○Luna○
Det var så länge sedan jag var hos Lucky, sedan någon var hos honom för den delen. Vad jag har fått höra låter han inte någon komma hit vilket jag egentligen kanske borde förstå men ändå inte gör. Ingenting här är iallfall annorlunda. Bara känslan. Det känns nästan som att man inte skulle vilja vara här själv av någon anledning.
"Undrar inte Zac vart du är?" Frågar han och sätter sig framför mig vid det stora vita köksbordet. Jag borde kanske vara orolig för att han ska lista ut vart jag är men det är som att allt jag behöver oroa mig för ha försvunnit bort.
"Jag sa att jag skulle till Lexi." Han nickar bara och tittar ner i bordet innan han vänder upp blicken och tar ett djupt andetag.
"Varför...alltså egentligen?" Jag suckar och rycker på axlarna.
"Det jag sa."
"Ja men...ja." Han verkar fortfarande osäker på vad jag menar även om jag innerst inne tror han bara inte kan ta in det på grund av allt som har hänt.
"Jag fattar om du inte känner samma men jag var tvungen att säga det." Han skakar på huvudet.
"Nej det är inte det. Jag...jag vet inte, det känns inte som att du skulle kunna säga så igen efter allt. Och du var ju med andra så jag trodde att... ja..."
"Det var du också?"
"Ja men inte för att jag ville ha någon av dem." Han vänder bort blicken igen vilket jag också vill göra då jag inte kunde ana att detta skulle bli så jobbigt som det faktiskt är.
"Varför då?"
"Jag tänkte väl att jag aldrig skulle få dig så jag försökte bara glömma allt men ja. Det går väl sådär."
"Går eller gick?" Han är tyst i en kort stund innan han tittar på mig med en blick som jag inte känner igen hos honom.
"Men..." Säger han knappt hörbart och skakar lätt på huvdet. "Du gjorde samma sak." Suckar han precis som att han tror att jag är här för att ge honom skuldkänslor.
"Jag vet det. Men det betyder inte att jag hade släppt dig."
"Vad betyder det då?"
"Just nu? Kanske att jag aldrig har velat släppa taget om dig."
"Luna..." Säger han efter en stund och jag vet precis vad han tänker säga. Precis det han sa innan men denna gången kommer det att göra ondare att höra.
"Jag vet att det inte går men snälla. Kan vi inte försöka?"
"Du vet varför vi inte kan och jag kan inte låta dig hamna i den situationen igen."
"Vem sa att någon ska veta något om det?"
"Jag önskar att det inte var så men de får reda på det och då är det dig dem kommer skada. Det skulle inte funka."
"Snälla. Jag vill ju vara med dig." Mumlar jag med tårarna brännande bakom ögonlocken. Han ställer sig upp men möter inte mina tårfylld ögon. "Lucky."
"Det går inte." Han kysser min panna och drar sin hand genom mitt hår medan jag lutar mitt huvud mot hans vita t-shirt tills han släpper taget om mig. "Förlåt." Säger han bara innan han lämnar mig ensam i köket.
