Isak

30 - Det dåliga spåret

Irriterat sliter jag i mina bandage och försöker klia på mina sår. En dov duns hörs när Jesper stänger ytterdörren och i ögonvrån ser jag hur han korsar armarna över sin bröstkorg och ser på mig. "Är du kär i Engla?"
Jag skrattar till och ger honom en kort blick. "Direkt på den jobbiga frågaaan..."
Sarajärvi suckar. "Mhm, men jag måste få veta."
Jag slutar le och ser på honom, härmar hans suck. "Mhm." Jag gör en kort konstpaus. "Men jag ska dö så att..."
"Varför? Var rak med mig nu Isak, du har ljugit nog mycket medan jag varit öppe..."
"Öppen? Vadå, skulle du varit så jävla öppen om du hade suttit i min sits? Huh?" Jag ser irriterat på honom. "Ska du skälla ut mig så går jag här ifrån."
Sarajärvi tar något steg närmre mig och klämmer bekymrat ihop sin näsrygg mellan tumme och pekfinger. "Sluta ha sådant temperament, det är inte sådan du är."
Jag känner hur blodet tycks börja koka medan ilskan pumpas ut i kroppen. Jag slår häftigt ut med armarna. "D-du känner mig inte ens!"
I Sarajärvis panna har en djup rynka bildat sig och hans ögonbryn ligger lågt över hans ögon. "Nej just det, för du fucking ljög hela tiden!" Svarar han. "Hade jag vetat hade jag kunnat hjälpt dig fattar du väl?!"
Jag stirrar stint på honom och det känns som om mina ögon blir svarta av ilska. Bråka är dock ingenting jag orkar, och Jesper kan bråka om någon. "Jag är kär i Engla. Ovillkorligt, löjligt, totalt förälskad i henne. Så, nu vet du så nu tänker jag gå." Spottar jag ur mig och ser hur Jespers ansiktsuttryck ändras till en blandning mellan blankt och den som känner ett slags triumferande medlidande för att jag inte har någon chans mot honom. Det erkänner jag, att han är överlägsen mig och har hela Englas hjärta i sin hand. Men, det där medlidandet väcker irritation hos mig.
I samma stund öppnas dörren och Engla kommer in. "Varför bråkar ni?" Frågar hon försiktigt.
Jesper öppnar munnen och jag kan höra hur han drar efter andan för att kläcka ur sig vad jag precis tillkännagivit för honom. Jag tänker dock inte låta honom säga det med en slags malling ton i väntan på en reaktion från Engla. Med en suck ser jag på Engla. "Jag älskar dig men vet att du älskar Jesper. Så är det och alla vet ta mig fan redan det."
Engla ser ställd ut. Jag himlar med ögonen.
"Jag ska gå hem." Trött vänder jag på klacken. Jag går med bestämda steg mot dörren och svär för mig själv för att jag har gjort bort mig. Ilskan pulserar inom mig och jag smäller igen dörren efter mig en aning för hårt, svär igen. Jag klampar ut på gårdsplanen, bakom mig hör jag Englas hastiga steg. "Isak sluta!"
Hon kommer ikapp mig och ställer sig framför mig. "Du får vara kvar här, jag vet hur det är hemma hos dig just nu."
Jag ger henne en aning irriterad blick. "Du tror att det är en bra idé eller?" Jag slår ut med armarna och drar handen genom håret. "Engla jag erkände precis att jag är kär i dig inför dig och din POJKVÄN."
Engla suckar. "Jag tror vår situation ser lite annorlunda ut än..."
"Än vadå? En normal situation?" Jag himlar med ögonen och gestikulerar. "Engla, att jag försökt tagit mitt eget liv gör inte varenda situation till något specialfall! Sluta fucking behandla mig som om jag inte kan ta hand om mig själv och stå för mina egna handlingar!"
Engla stirrar stint på mig, riktigt spänner ögonen i mig. Jag suckar högt och tränger mig förbi henne, axlar henne extra hårt.
"Du går inte ifrån mig bara sådär Isak!"
Jag ser irriterat på henne igen. "Nehe? Varför inte då? Engla du har ingen makt över mig!"
"Men du kan uppenbarligen inte ta hand om dig själv. Varför är du inte bara tacksam för att jag faktiskt räddade ditt liv?"
Jag tittar tomt på henne och efter det ger jag ifrån mig ett skratt. Hennes ton och tankesätt är så ironiskt så jag inte kan göra något annat än att skratta. "Är det logiskt att jag är tacksam för att du 'räddade' mig när jag försökte dö av en anledning?"
Engla trampar runt på trottoaren och försöker komma på något att säga. Jag höjer ögonbrynen. "Du tänker inte innan du pratar Engla."
Efter det lämnar jag henne och går längst med trottoaren mot stan. I tystnad promenerar jag medan irritationen bränner i hela kroppen. Att den jag älskar mest ändå kan göra mig så innerligt förbannad. Jag förstår verkligen ingenting, det enda som går att fastställa är följande: kärlek suger. Plötsligt plingar min mobil till, ett sms. Jag tar upp mobilen och rynkar på pannan när jag ser displayen. Efter det har jag en tyst konversation mellan ängeln och djävulen på mina respektive axlar. Lika tyst konstaterar jag: "Varför inte fortsätta på det dåliga spåret?"

