Isak

31 - Skildrade perspektiv

Engla
Januari, februari och mars, månaderna bara swishade förbi som att de inte ens hade existerat. Minnena av dem var som borta, om det ens fanns några vill säga. Alla dessa månader hade för många av oss varit som i ett töcken, en slags dimma där allt vi gjorde var att oroa oss för Isak. Allt vi gjorde var att ringa till honom och undra hur han mådde, och om han inte svarade, få panik över att han återigen skulle ligga iskall och likstel i sitt badkar på andra våningen på Gustavsgatan 3. Vi var, och är, många som oroar oss och mår dåligt för hans skull, men ingen av oss kan ens föreställa oss hur han måste må. Drickandet har inte blivit bättre under dessa månader, nej, snarare sämre. Under dessa månader har hela skolan fått se skolans duktigaste första ringare gå från toppen till botten. Han är inte närvarande och kommer för jämnan berusad eller i apatiskt tillstånd till skolan. Ingen visste eller vet vad de skulle göra av honom, en omyndig pojke som bara vill dö och är rädd för att vara hemma. Han rymde från BUP och vägrar berätta om vad som händer bakom stängda dörrar hemma, även om de flesta kan ana. Medan han mår så dåligt varvar hans pappa mellan att åka in och ut från psykakuten och till USA på flådiga business-resor. Tro mig, även blåögda jag har vid denna tid förstått vad Isaks pappa är för sorts man. På ytan är han en trevlig familjefar samtidigt som han är en av företagets stjärnjurister, vilket såklart resulterar i att han får behålla sitt jobb. Egentligen, under all lyx och flåd, är han en instabil, nedbruten och aggressiv man som gör gud vet vad mot Isak när dörrarna stängs. Nu tänker ni, socialen, vad gör dem? Så tänker vi med. Ingen vet egentligen varför Isak vill dö och vad hans pappa gör mot honom även om det ryktas. Varje gång socialen kommer på besök är det som att Isak och hans pappa spelar någon slags charad, vad vi alla förstått det som. Som att de behöver varandra samtidigt som de hatar varandra. Själv tror jag att det hela bara handlar om ett självdestruktivt beteende som i grund och botten handlar om att ingen av dem vill bli lämnad ensam. Självdestruktiva beteenden är ingen nyhet för Isak, bland annat har han ett med Sofia som han tror att ingen märker. Jag himlar med ögonen bara jag tänker på att Sofia låter honom ligga med henne trots att hon vet att han bara gör det för att få någon slags närhet medan det skadar honom, eller dem båda. Åter igen, båda har ett behov av närhet och då väljer de varandra, trots att det bara bidrar med mer smärta. Jesper tänker ni också, ja han försöker acceptera Isaks känslor men har svårt för det. Det tär på oss att jag försöker hjälpa Isak så mycket jag kan medan alla vet om hans känslor för mig. Dock måste Jesper förstå att Isak behöver omsorg. Jag är så rädd att han ska bli ännu mer tom än han är nu, att han ska stanna till och bli apatisk på heltid. Jag stannar upp och tittar upp mot läktaren där Isak sitter och stirrar tomt på hur vi, hans klasskamrater, spelar basket. Jag ser mig om efter idrottsläraren och vi får ögonkontakt, jag nickar mot Isak. Johan nickar kort och instämmer därmed till att jag borde sätta mig vid honom en stund. Jag joggar fram till läktaren och tar två trappsteg i taget tills jag kommer upp till honom. Hans blick glider sakta över till mig och jag får inte ens ett leende. Isak är blågrön under ögonen och hans hy är gråaktig. Han är kraftigt påverkad av bland annat Benso för att ens orka med vardagen och har en simmig, okontaktbar blick.
"Hur mår du?" Frågar jag och spänner min tofs.
"Bra." Svarar han kort och riktar blicken mot sina fingrar. Han pillar på sina nagelband och river bort skinn så såren öppnas upp igen. Jag rynkar pannan. "Sluta, du borde inte göra så."
Isak tittar upp mot mig. "Jag gör så när jag har ångest."
Jag nickar kort. "Jag vet."
Nu tänker ni igen, varför sitter han här? Jo ni förstår, Isak vägrar BUP och hans bror Leonard strider dagligen för att han ska få vara i skolan då han fortfarande kan fokusera sig på skolarbetet, trots dåliga resultat, och bara mår sämre om han är tvångsintagen eller hemmasittande. Jag granskar Isak men får ingen vidare kontakt med honom, vilket får mig att bestämma mig för att delta i basketen igen.

