Isak

17 - Under ytan

Alla pappas bilar står på uppfarten, jag sväljer hårt men försöker att inte visa Engla hur nervös jag är. Jag trycker ner handtaget och öppnar dörren, vi går in i hallen och lukten av nytt hus slår mig fortfarande. Det är precis som detta inte är mitt hem än. Vi tar av oss skorna och är precis påväg att smita upp på övervåningen när jag hör honom komma upp bakom oss.
"Hej, slutade du sent idag?"
Både jag och Engla vänder oss om, pappa kollar på sitt armbandsur och ler plötsligt. Jag granskar honom snabbt. Han är klädd som han brukade vara förr när han var ledig, jeans och en stickad tröja. Jag blir förvånad, söker igenom hans ansikte efter potentiella tecken på att han är berusad men hittar inga. Hans mjukt vågiga hår är välstylat med vax och hans ögon visar att han är helt nykter.
"Nej vi slutade vid halv två, men jag och Engla var på stan. Jag bjöd på fika."
Pappa vänder sina blå ögon mot Engla, ler bredare och tar hennes hand.
"Hej, jag har sett dig men aldrig presenterat mig. Christian." säger han mjukt och skakar om hennes hand.
Engla ler tillbaka. "Engla." svarar hon.
Hon ser ner på deras händer innan hon släpper honom och dröjer kvar med blicken tills pappa stoppar ner sina händer i byxfickorna och ser på mig igen.
"Jag tänkte bara fråga vad vi ska äta? Om jag ska laga något eller om ni vill ha hämtmat." Han ser på Engla igen. "Du är mer än välkommen att äta med oss om du vill."
Hans leende gnistrar, precis som det gjort förr i tiden. Jag blir helt ställd av att se min pappa som... vanligt igen.
Engla ler igen men verkar fundersam på något, jag kan höra det på hennes röst när hon säger;
"Jo tack, vad snällt att välkomna mig."
"Det är en självklarhet." Ler pappa, han ser på mig. "Ska jag laga mammas kycklinggryta?"
Jag tappar ansiktet och känner mig nästan illamånde men nickar snabbt.
"Ja, mammas... kycklinggryta är ju god." svarar jag och hör själv hur konstigt det låter.
Pappa nickar, jag drar med Engla upp till mitt rum. Hon går direkt fram till mig när jag ställer mig och ska bädda min säng.
"Isak?"
Jag hummar bara och lägger rätt mina kuddar, Engla tar plötsligt tag kring mig och vrider mig mot henne, ser mig i ögonen.
"Är din pappa gift igen?"
Jag rynkar pannan och skakar på huvudet. "Nej, varför tror du det?"
Engla rynkar också pannan. "Varför ljuger du för mig? Jag såg ju att din pappa har en vigselring."
Jag blir kall inombords och pulsen stiger. Nej, jag vill inte börja förklara mig, då kommer jag behöva berätta allt. Allt kommer skita sig så grovt.
"Jag... ljuger inte." Stammar jag fram i brist på annat att säga.
Engla skruvar på sig och gör en gest med händerna. "Men varför har han en ring på fingret då? Och dessutom, varför betedde du dig så kontigt?"
Jag ser min ända utväg i att bli arg, jag slår ut med armarna.
"Engla vad spelar det för roll om min pappa har en ring på sitt vänstra ringfinger? Berätta vad fan det spelar så stor roll för dig för?"
Hon ser på mig och skakar på huvudet.
"Jag vill bara veta varför du ljuger för mig. Eller vadå är dina föräldrar fortfarande gifta eller va?"
Jag rynkar pannan.
"Min pappa ville aldrig skiljas okej? Det är därför han har kvar ringen. Jeez, varför ska du veta allt?"
Engla tystnar och sänker sina armar. "Åh." får hon ur sig, sedan slår hon bort blicken från mig. "Du har rätt, förlåt. Det var ingen mening att jag skulle veta det. Förlåt Isak."
Jag slickar mig om läpparna och korsar armarna över bröstkorgen. Hon ser åter på mig igen, slår plötsligt armarna kring mig.
"Förlåt, det var dumt gjort av mig." Mumlar hon mot min bröstkorg.
Jag blir helt paff av att känna henne i min famn, försiktigt lägger jag armarna kring henne och kramar henne tillbaka. Vi är så nära varandra att jag kan känna hennes kroppsvärme värma upp mig. Hon doftar som vanligt av jordgubbar, en söt men ändå frisk doft som jag älskar att dra in i mina bihålor. Hon släpper mig inte men ser på mig, ansiktet på ungefär en decimeters avstånd från mitt. Jag håller andan slickar mig om läpparna, betraktar hennes änglalika ansikte. Hennes långa böjda ögonfransar, välformade kindben och alldeles azurblå ögon som stirrar in i mina. Hon har sådana ögon som känns som de kan se rakt igenom en, se en rakt in i själen. Jag sväljer hårt. "Det gör inget." Mumlar jag.
Hon ler lite, en skrattgrop tittar fram i hennes ansike. Abrubt släpper hon taget om min kropp, jag andas ut som om jag hållt andan i flera minuter även om det knappt gått en minut sedan hon slog armarna kring mig.
"Bra." Hon nickar lätt och fingrar på sin tröjärm. "Jag ska inte vara så frågvis."
"Det är sådan du är. Frågvis." Andas jag. "...och jag gillar det, även om jag inte alltid är villig att svara."
Hon ler bredare och kniper ihop sina mjukt rosa läppar. "Du gör det?"
Jag nickar snabbt och hummar, hon skrattar till och ruffsar mig i håret. "Du är en sån mjukis, även om man inte tror det först."
Jag ler lite snett. "På alla sätt och vis, och det vet du."
"Det vet jag." Svarar hon.
Vet det gör hon, hon vet egentligen vad jag menar men hon har bara inte förstått det. Hon är bra på att se genom saker och tänka ut dem, lägga märke till det minsta. Men inte tillräckligt bra, och det är väl för väl. För det känns som jag kan berätta för henne eller, berättar för henne hur det är fast hon egentligen inte förstår. För hon vet för lite för att hon vrider och vänder inte på det jag säger. Ser det inte på djupet där den icke ytliga sanningen döljer sig. Under ytan gömmer sig alltid ett djup, och hon tycks tro hon är på bottnen trots att hon ligger och flyter strax under ytan.
Jag är gjord av bly, inte av stål.
Det vet hon. Eller gör hon verkligen det?

≁
Lite kortare kapitel idag men hoppas ni gillar det ändå. Tack alla läsare!