○Luna○
Det är konstigt hur man kan känna att en person är så nära en men samtidigt så långt bort. Det är också märkligt att det som jag inte står för och det som jag lovat mig själv att inte göra är precis vad jag nu verkar syssla med. Att göra Nina ledsen är inte på något sätt min mening. Aldrig vill jag att någon ska må dåligt på grund av mig eller mina kompisar. Egentligen har jag inte sagt något dumt till Nina, egentligen har inte jag varit drivande i det som hon nu förmodligen känner. Men jag har inte stoppat någon. Jag har inte mer än att sagt att jag inte tycker det är okej att göra henne ledsen. Men jag har inte riktigt gjort något för att stoppa Ivy ifrån att göra något mot henne. Jag har inte gått till Nina och bett om ursäkt. Det vill jag kanske inte. Jag vill inte be om ursäkt. Och om man inte vill be om ursäkt så kan man inte heller tycka att det som är gjort är särskilt fel för då hade jag bett om ursäkt, eller hur?
Jag tittar på Nina som går ut från klassrummet, jag ser tydligt hur hon tittar efter någon men verkar besviken när det inte är någon annan i korridoren än jag och några från klasserna under oss. Jag vill på ett sätt ropa på henne men vet inte vad jag ska säga sen. Be om ursäkt för att jag inte riktigt vet om jag är kär i samma kille som henne? Jag är precis påväg att resa mig och gå mot henne när personen hon ser ut att ha väntat på kommer springandes ner för trappen. Han tittar på henne och ler mot henne på ett sätt som han inte ler mot många. Till min förvåning ler hon inte tillbaka. Inte så som hon brukar iallafall. Hon verkar inte alls glad och är det någon gång Nina är glad är det när hon är i närheten av Lucky.
Jag tar min väska och går ner för trappan till kafeterian där jag ser Ivy sitta själv med sin dator.
"Hej." Säger jag och pressar fram ett leende
"Vad är det nu?" Säger hon och tittar upp från sin datorskärm.
"Ett hej kanske?"
"Ja men hej. Vad är det?" Säger hon och tittar bekymrat på mig.
"Vad?"
"Ja precis vad?"
"Inget."
"Inget?"
"Nej."
"Nej nej, vad har du gjort då?"
"Jag har lektion om en timme typ. Du då?"
"Aha, jag har slutat."
"Gå hem då?"
"Nej jag ska vänta på...någon." Säger hon och ler på ett sätt som jag inte gillar.
"Vem?"
"Nina." Hon tittar snabbt ner i sin mobil.
"Nina? Varför?"
"Därför vi bor i samma hus?"
"Ja men inte samtidigt."
"Jo nu gör vi." Det känns inte rätt men jag tror på ett sätt inte att hon ljuger.
○Nina○
Det är svårare än jag trodde. Jag kan inte låtsas vara glad. Det går inte.
"Har det hänt något?" Jag skakar på huvudet.
"Nej."
"Säkert?"
"Ja." Suckar jag innan han lägger armen om mig och kysser min panna.
"Du måste prata med mig. Jag märker att det är något ju." Säg det då Nina. Säg det. Bara gör slut på det och berätta nu!
"Allt är bra...typ."
"Var inte ledsen bara. Vad det än är så kommer det att lösa sig och jag lämnar aldrig dig. Jag lovar."
