○Lucky○
Det har gått några veckor nu och fler vet om det. Fler och fler för varje dag. Känns det som. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa detta. Det kommer inte att gå. Hur mycket jag än har vänt och vridit på saker finner jag ingen lösning. Någon kommer få ta smällen och det kommer bli jag. Jag är en idiot som ens går på att försöka men jag kan inte hålla mig borta från henne. Det går inte. Jag vill inte heller bråka egentligen men vad Zac gjorde är inte jag cool med och vad jag gjorde mot honom är han verkligen inte heller så nöjd över.
"Vad tänker du på?" Jag flinar åt Kathrines fråga innan jag tittar på henne som ler.
"Inget speciellt. Du då?" Hon sätter sig mot mig och lägger huvudet på sne.
"Kom igen. Ut med det."
"Det är inget."
"Jo."
"Nej Kat jag lovar dig."
"Är du kär?" Jag sätter nästan luften i halsen.
"Jag?!"
"Ja?"
"Nej är du inte klok? Herregud..."
"Vad är det då?" Jag rycker på axlarna och tittar bara på henne.
"Är det Nina?" Nina. Jag vill väl säga att jag inte tänkt på henne men det har jag. Jag haft en liten oro över henne hela tiden och för att var ärlig har jag för säkerhetsskull sms:at några gånger men jag får aldrig svar.
"Ja, kanske det." Säger jag bekymrat och suckar.
"Hon är okej."
"Tror du?" Hon nickar.
"Ja, annars kommer hon tillbaka."
"Tillbaka?" En form av panik växer inom mig. "Tror du hon kommer tillbaka?"
"Nej."
"Varför sa du så då?"
"Ja men jag sa om, hon är i fara så kommer hon säkert tillbaka tillsist."
"Så du tror att hon är i fara?"
"Lucky, jag tror att du är paranoid och dum i huvudet också. Nej hon är inte i fara, sluta tänka så."
"Säg inte sånna saker då?"
"Förlåt." Säger hon och reser sig upp innan hon slänger upp sin väska över axeln. "Jag måste gå innan de ringer morsan och säger att jag inte går på lektionerna igen." Jag flinar och skakar på huvudet innan hon lämnar en puss på min kind.
"Vilken katastrof det hade varit du."
"Ja skämtar du eller? Hon hugger snart huvudet av mig jag lovar." Skrattar hon innan hon försvinner bort ner för trappan. Jag sitter själv kvar men hinner inte skrolla i mitt flöde på Instagram länge innan någon dyker upp framför mig.
"Hej."
"Hej. Har inte du lektion?" Luna nickar och sätter sig bredvid mig.
"Mm jo men det har alla andra också. Utom du för du har ju typ aldrig det eller?" Jag himlar med ögonen och flinar sedan svagt.
"Vågat."
"Vadå?"
"Du sitter ganska nära mig för att hata mig."
"Vi är faktiskt labb-partners."
"Jag har inte kemi."
"Jo nu har du det." Jag skakar på huvudet medan ett leende sprids på mina läppar.
"Du är knäpp."
"Ja men jag kan gå igen." Säger hon och reser sig upp innan jag tar tag i hennes hand.
"Nej!" Säger jag och drar ner henne bredvid mig innan jag kysser hennes läppar. Även fast jag inte borde.
"Och du tycker jag är vågad." Jag flinar och drar henne sedan närmre mig innan våra läppar möts igen. Hon knuffar efter efter en stund bort mig och nästan flyger bort från mig när några elever från ettan går förbi. "Det där var en engångsgrej och alldeles för nära." Säger hon innan hon tar sin väska och reser sig upp.
"Säger du det så."
"Jag måste gå."
"Och du måste kunna ses ikväll." Hon ler och nickar innan hon går förbi mig.
"Jag ringer dig sen."
Efter att jag suttit i skolan utan att göra någonting bestämmer jag mig för att gå hem. Jag vet inte vad det är men en konstig känsla följer mig ändå hem tills jag plötsligt fattar vad jag har gjort. Fan. Jag ser hennes bil på uppfarten och för en klump i magen. Jag vet varför hon är tillbaka. Larmet. Huset är larmat men för att det inte ska kontakta polisen måste man skriva in koden varje gång man lämnar huset, alltså stänger dörren och nej, detta behövs inte. Det är en helt onödig funktion som inte alls behövs men det skulle hon absolut ha. När jag var liten använde hon väl det som något undermedvetet straff och för att jag skulle lära mig att bli skötsam. Klart visste hon att jag skulle komma till att glömma koden, glömma att skriva in den, skriva in fel eller vad som och då hade hon en direkt anledning till att vara elak utan att jag kunde gnälla på att jag inte gjort något. Idag är det lite samma grej. Jag glömmer dock aldrig det jävla larmet. Oftast inte iallafall. Men idag t.ex hade jag helt glömt det då Max stressade mig för att komma och hämta honom. Det brukar vara så. Varje gång jag har bortom glömmer jag vad jag ska göra och till och med det som jag absolut inte får glömma.
Jag öppnar dörren och känner energin som alltid finns när hon är tillbaka slå mig i ansiktet. Mamma är hemma. Och denna gången har jag en känsla av att det kommer förbli så.
