Isak

11 - Isak var är du?

Jag vaknar av att min dörr slits upp. "Isak!" Ryter pappa. Jag sätter mig upp i sängen likt Engla och stirrar på pappa som står iklädd kostym vid dörren med svarta ögon och ett rasande ansiktsuttryck.
Jag flyger upp ur sängen, slänger en snabb blick på Engla som chockat stirrar tillbaka på mig. Pappa tar tag i min nacke och drar med mig ner till nedervåningen. Han slår ut med armarna. "Förklara dig!" Ryter han vansinnigt och jag ser på alla tomma flaskor och burkar samt cigarettfimpar.
Jag sväljer hårt och ser bort. Pappa griper tag i mitt hår och slår mig över kinden med handflatan. Har han druckit?
"Jag sa förklara dig!"
Innan jag hinner svara hör jag Leo komma ut från sitt rum, han missade precis slaget pappa gav mig och jag känner mig lättad över det.
"Vad ser det ut som? Är det så jävla svårt att lista ut att han har haft en fest?" Frågar Leo irriterat och drar på sig en tröja. Han knuffar till pappa så hans grepp om mitt hår låstnar.
"Tillät du detta?!" Vrålar pappa.
Leo fnyser. "Ja det gjorde jag, och hade inte du kommit hem tidigare än planerat hade du inte fått veta om det heller."
Jag ser på min bror som tar det helt lugnt.
Pappa går närmare honom med sammanbitna käkar. "Att jag inte hade fått veta något gör inte saken bättre. Din bror är 16 år Leonard! Han ska inte dricka och verkligen inte ha en fest i mitt hem!"
Leo stirrar på pappa och korsar armarna över bröstkorgen. "Ska verkligen smyg alkoholisten bestämma vem som får dricka och inte får dricka?"
Jag ser att pappa kommer att explodera så jag går imellan dem båda. "Sluta!" Jag ser på Leo. "Säg inte sådana saker till pappa! Han har rätt, jag borde inte dricka. Han vill bara skydda mig!" Jag ser på pappa. "Förlåt pappa, skyll på mig och inte Leo. Det var jag som fixade festen, inte han."
Leo drar mig i armen. "Sluta nu Isak jag tar detta."
Jag slår bort hans hand och stirrar på honom. "Sluta nu! Det var jag som hade festen, mina problem, mina konsekvenser."
Leo ser på mig och vänder sig om samt går mot sitt sovrum. Pappa rycker tag i mig. "Vem är tjejen där uppe? Isak jag vill inte att min son ligger runt med en massa tjejer!"
Jag ser på pappa. "Nej pappa, vi är bara vänner. Jag erbjöd henne att sova här för jag ville inte att hon skulle gå hem själv mitt i natten."
Pappa stirrar på mig och biter ihop, sedan vänder han sig om och drar handen över ansiktet.
"Städa upp och försvinn sedan upp på ditt rum eller ut. Jag vill inte se dig."
Jag känner den iskalla klumpen ta form i magen igen medan jag går upp till mitt rum. Pappa är nykter och ändå fick jag ett slag. Men jag förtjänade det kanske, eller?
Engla har klätt på sig och ser på mig. "Jag måste dra." Säger hon och tränger sig förbi mig.
Jag ser på henne och möter hennes blick, mår illa av alla mina tankar kring pappa. Engla rynkar pannan och går fram till mig, hon säger något men mina tankar distraherar mig. Engla knäpper med fingrarna framför mina ögon. "Hallå?"
Jag ser trött på henne. "Kan du gå?" Frågar jag kallt.
Hon rynkar pannan ännu mer. "Hur är det?"
Jag knuffar henne från mig. "Gå Engla. Bara gå."
Hon tar tag i mina armar. "Isak ge dig jag ser ju att du inte är okej."
Jag rynkar pannan och känner mig arg. "Men hur fan tror du jag mår? Bara gå, du hade ju så jävla bråttom nyss." Jag pekar på dörren. "Där är dörren, ut, jag vill inte ha dig här."
Engla granskar mig och skakar sedan på huvudet samt gör en äcklad grimas. "Jag försöker bara hjälpa men visst var dryg du. Tack."
Hon tar sina saker men innan hon går ut genom dörren ger hon mig en blick över axeln. "Dessutom, du är också jävligt mycket roligare när du är full. Men till skillnad från dig vet jag hur man beter sig när man är nykter också."
Hon lämnar rummet och jag hör strax efter hur ytterdörren öppnas och smälls igen.
Jag känner illamåendet växa och det känns som min hals täpps igen, jag skyndar mig till min skrivbordslåda och rotar fram rakbladet. Jag måste skingra tankarna.

Jag städar snabbt ihop och drar sedan ut ensam. Molnen hänger tungt över mitt huvud och jag förmodar att det snart kommer börja regna. Jag sparkar i smågruset på asfalten medan jag går och funderar. Min vänsterarm svider av alla snitt jag skurit upp för att rensa mina tankar.

Jag går genom en skogsdunge och det börjar mörkna, mobilklockan visar på att hon börjar närma sig 21:00. Jag känner regndroppar falla ner på mina bara armar. Frustrerat suckar jag och drar på mig min hoodie som jag bär på armen. Jag sparkar till en buske och känner tårarna rinna nerför mina kinder vilket bara gör mig ännu mer upprörd. Jag sjunker ner under ett träd och slår handen i marken, skriker för att få ut min ilska. Englas och pappas ord upprepas i mitt huvud och jag ångrar hur jag betett mig. Varför ska jag alltid förstöra det?
Min mobil börjar ringa igen, Leo för typ tionde gången. Jag ignorerar och torkar mina tårar förgäves då ögonen bara fortsätter att svämmas över. När Leo slutat ringa skickar han ett sms;

Isak var är du?

Strax efter kommer ett till;

Vi behöver inte åka hem. Kom igen nu, jag är orolig.

Jag tar upp mobilen och svarar honom med en platsposition. Han svarar snabbt att han strax är där, jag torkar mina tårar. Skärp dig nu Isak. Jag reser mig upp och efter drygt fem minuter hör jag Leo ropa mitt namn. Jag går mot hans röst och ser han tillslut där han står dyngsur av regnet. När jag går mot bilen tar Leo tag i min arm innan jag hinner öppna passagerardörren, han ser på mig. "Isak, ljög du för mig?"
Jag ser trött tillbaka på han. "Om vad?"
"Om att pappa är sitt gamla jag igen, att han slutat med drickandet och allt."
Jag ställer mig upprätt framför min bror. "Vad grundar du det på?"
Leo rynkar sin panna. "För att han blev så arg, han blev aldrig så innan mamma dog."
Jag suckar. "Leo, såklart pappa blir arg på mig när jag super och styr en fest utan tillåtelse! Han är vår farsa herregud vad förväntar du dig?"
Jag öppnar bildörren och kastar en sista blick på han. "Dessutom ljuger jag aldrig för sig Leo, det vet du."
Leo slickar sig om läpparna, nickar lätt och spänner käkarna innan han sätter sig i bilen. "Vart vill du?" Frågar han.
Jag stirrar ut genom fönstret. "Vi kan åka hem, jag känner mig sjuk." Mumlar jag och lägger pannan mot rutan.
Återigen ljög jag ihop en massa för att få allt att se bättre ut än det egentligen är.
"Isak är du okej?" Frågar Leo oroligt. "Seriöst nu."
Jag andas tungt ut mot fönsterrutan och skriver JA i imman som bildas framför min mun, slänger en trött blick på min bror som ser mot mig och nickar.
"Okej då."