○Lucky○
Jag går genom korridoren och vet knappt vart jag ska titta eller om jag bara ska vända tillbaka hem. Hon kanske har sagt något. Hon kanske har berättat för alla. Berättat för alla hur jag såg ut. Vad min mamma gjorde. Hur jag bara lät henne gå. Och andra sidan tror jag inte att hon har sagt något. Jag vill hoppas på att hon inte har det. Att hon vet om detta är för mig helt overkligt egentligen. En person har övertag över mig. Luna ligger tjugo steg före mig. Hon kan förstöra mig på två sekunder. Genom att bara berätta vad hon såg kan hon förstöra precis allt. Hon har en makt över mig som jag inte kan ta ifrån henne. Hur mycket jag än vill, går det inte.
På något sätt hoppas jag att hon inte är här. Eller att hon bara inte berör mig överhuvudtaget ifall jag skulle se henne. På ett sätt känns det fel att tro på det mamma sa men hon har rätt. Luna, hade det varit hon hade jag aldrig lämnat henne sådär. Jag hade inte bara gått. Och hade jag nu gjort det så hade jag ringt oavbrutet tills hon hade svarat. Det är nästan skrattretande att hon inte ens skickat ett enda sms. Jag vill inte säga att jag bryr mig men det kan ingen undgå att jag faktiskt gör. Kanske alldeles för mycket.
Jag öppnar dörren till klassrummet och tittar ut över bänkarna för att hitta en ledig plats men långt hinner jag inte innan min blick fastnar på henne. Precis som jag skulle låta bli. Hon sitter med blicken ner i bordet och märker först inte mig. Jag står bara där. Jag kan inte ta ett steg. Det känns som att hela jag vänds ut och in. Jag vet inte om jag ska kräkas eller om jag ska dö på plats. Hon vänder efter någon minut upp blicken och tittar på mig som att jag inte är någon överhuvudtaget. Som att hon inte ens känner mig. Det jag brukar se i hennes ögon är som bortblåst. Jag letar efter det men det finns inte. Hon suckar och lägger armarna i kors innan jag känner hur det bara blir tyngre att andas. Vad fan har jag gjort? Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför litar jag på en person som redan har krossat mig en gång tidigare? Varför varför varför varför varför.
"Williams? Är allt som det ska?" Hör jag min lärare säga när han nu står bakom sin bänk och mitt medvetande börjar ta sig tillbaka. Jag tittar på honom och sedan tillbaka på Luna.
"Ja." Säger jag bara och nickar sakta.
"Är du säker?" Jag svarar inte utan ser bara hur Max också tittar oroligt på mig. Jag vet inte vad jag ska göra. För första gången i mitt liv känns det som att jag har tappat kontrollen helt och jag har absolut ingen aning om vad fan jag ska göra. Jag vänder mig mot dörren och går så fort jag kan bort från alla. Jag springer in på toaletten och hinner knappt låsa efter mig innan jag spyr rakt ut på golvet. Jag står lutad framåt och vet inte om jag ska kollapsa eller inte när det inte känns som att det finns mer att spy upp. All ork har flugit ur mig när jag sjunker ner mot golvet och tittar rakt in i väggen framför mig. Jag vet inte vad som händer med mig. Jag vill inte tro att det hon gjorde påverkar mig såhär, ändå har jag ingen annan förklaring. På ett sätt visste jag att något sådant här skulle hända. Hon känner inte mig. Hon vet om att hon inte gör det, hon är så väl medveten om att hon inte har en aning om vem jag egentligen är. Hon visste att det skulle komma fram en dag och hon visste om att hon inte skulle gilla det. På ett sätt trodde jag ändå att jag betydde något för henne. Iallafall lite. Kanske bara lite. Men nej. Tydligen inte och det gör mer ont än jag någonsin trodde att det skulle göra.
