○Lucky○
Jag vet inte hur jag ska kunna se henne gå iväg igen, hon kan inte lämna mig. Jag vill inte att hon ska lämna mig, jag vill inte vara ensam mer. Men jag vet att jag måste klara av det. Jag vet att jag inte kan låta henne utsättas för det jag har gått igenom och även om jag hatar att det är så blir jag nästan rädd av tanken att det skulle kunna vara på något annat sätt. Jag vet om att jag inte alls gillar hur mamma behandlar mig. Vem skulle gjort det? Och andra sidan vet jag att det är på så sätt jag vet att hon fortfarande bryr sig om mig. Hon gör det för att jag ska stanna, för att jag inte ska våga ha ett eget liv. Jag är ju allt hon har och om hon är allt jag har blir allt bra. Precis vad hon tänker att hon lyckats med. Hon har det på ett sätt. Men samtidigt, hon är min mamma. Jag kan inte hata henne hur mycket jag än ogillar henne. Hon gör mitt liv till ett helvete men hon är allt jag har. När Zora sitter framför mig vet jag inte om hon förstår eller inte. Förmodligen gör hon det men jag kan inte riskera att säga något som hade förstört allt jag byggt upp. All ork jag samlat för att kunna klara mig själv. Allt det jag samlar i erfarenhet för att kunna klara mig den dagen mamma inte finns. Den dagen hon dör, den dagen är helvetet över men den dagen fruktar jag nog mest av allt. Även om detta livet hemskt är det allt jag kan. Allt jag någonsin kunnat.
"Jag tänker inte lämna dig här."
"Du måste det. Åk hem Zora." Jag ställer mig upp och ser i ögonvrån hur hon gör detsamma.
"Nej."
"Jo!"
"Varför?"
"Därför att jag inte kan och jag vill inte." Säger jag och vänder mig mot min syster som jag vet bara vill mig väl, även om jag inte till 100% litar på henne.
"Hon skadar dig Lucky snälla?" Jag hinner inte svara innan jag hör en röst ropa mitt namn. Mamma.
"Lucky!" Jag stelnar till och kan varken få fram ett enda ord eller röra mig.
"Följ med mig!" Viskar Zora innan dörren slås upp.
"Där är du ju. Jag ha- är du kvar här?" Jag tittar på Zora vilket mamma också gör.
"Ja vi skulle just gå." Säger hon vilket får mig att spärra upp ögonen.
"Ne-."
"Vi?" Frågar mamma och tittar på Zora sedan på mig.
"Ja men bara om Lucky vill så klart."
"Älskling, du ska väl inte gå någonstans? Du får om du vill, absolut följ med din syster." Jag känner mammas hand placeras på min axel medan Zora tittar seriöst på mig. Kom igen Lucky.
"Ja alltså han bestämmer själv." Jag vill nog innerst inne men jag kan inte. Jag vågar inte.
"Vad säger du? Ska du kasta dig in i något du inte är bekväm med eller ska du stanna här med mig? Zora kan ju komma och hälsa på." Jag nickar åt det mamma säger.
"Eller så bara följer du med. Det är så mycket du måste se ju."
"Nå? Vad säger du?" Jag står där tyst ett tag och vet inte vad jag ska göra eller säga. Mamma och Zora står och diskuterar om vad som är bäst vilket gör mig ännu med förvirrad.
"Förlåt Zora." Säger jag bara och lämnar rummet så fort jag kan. Jag vill inte se henne i ögonen när hon står där och kämpar för att hon vill ha med mig. Det känns som att jag sviker henne men jag kan inte. Även och hur mycket jag än vill kan jag inte.
○Zora○
Det är nästan läskigt att se hur hon manipulerar honom till att stanna hos henne. Ja jag förstår henne men samtidigt har inte pappa betet sig så mot mig och jag skulle inte bara lämna honom sådär för att jag kan. När jag bodde hemma visste han att jag skulle komma hem och att jag lydde honom. Han litade på mig vilket mamma inte gör med Lucky. Det är klart när hon vet att han har fått gå igenom ett helvete för på grund av henne.
"Vad försöker du att göra? Du kan inte ta min son ifrån mig."
"Mamma ingen vill ta honom ifrån dig. Han kommer inte lämna dig någonsin jag lovar men du måste låta honom få leva lite."
"Han gör det?"
"Nej han gör inte det och han mår inte bra. Snälla låt mig få prata med papp-."
"Nej nej nej. Gör vad du vill men din far blandar du inte med Lucky eller mig."
"Varför? Varför pratar ni inte med varandra och löser allt?"
"Din far tog dig och flyttade. Efter olyckan hörde han inte av sig och tror han att Lucky är död så ska det inte bli ändring på det."
"Och vad tror Lucky? Mamma detta är inte en lösning. Han är snart vuxen."
"Att han är död förmodligen. Jag har ingen aning för vi har inte pratat om honom."
"Men han minns ju mig?"
"Ja för att jag har pratat om dig. Jag har inte glömma bort dig snarare tvärt om. Jag tänker på dig hela tiden men snälla. Förstör inte honom mer. Glöm bort denna dagen." Jag suckar och tar min väska innan jag går ut och ner för trappen. Jag har inte gett upp och jag ska inte ge upp. Jag letar ett tag efter Lucky men hittar inte honom och går då bara ut. På uppfarten ser jag en tjej med långt hår stå och titta sig omkring oroligt.
"Hej?" Säger jag och ser hur hennes tårfyllda ögon blir ännu mer oroliga.
"Hej."
"Kan jag hjälpa dig?"
"Ja-nej eller alltså jag skulle prata med Lucky, me- ja...jag måste nog gå."
"Vad heter du?"
"Luna men det var inget."
"Han är där inne men jag tror inte att han vill eller vill kanske han gör, jag tror inte det är läge bara."
"Ja nej det är klart. H-hejdå." Hon går med snabba steg bort från huset och av någon anledning får jag en konstig känsla i kroppen. Tänk om det var viktigt. Jag suckar och går tillbaka in och hittar som tur Lucky denna gången.
"Det var någon tjej här." Säger jag bara rakt ut vilket får honom att titta upp från golvet.
"Va?" Jag nickar och ser hur mamma kommer in i vardagsrummet och tittar på Lucky som sitter på en stol.
"Någon Luna, hon såg ledsen ut." Han ställer sig snabbt upp.
"Vart är hon nu?"
"Hon gick."
"Vad sa du till henne då?"
"Inget speciellt."
"Du sa inte vem du var?" Jag drar ihop ögonbrynen.
"Nej."
"Jag måste gå." Mamma stoppar honom genom att ställa sig i dörröppningen.
"Nej jag tror du måste vila. Du kan prata med henne imorgon."
"Ja-nej. Jag måste gå."
"Du ska inte gå." Jag tittar på mamma och sedan på Lucky som inte alls ser glad ut. Mest ledsen och inte alls så arg egentligen. Jag tar mammas hand och drar henne ifrån Lucky.
"Lita på honom."
