Nej. Varför sa du inte att du mådde så dåligt?"
Jag tittar på Leo i tystnad i nästan en minut. Hjärnan tycks ha stannat, jag känner mig ledsen men ögonen är snustorra, precis som om de gråtit klart. "För att det är mitt problem." Svarar jag kort.
Leo kommer fram till mig och försöker omfamna mig men jag drar mig undan. "Nej, snälla."
Han tittar på mig med blanka ögon och slår sig sedan för pannan. "Förlåt jag skulle aldrig lämnat dig med det där... det där svinet." Gråter han argt.
Jag granskar honom med min fortfarande tomma blick och går sedan mot köket. I den översta lådan i skänken bredvid spisen gräver jag upp pappas receptbelagda lugnande tabletter. Jag trycker ut två ut kartan i min vänstra hand och stoppar dem i munnen, går till diskhon och sköljer ner dem med tre klunkar vatten. Därefter går jag mot trappan.
"Isak snälla kan vi pra..."
"Inte nu Leo. Snälla lämna mig bara ifred." Suckar jag och drar fingrarna i håret medan jag kämpandes tvingar upp min kropp för trappan, upp mot mitt rum. Min kropp är stel och mina fötter känns tunga som bly. Jag kommer upp till övervåningen och stannar upp. Min blick landar till höger på dörren till badrummet. Jag går försiktigt fram och öppnar dörren. Jag möts av en järnaktig lukt och det slår mig att ingen har städat upp någonting. Mitt blod har torkat in i det vita marmorgolvet efter att vattnet från badkaret avdunstat. Rakbladen ligger blodiga på golvet bredvid en utspilld flaska Laphroigh. Jag faller till golvet, äcklad och chockad, förfärad över att pappa inte ens anlitat någon att städa upp mitt självmordsförsök. Helt plötsligt är Leo bakom mig, han drar efter andan. "Fyfan... Isak kom."
Han tar tag i mina armar och jag känner hans tårar träffa min t-shirt. I samma stund som han försöker lyfta upp mig hulkar jag och kräks upp allt mitt maginnehåll. Allt snurrar och jag får ingen luft. Jag kryper intill min brors ben, lutar huvudet mot kaklet och ser upp på hans förstörda ansiktsuttryck. "Hjälp mig." Gråter jag. "Leo snälla hjälp mig."