○Lucky○
Krossa hennes hjärta? Nina? Hon är som gjord av sten, man kan inte krossa henne. Och jag? Varför skulle jag krossa hennes hjärta? Jag skakar av mig tankarna och tittar bara ut från bilfönstret på ytterdörren. Jag vill inte gå in. I och för sig vet jag ju inte om hon faktiskt är hemma. Ibland är hon inte det. Om jag har tur, är hon inte det. Det har hunnit bli mörkt och jag har suttit i flera timmar på en parkering och inte vetat vart jag ska ta vägen. Allt försvinner ur min hjärna när jag tänker på att hon faktiskt kanske är hemma igen. Efter 3 månader. Kanske är allt det jag vill slippa tillbaka. Igen. Allt annat som jag kanske egentligen skulle tänka på, Luna, Nina, de som Max sa. Allt bara försvinner med vinden som att det inte händer. Som att hela mitt liv går ut på rädslan jag försöker svälja.
Jag går ur bilen och vill helst vända om när jag tycker ner handtaget. Jag önskar att det är så som jag lämnade det. Jag önskar med till alla krafter i världen att dörren är låst. Mitt hjärta går sönder när dörren försiktigt öppnas. Om jag hade varit liten nu så hade jag vänt mig om och sprungit. Så som jag brukade göra. Så som jag inte kan göra nu. Jag går in i hallen och känner lukten av rök slå mot mig. Jag hatar det. Rök utomhus, okej det är inte så farligt men det är något särskilt med rök inomhus. Det tar mig tillbaka till allt jag vill glömma, det är något speciellt med just den lukten som jag inte klarar av. Jag stänger dörren och hör hur pianot slutar att låta. Ljudet av tangenter som slumpmässigt trycks ner och som tillsammans bildar en melodi som jag inte hört på hundra år. Den som hon brukade spela. Inte så utan fint, på ett sätt som gör att man vill höra. Inte så. Inte så som det låter nu. I vilket fall vill jag helst kräkas när det tystnar. När jag bara hör ljudet av kranen från köket.
Jag sväljer hårt och tittar in i köket som jag sedan går in i. Vattnet strömmar ut ur kranen och droppar ner över kanten på köksbänken. Jag tittar ner på golvet som det bildats en pöl av vatten öven innan jag försiktigt stänger av vattnet. Det är som att någon tar över min kropp och gör hela mig till en försiktig varelse som inte vill höras alls.
"Lucky. Min älskling." Jag stänger ögonen när jag hör hur hon sjunger mitt namn som att hon skulle vara glad över att jag är hemma. Jag är dock den enda som kan höra att hon är allt annat än glad. Jag är den enda som vet om att hon bara försöker med det som hon gjorde när jag var liten. "Min älskling." Så brukade hon alltid säga och jag liten och naiv gick alltid på det och fick sedan även mitt straff för att jag lät mig luras. Lät mig och min längtan efter att han en mamma ta över min verklighet. Jag har ingen mamma. Iallafall inte en sådan mamma som jag trodde alla barn skulle ha rätt till. Tydligen alla utom jag.
någon som är här?
