○Ivy○
Jag vet att det kanske var fel men jag kunde inte låta bli. Nina kom hem den kvällen väldigt full med tårarna strömmades ner för hennes kinder. Jag vet om att hon inte vill berätta något för mig och att hon i sitt vanliga skick inte skulle ha sagt ett ord till mig. Därför vet jag om att jag inte borde ha pratat med henne. Därför vet om att jag bara borde ha hjälpt henne till henne rum och sedan lämnat henne ifred. Hon grät ju. Är det försvar nog? I vilket fall som helst vet jag om att det var fel men jag kunde inte låta henne böla utan att veta vad det är för fel. Jag blev helt ärligt helt paff. Jag trodde inte att hon skulle ha sådana tankar. Inte ens trodde jag att hon skulle vara så ledsen över någon som Lucky. Jag tror dock inte att hon skulle kunna göra det. Det är för långt bort och hon behöver sin pappa och hon vet vad som händer om hon drar. Hon gör det inte, aldrig. Nina? Hon är för feg. Hon behöver Lucky för han är den enda som iallafall låtsas bry sig. Hon skulle inte bara dra sådär.
○Nina○
Jag tittar ner på min hand som inte slutar att skaka. Jag kan inte stanna här. Det går inte. I början var den okej men nu funkar det inte. Det känns som att min värld rasar mer för varje dag och även om Lucky faktiskt är den personen som är svårast att släppa taget om är jag tvungen för allas skull. Jag förstör allt och alla. Jag är inte snäll, ingen gillar mig på riktigt, kanske Lucky men ingen annan. Alla tycker samma sak om mig även Ivy som hatar mig mest av alla och alla hennes idioter som gör allt för att förstöra för mig. Jag kan inte låta hela min fasad trilla ner och förstöra allting som jag har byggt upp, det går inte. Jag kan inte låta folk förstöra för mig mer och jag ska inte förstöra för någon annan. Jag orkar inte mer. Jag mår inte bra, kanske hade någon som jag känt mig trygg med som jag faktiskt har här skulle hjälpa men det är bara ännu värre.
Han står längre bort i korridoren och jag står still vid trappen utan att kunna röra mig en millimeter. Det går inte. Det blir svårt att andas och mitt hjärta slår hårt i bröstet omringat av den värsta ångest jag någonsin känt. Fast att jag försöker hålla emot trillar en ensam tår ner för min kind när hans kompis försiktigt nickar åt mitt håll vilket får honom att vända på sig. Inte förens hans blick möter min sätter det fart i hela min kropp. Säga hejdå? Vad tänkte jag? Snabbt vänder jag mig om och springer ner för trappan när han börjar gå mot mig. Jag springer genom korridoren och hinner ut på gården innan han tar tag i mig och drar in mig till hans famn. Utan att säga ett ord kramar han mig på sätt som värmer hela mig.
"Andas bara. Det är okej." Säger han och stryker sin hand över mitt hår innan han kysser min panna. Jag vet inte hur länge vi står där utan att mina tårar slutar rinna. Han tar min hand och leder mig en bit bort från skolan innan han sätter sig ner och lägger upp mina ben över hans när jag satt mig bredvid honom. "Vad har hänt?" Frågar han ömt och torkar bort mina blöta kinder innan han lägger sin arm om mig och drar mig närmre honom. Jag svarar inte och vet inte heller om och vad jag ska hitta på. Det står helt still i min hjärna innan jag tar min väska och drar upp burken med tabletter. Han stelnar till och suckar ett knappt hörbart nej innan jag placerar den i hans hand. "Älskling." Han tar burken som är halvfull och lägger den i sin jackficka innan han lägger armarna om mig. "Prata med mig." Säger han och kysser mina läppar mjukt.
"Jag vet inte vad jag ska...säga." Mumlar jag och lutar huvudet mot hans bröst.
"Kom ihåg vad jag sa snälla. Du är mitt allt okej? Jag släpper inte dig och jag lämnar dig aldrig någonsin." Fan fan fan. Det gör bara mer ont när han är så snäll även om jag älskar det.
"Jag älskar dig." Säger jag och sluter ögonen mot hans hoddie innan han tar min hand och kysser min panna.
"Jag älskar dig också."
