Isak

22 - Jullov

Djupa andetag. Fingrarna värker medan jag knäpper knapparna på skjortan. Irriterat lämnar jag de tre i mitten och drar på mig en tröja över skjortan, petar upp kragen och rättar till håret. Det känns tungt. Tre veckors ledighet, mer som tre veckors ensamhet. Skolan är en trygghet, att vara ensam är det värsta. Skolan är fylld med andra elever med andra problem. Vilka vet jag inte men tanken på dem får mig att rikta bort fokus från mina egna problem. Jag går ner för trappan, pappa sitter vid köksön och läser juridiska papper, han vinkar in mig.
"Jag kan köra dig, ska snart sticka till jobbet ändå."
Jag ser på honom medan han inte släpper blicken från sina papper. Han signerar det första av dem med sin slarviga skrivstil, sedan ser han upp på mig och höjer ett ögonbryn.
"Huh?"
Jag släpper blicken och vaknar upp från min egna värld.
"Mm... ja tack."
Pappa tar upp ett rött äpple och slänger det till mig. "Vet att du inte käkar frukost... men ta i alla fall ett äpple."
Jag ler mot han och han besvarar mitt leende.

Engla slänger en blick på mig från kafeterian när jag kommer in genom entrédörren i byggnad A. Hon betalar sin kopp kaffe och sluter upp vid mig. "Vad är grejen med dig och Sofia?"
Jag tittar på henne och trycker ihop läpparna, rynkar pannan. "Vet inte."
"Vadå vet inte? Hon är jätte ledsen!"
Jag ser på Engla och känner lusten att berätta allt för henne, verkligen allt. Tanken på hur lyckligt lottad Sarajärvi är flyger förbi.
"Hallå?" Muttrar Engla och knäpper med fingrarna framför min tomma blick. Jag kommer inte på något bra att svara.
Engla fnyser och vänder på klacken, går före mig, jag småspringer efter.
"Engla, sluta vara så sur."
"Vadå, hon är min bästa vän?"
"Är inte jag också det?"
Hon stannar och ser på mig, funderar. "Jo men..."
"Kom till mig ikväll." Får jag ur mig. Jag blir själv paff. Vad fan säger jag?
Engla rynkar pannan. "Aha?"
Jag nickar kort, kommer på en ursäkt. "Förkrök hos mig innan festen?"
"Bara du och jag?"
"Mm... vi kan snacka om det då."
"Sofia då?"
"Jag tror hon är för arg på mig."
Engla skruvar på sig. "Sant."
"Kommer Simon?"
Engla skakar på huvudet. "Nä, han är i Sälen över jul."
Jag nickar långsamt och ångrar vad jag precis frågat och fått Engla att gå med på.
Inne i korridoren får jag syn på Sofia, hon ser på mig med. Jag tar ett djupt andetag och går fram till henne. Hon ser dystert på mig, jag lyfter handen och stryker hennes kind med en lätt rörelse.
"Du?"
Hon tittar upp och hummar.
Jag känner ångesten, fast inte den som äter hela tiden, utan en annan slags ångest: skuldkänslor. De kryper ut i mina armar, känns som att Sofia ska känna de molande vågarna med när jag lätt klämmer hennes överarm med min hand. Jag suckar.
"Förlåt för att jag är så off. Det är bara för att jag är besviken över att brorsan inte kommer hem över jul och att jag inte träffat morsan på länge. Jag är ledsen, det är fel att det gått ut över dig."
Korridoren har tömts på nästan alla elever då vi börjat för 5 minuter sedan. Jag försöker läsa av Sofias reaktion, hon ser på mig och nickar långsamt, kramar om mig.
"Det är lugnt. Förlåt för att jag överreagera, jag är bara så rädd för att bli sårad igen." Säger hon och jag känner hennes varma andedräkt mot mitt nyckelben som hennes kind vilar mot.
Jag stryker henne på ryggen och ser på henne. "Jag förstår, men det är jag som ska säga förlåt."
Jag kysser hennes panna. "Sams?"
Hon ler sitt söta leende. "Ja."
Jag öppnar min jackficka och fiskar upp den lilla asken kassörskan på Guld & Silver Smeden slagit in här om dagen. Paketet är litet och guldglimmande, jag lägger det i Sofias handflata. Sofia höjer ögonbrynen. "En julklapp? Tack." Ler hon.
Jag ler också och nickar. "Men du får inte öppna den förens julafton, lova."
Hon skrattar lätt. "Jaja."
"Lova!" Insisterar jag och sträcker fram min högra tumme. "Tumma på det."
Sofia skrattar. "Sluta vara så töntig."
Jag tar tag i hennes lediga hand och trycker hennes tumme mot mig, flinar.
"Nu har du lovat och om du bryter det här ska du fan se att det inte kommer nån jävla jultomte till dig i alla fall."
Sofia skrattar och slår mig på armen. "Sluta nu, kom, vi är sena."

Julavslutningen går fort, allt är som ett töcken för mig. Jag kan bara tänka på en sak: ensamheten. Några elever uppträder, Engla spelar piano som musik. Jag försöker uppskatta hennes musik men kan inte tänka bort ångesten. Lärarna från vårt rektorsområde sjunger "Santa Tell Me" och fjantar sig, alla skrattar, förutom jag. Engla sneglar på mig, orkar inte titta tillbaka. Pillar på mina värkande fingrar, känns som någon är bruten. Allt är slut, jag ger Sofia en kyss och promenerar hemåt. Engla sms:ar och säger att hon kommer vid 19:00. Pappa ringer och säger att han inte är hemma förens imorgon, swishar en tusenlapp som han säger ska räcka till mat. Överdrivet tänker jag.
Snart kväll. Julmusik spelas på radion, jag höjer volymen så det sjunger i hela huset:
Tomten jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten!
Busungarna.
Korkar upp flaskan, fuck.