○Lucky○
Jag står där och väntar. Hon kommer säkert inte. Länge väntar jag utan att hon dyker upp eller ens hör av sig. "Jag visste det" är det enda som snurrar runt i mitt huvud. När jag precis är påväg att ge upp tänker jag, nej men fem minuter till. Det är som att jag hoppas att de fem minuterna inte ska ta slut. Okej jag väntar till halv nio. Fem minuter till. Tänk om hon dyker upp precis när jag åkt. Då missar jag henne. Då kommer det att vara mitt fel för att jag inte kunde vänta. Bara fem minuter till.
Fem minuter efter fem minuter går tills en suck lämnar mina läppar. Jag vänder mig om och börjar gå ner för parken. Är jag dum i huvudet? Skulle hon verkligen vilja ha mig? Ingen vill det, inte egentligen, för ingen känner mig. Ingen vet om att jag är uppväxt med en psykomorsa som tycker det är roligt att skada mig. Ingen vet om att jag har en pappa som inte heller vill ha mig och en storasyster som inte ens vet att jag finns. Ingen vet att jag inte ens orkar bry mig längre. Det har liksom gått över det stadiet att jag inte finner en mening med livet och nu är jag fast i något slags tomrum som bara står still. Vem skulle vilja vara med mig? Jag är sönder och ingen vill ha något söndrigt. Inte om man orkar laga det och jag tror ingen har lust att sitta och försöka pussla ihop hela mig. Jag tror inte att någon har lust att ge mig så mycket tålamod. Jag är inte ens hel i huvudet. Hur ska jag ens klara av att göra någon annan lycklig när jag knappt vet vad lycka betyder. Luna är en bra tjej och jag vill ha henne. Jag vill att hon ska ha det bra. Jag vill att hon ska ha det bästa och jag är inte den bästa för henne. Inte för någon men jag kan inte göra henne lycklig. Jag kan inte ta med henne hem och jag kan inte presentera henne för min familj eftersom den inte existerar. Jag vill inte heller berätta om allt och jag vill inte att någon ska ha den makten över mig. Makten att hålla den informationen i sina händer utan att jag egentligen kan kontrollera vad som händer med den. Sprida den för hela skolan om vi bråkar. Säga till sin bror om vi inte skulle fungera. Berätta för någon som inte är jag. Är det ens värt det?
"Lucky?!" Jag vänder mig om och ser Luna komma springandes mot mig. "Hej, förlåt verkligen jag kom inte hemifrån och min mobil dog." Jag tittar bara på henne och skakar på huvudet.
"Det är lugnt." Säger jag innan ett leende sprids på hennes läppar.
"Okej nice." Hon är fascinerande på något underligt sätt. Hon är alltid så glad. Hon ler fast att ingen annan gör det. Som nu, jag har inte gett henne en enda vänlig blick hittills av ren vana och ändå ler hon. "Hur är det?"
"Bra, själv?" Frågar jag och tittar ner i marken när vi börjar gå.
"Helt okej, stressigt bara, förlåt igen det var inte meningen att du skulle vänta."
"Nej det är lugnt."
"Så..." Säger hon och jag fattar att hon inte vet vart hon ska börja för det gör inte jag heller. Hur ska man ens prata om detta? Hur ska vi ens prata om detta utan att börja bråka eller säga något vi inte menar. Så som det blivit hittills.
"Ja, jag vet inte vad jag ska säga." Mumlar jag utan att ens titta på henne.
"Du vet vad jag vill ju."
"Ja men du får jättegärna förklara det igen." Hon tar ett djupt andetag och tar sig några minuter innan hon säger något.
"Jag gillar dig och jag har alltid gillat dig. Jag är en idiot som knuffa bort dig från första början och jag är en hemsk person som gjorde så som jag gjorde för man gör inte det." Vara med mina vänner för att göra mig avundsjuk och ta de från mig till er. Särskilt Corey. "Jag fattar att matten inte är den optimala platsen att avgöra om jag släppt dig eller inte men du såg ju själv att jag inte tyckte om att vi skulle vara i samma grupp och ändå står vi här. Jag kan inte hålla mig ifrån dig och jag vet att jag säkert har sumpat min chans med vad jag gjorde men jag kan inte släppa dig och jag kan inte säga att det inte var jobbigt att se dig tillsammans med någon annan. Även om du inte är min så känns det som att jag ska gå i taket när du umgås lite mer med någon tjej. Jag bryr mig inte om Zac och jag vill verkligen inte vara med någon annan än dig. Jag fattar att du kan få precis vem du vill och jag vet att jag förmodligen inte ligger superbra till egentligen men jag vet ändå att du inte ogillar mig helt. Eller?" Jag stannar och tittar på henne. Precis som att hon vore en docka innan jag kan samla mig efter hennes ord som varenda ett träffade mig rakt i den lilla värme jag har i kroppen.
"Kanske inte helt. Lyssna jag ska vara ärlig för jag har inte varit det innan helt kanske. Jag hatar inte dig, jag ogillar inte dig och jag ville inte säga att det inte kan eller ska bli något mellan oss någonsin igen. Ingen människa har någonsin fått mig att tänka så jävla mycket som jag måste göra så fort du dyker upp i mitt huvud. Jag kan inget annan än att inte spendera timmar på att tänka ifall du är mitt bästa eller sämsta beslut, om du inte är den enda som förmodligen skulle klara av mig eller om någon annan än du skulle kunna krossa mig så som jag vet att du kan. Jag vet vad jag har sagt och jag vet att jag har sagt att det inte funkar och inte skulle göra det heller. Jag vet att jag har sagt att jag inte känner något för dig längre men att jag ändå inte kan släppa dig och jag vet. Jag vet vad du gör med mig och jag vet att jag blir helt dum i huvudet av din närhet. Jag vet även om jag inte visar det, jag vet vad jag har känt för dig. Och jag vet precis varför inget av det där har förändrats fast att du och jag bägge två inte är så jävla smarta men alltså... fan okej, vet du vad...jag kommer inte kunna vara utan dig en sekund till."
Det känns som att hela min värld vänds upp och ner på ett sätt den aldrig gjort när jag kysser henne. Jag tror det kan vara värt det.