Jag rullar över till andra sidan och andas tungt ut. Pulsen är hög och det tycks kokar i hela kroppen. Ångesten börjar krypa sig på då jag börjar förstå vad jag egentligen gjort.
"Är du okej?" De mjuka orden tycks eka i bakgrunden, överröstade av mina tankar. Jag hummar tyst och ser i ögonvrån hur hon tittar på mig. "Det här får inte komma ut. Det betyder inte något mer än bara..."
Jag lyfter armen och avbryter henne. "Jag vet, jag vet."
Hon hummar bredvid mig och stryker sina fingrar över min överarm. "Är det säkert att du är okej?"
Jag vänder försiktigt huvudet åt höger och möter Sofias blick, nickar lätt. Hon ler med ena mungipan och lyfter sin hand för att dra sina fingrar genom mitt hår. En rysning går genom min ryggrad och gör att huden knottrar sig på armarna. "Hur mycket hatar du mig?" Frågar jag lågmält och möter hennes blick igen.
"Ganska mycket." Hon suckar. "Du lovade att inte såra mig."
"Mhm..." Mumlar jag.
Sofia fingrar på mitt halsband. "Älskade du mig?"
Jag ser på henne och känner mig besviken på mig själv, undviker att svara. Sofia viker undan blicken och suckar. Jag särar på läpparna. "Jag tror att... jag ville laga dig."
Sofias blick riktas på mig igen, hon skrattar till. "Vad bra du lyckades med det."
Jag fnyser och ler, borrar ner mitt huvud i kudden. Sofias fingrar vidrör mitt hår. "Isak?"
Jag hummar och vrider på huvudet så jag kan se på henne med mitt ena öga.
"Snälla lev."
Jag tittar på henne och hasar mig längre upp i sängen, skakar lätt på huvudet. "Nej."
En rynka bildas i Sofias panna. "Du måste."
Jag suckar och sätter mig på sängkanten med ryggen vänd mot henne. "Sluta."
"Du ska sluta." Säger hon mjukt men irriterat bakom mig.
Plötsligt omfamnar hon mig bakifrån och trycker sin varma kropp mot min. Hennes bruna, nu axelkorta hår, kliar mig i nacken. "Jag finns för dig Isak."
Jag hyschar henne en aning irriterat. Hon stryker sina varma händer över min trasiga kropp, jag suckar och reser mig upp. "Jag måste gå. Jag säger inte ett ord."
"Du vill inte sova här?"
Jag ser på henne och rynkar på pannan. "Det är väl inte den bästa idén, va?"
Hon sänker blicken, jag klär på mig och försvinner ut ur hennes rum. När jag kommer ner för trappan får jag syn på Sofias pappa. Jag svär tyst för mig själv och försöker ljudlöst smita ut genom ytterdörren när jag hör hans röst bakom mig.
"Isak?"
Jag fryser och vänder mig sedan sakta om. "Hej."
Sofias pappa ser på mig med en oläsbar blick. Jag gissar att han vet vad som hänt men fortfarande föraktar mig för hur jag behandlat Sofia.
"Dig har jag inte sett på länge..."
Jag kliar mig i håret. "Nej... asså..."
"Ta hand om dig Isak, på alla sätt och vis." Han ser menande på mig och stoppar händerna i sina byxfickor.
Jag nickar lätt. "Okej."
Efter detta lämnar jag Sofias hus och börjar promenera mot mitt eget i vintermörkret. Väl hemma möter jag Leonard i soffan, han suckar av lättnad när jag kommer hem. Jag ger honom en blick och han höjer ögonbrynen. "Du vet att jag alltid kommer vara orolig."
Jag suckar och slår mig ner i soffan med honom. "Jag behöver en drink."
"Du är klassad som alkoholist Isak."
Jag ser på Leo. "Jag vet. Ge mig en drink nu."
Vi ser på varandra en kort stund innan Leo går mot drinkskåpet och snart kommer tillbaka med två glas whiskey.