Sofia
Jag ligger halvnaken i sängen, som jag gjort de senaste gångerna när jag vet att han ska komma, och tittar på Netflix. Det brukar alltid börja så, det klyschiga 'Netflix and chill'. Jag hör att han är påväg upp för trappan och innan jag ens vet något annat klampar han in i mitt rum. Jag hinner uppfatta att han är upprörd innan han slänger av sig jackan och tröjan och lägger sig över mig i sängen. Inte ens ett hej får jag innan han trycker sina läppar mot min hals och börjar fingra på mina kläder.
"Isak?" Flämtar jag.
Plötsligt känner jag hur min hals blir blöt och hans kropp börjar skaka. Jag hör dova snyftningar medan han sakta sjunker ihop bredvid mig. Hela sängen skakar i takt med hulkningarna och jag ser på honom. Plötsligt sätter han sig upp på sängkanten, jag hoppar upp ur sängen och sätter mig på huk framför honom, tar hans händer och får kontakt. Hans ögon är rödsprängda och överfyllda med gråt. "Det är okej." Säger jag tyst. Han mumlar något mellan gråten och skakar på huvudet.
Jag ställer mig upp och trycker hans huvud mot min bröstkorg, stryker honom genom håret. "Det är okej att gråta."
Efter en stund lägger vi oss i sängen, mittemot varandra. Vi ligger där en stund medan Isak gråter tyst. Jag tittar på honom och ser en förstörd människa bakom en hård fasad som nu börjat lätta.
"Du vet min arm? Brännskadan?" Han bryter tystnaden. Sakta spänner han blicken i mig och tårar rinner nerför hans gråaktiga kinder. "Det hela började med den kvällen då mamma dog, allt brann och hon försökte få ut mig..." Han avbryter med några snyftningar och kniper ihop ögonen samtidigt som han kramar kudden hårt med sin ena hand. Det är smärtsamt för honom, det kan vem som helst avgöra. Efter det öser han ur sig allt. Det är som om någon släpper på proppen i ett badkar, allt sipprar ur hans mun med små korta pauser när han berättar de svåraste sakerna, en av dem är en kväll när hans pappa misshandlat honom och Isak fått ta hand om honom efter det. Hämtat vatten och sugrör, stoppat om honom för att sen må jättedåligt själv. Han berättar om sin bror och förvirringen när hans pappa plötligt blivit snäll. Han berättar om Engla och den kvällen han tog ecstasy. Julafton, sedan kommer han till självmordskvällen, nyår, vilket får mig att hulka och vilja spy. Själv berättar Isak det som om det vore ingenting. I ett monotont läge utan några tecken på smärta eller ånger. Plötsligt blir han tyst och ser på mig med avvaktande blick. Han öppnar sin mun. "Får jag sova här?" Frågar han försiktigt. Jag trycker ihop mina läppar och tänker efter, sedan nickar jag kort. Han ler kort och flyttar sig närmare mig, jag lägger mig med ryggen mot honom och hans stora armar omfamnar mig. "Google, släck lamporna." Uppmanar han. Det blir mörkt och tyst. Jag vet att han inte kommer att somna eller sluta att andas ikväll så jag bestämmer mig för att sluta mina ögon och själv somna in.

-
Gud vad dålig uppdatering det är på denna berättelse men idétorkan har slagit till. Jag har en plan men ingen motivation, förlåt mig! Hoppas några av er fortfarande hänger kvar och läser, och för er nya läsare - välkomna!
Lämna gärna en röst eller kommentar!