○Luna○
Jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns så fel. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad som snurrar i mitt huvud. Kvällen hemma hos Lucky gjorde allt bara jobbigt och komplicerat. Hans mamma, kanske har rätt. Hon känner ändå honom bäst och när hon säger så kanske det bara är bäst att lyssna. Ja jag vill ha honom men det kanske inte går. Det kanske bara kommer att blir kaos. Ännu mer kaos än jag trodde att det skulle bli. Hans ögon var helt sprängröda dessutom och han var knappt närvarade. Ja okej fine om man röker på lite då och då men det där var något värre. Mycket värre. Det har gått några dagar och varje dag har han bara gått förbi mig. Inte så underligt efter hur jag reagerade men det känns ändå konstigt att vi inte pratar alls. Jo det är konstigt att han inte har pratat med mig. Och det känns nog inte heller bra. Det jag såg hemma hos honom var kanske något av det läskigaste jag sett. Han var helt utslagen och luktade så mycket sprit. Dessutom såg jag att han hade tagit något på det. Vad har han för anledning? Jag vet inte ens om jag är arg för att han super ner sig sådär eller om jag är förbannad för att han inte ens kunde svara någon av oss när vi ringde. Han kanske inte förtjänar mig. Jag kanske inte kan hantera att vara med honom. Hans mamma har kanske helt rätt.
○Lucky○
De senaste dagarna har mamma bettet sig väldigt konstigt. Hon har varit "snäll" hela veckan och tagit hand om mig så som en mamma borde göra hela tiden. Jag vet inte varför, kanske är hon rädd för att hon ska ha fel. Varför hon skulle vara det vet jag dock inte och det känns helt ärligt inte jätterimligt. Mamma har varit mitt absolut minsta problem dessa dagarna, hon har faktiskt inte varit ett problem alls. Hon har till och med hjälpt mig? Konstigt och jag är inte alls van vid tanken eller känslan av det. Jag vet dock att det inte kommer vara för evigt så jag passar på att bara slappna av med det som just nu är. Mitt största problem har dock varit Luna. Jag vet inte varför hon påverkar mig så jävla hårt men det gör hon och även om jag måste acceptera det, kan jag inte. Jag ska inte. Hela jävla veckan har jag haft svårt att sova. Jag har rättare sagt inte kunnat sova. Jag har spytt hela tiden. Jag kan inte äta. Det är som att någon dold smärta bara vänder sig inom mig. Eller så har jag bara fallit över kanten. Att hon skulle svika mig kanske var det som knuffade mig över kanten för hur jävla mycket jag klarar av.
Jag går ut från skolan men hinner knappt gå några meter innan jag känner hur jag måste spy. Det bara kommer sådär och jag kan inte stoppa det. Eftersom att ingen annan än jag är här kämpar jag inte ens emot utan låtet det bara gå sin väg. Även om jag inte äter spyr jag ändå och det börjar bli påfrestande.
"Hallå? Ursäkta är du okej?" Hör jag någon säga. Jag är helt ärligt så borta i min egna värld att jag inte ens känner igen hennes röst förens jag spottar på marken och tittar upp. Luna. "Du..." Säger hon bara vilket jag inte vet hur jag ska ta. Om jag ska skratta eller bara bryta ihop av irritation.
"Jag ja..." Mumlar jag och tar upp min väska som fallit till marken.
"Är du okej?" Jag suckar och tittar bara på henne innan jag går förbi henne. "Men...fan alltså vänta!" Hör jag henne ropa innan hon tar tag i min arm.
"Vad?!"
"Kan du iallafall svara på min fråga?"
"Varför det?"
"För att jag vill veta." Jag flinar och skakar på huvudet.
"Det vill du inte alls."
"Jo!"
"Varför?"
"För att jag känner dig och det är ju något som är fel." Jag vet inte varför men den mening skapar kaos i mitt huvud. En till person som tycks veta precis vad jag känner.
"Bara sluta låtsas som att du bryr dig."
"Jag bryr mig ju!"
"Nej det gör du inte."
"Jo men du fattar ju ingenting."
"Jag?"
"Ja du! Du frågar inte ens varför jag är arg du bara ignorerar mig."
"Du har ingen anledning till att vara arg på mig?!"
"Jo många anledningar."
"Säg en då snälla?"
"Du har bara ignorerat mig hela veckan."
"Det är för att du inte ens tittar på mig?"
"Det borde ju du listat ut själv att jag har men du är blind tror jag."
"Ja okej absolut, men jag fattar fortfarande inte varför du nu är arg?"
"För du är lika dum i huvudet som du alltid varit." Jag blir nästan för chockad över hur hon pratar. Det gör ont. Varenda ord gör ont. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det har aldrig hänt innan att en tjej påverkar mig såhär. Att hennes ord kan nå mig så är nästan läskigt.
"Ursäkta mig?"
"Jag känner dig och du behöver mig. Sluta spela Lucky."
"Jag höll på att dö och du bara drog." Får jag ur mig medan jag helt uttryckslöst tittar på henne. Jag kan inte ens skrika, inte höja rösten, inte vara arg. Det går inte.
"Skyll dig själv om du drogar ner dig och inte ens kan svara mig när jag ringer."
"Det var inte jag." Säger jag men ångrar mig nog lika snabbt. Ge henne inte den makten.
"Vad snackar du om?" Jag tar ett steg närmre henne och tittar henne rakt i ögonen. De ögonen som jag älskade att titta in i förut. De ögonen som nu bara ger mig en kall jävla blick.
"Låt oss säga såhär...du har inte en jävla aning om vem jag är."
