○Lucky○
Jag kan inte få in i mitt huvud att det är hon. Utan att säga ett enda ord studerar jag henne när hon går in i sitt rum. Det rummet mamma aldrig låtit någon röra, de rum som är helt perfekt städat och ordning.
"Hur är hon?" Frågar Zora och tittar på mig som rycker på axlarna. "Var ärlig nu okej?" Jag kan inte. Jag kan inte berätta vad hon har gjort. Vad jag har fått gå igenom. Jag vet att Zora hade gjort allt för mig men jag vet också att mitt liv kommer bli ett ännu värre helvete än nu om mamma får reda på att jag sagt något. Jag vänder mig om och går in på mitt rum där jag sätter mig på sängen. Ingen lång stund hinner gå innan hon kommer in och sätter sig bredvid mig. "Lucky?"
"Bra, allt är bra." Säger jag och ser hur hennes blick fastnat på min arm. Hon drar min handled närmre sig och tittar på ärren som jag försöker glömma.
"Hur mår du? Egentligen?"
"Bra." Hon nickar innan hon suckar.
"Följ med mig?"
"Vad gör du här?"
"Jag...jag vet inte. Jag var här för att hälsa på en kompis och kom på att jag kunde se om mamma bodde kvar. Jag räknade inte med att träffa dig dock."
"Varför?" Hon blir helt stum och tar ett djupt andetag.
"Jag trodde du var död. Pappa också. Ingen av oss visste något om varken mamma eller dig och efter olyckan trodde han inte att du klarade dig och mamma sa aldrig att du gjorde det heller." Bilolyckan. Jag fnyser. Kunde mitt liv bli mer komplicerat? Komplicerat kanske är fel ord. Kaos kanske är rätt? Inte konstigt att hon trodde jag var död. Jag trodde inte att jag någonsin skulle få se henne igen.
"Det är inte hennes fel."
"Vem?"
"Mamma. Du får inte vara arg på henne och du får inte skylla något på henne." Zora tittar på mig med en underlig blick innan hon drar sin hand över mina sår på armen. Hon tittar på min nacke och jag vet precis vad hon tittar på. Brännmärkena som inte försvinner.
"Vad har hon gjort?"
"Ingenting."
"Jag känner inte dig men jag ser att något inte är rätt."
"Nej."
"Jag ska inte säga något till någon, vad har hon gjort?"
"Hon har inte gjort mig någonting."
"Varför försvarar du henne?"
"Jag har bara henne."
○Zora○
Jag vet att jag inte känner honom. Jag har inte träffat honom på över tio år. Ändå ser jag att han inte alls är okej. Han är inte ens närvarande när jag pratar med honom och jag ser i hans sköra blick hur rädd han är. Rädd för att säga något fel. Rädd för att jag är som henne. Rädd för att jag inte ska förstå. Rädd för att jag ska gör allt mycket värre.
Pappa har berättat att Lucky är allt för henne, mamma. Efter allt som hänt har hon varit så rädd att förlora honom att hon istället för att vara så som en mamma ska vara istället skrämde livet ur honom. Nu vågar han inget annat än att göra som hon vill vilket egentligen bara är så enkelt som att han inte ska försvinna från henne. Jag vet inte men det låter galet samtidigt som det kanske är rimligt. Efter bilolyckan fick ingen av oss reda på om han ens överlevt. Hon sa inget och pappa tror jag intalade sig det värsta för att inte bli totalt förstörd ifall du skulle vara så. Jag vet inte vad jag har haft i huvudet mer än att jag saknat honom.
"Hur ska du göra nu då?"
"Jag?" Jag nickar och ser hur han ler snett.
"Det vet jag inte."
"Följ med mig." Han skakar på huvudet.
"Det kan jag inte."
"Jo det kan du."
"Nej det kan jag inte." Även om jag vet varför vill jag att han ska säga det själv. Jag vill inget annat än att ta honom till en plats där han kan vara glad, samtidigt vet jag inte hur det skulle gå till. Han kommer aldrig någonsin lita på någon.
"Kan jag göra något för dig?"
"Ja. Säg ingenting till pappa och glöm mig. Åk hem och kom inte tillbaka."
"Är det det du vill? Jag kan hjälpa dig härifrån." Han skakar på huvudet och ser bara mer och mer stressad ut.
"N-nej nej det ska du inte göra. Jag klarar mig och du får inte bli inblandad. Tro mig du känner inte henne och jag ber dig, glöm bort att jag finns och oroa dig inte."
