The boy next door

3.

Veckorna går och det känns som att tiden bara flyger iväg, grannarna har inte märkts av mer än att deras bil står på uppfarten visa eftermiddagarna när jag kommer hem från skolan och ett fåtal morgnar. 

"Moaie right?" Hörs en röst just när jag låst upp dörren till mitt hus. Jag snor runt och fastnar direkt i den grönögda blicken på andra sidan häcken.

"Så du är inte döv ändå" mumlar jag.

"Eh va?" Frågar han och skrattar till.

"Ojdå, menar stum såklart." Säger jag och när han fortfarande ser förvirrad ut kommer jag på att han vet ju inte vad vi snackat om honom. Han bara skakar på huvudet.

"Det var längesen jag skrev något till dig, vacker." Börjar han. Jag fastnar vid det sistnämnda ordet, har han aldrig lärt sig hur man böjer det eller?

"Vacker?" Upprepar jag och hans blick vänds åt höger där han fastnar med den bara mitt i luften. Jag tar chansen att iaktta honom, skarpa käkben och densamma med kindbenen. Väldigt mörkbrunt hår som är lite kortare på sidorna men ändå hyffsat långt, asså inte hockeyfrilla eller liknande men det är ju inte en centimeter kort. Rak näsa med några få fräknar här o där, lite fylligare rosaaktiga läppar som skär sig mot den rätt ljusa hyn han har.

"Vad sa vi om att stirra?" Skrattar han lågt och kollar in i mina ögon igen.

"Eh.. jag stirrade inte" mumlar jag och kollar ner på mina skor. Jag upptäcker att mitt skosnöre har gått upp så jag sätter mig ner på verandan för att knyta det.

"Varför sätter du dig ner?" Frågar han och ger mig en förbryllad min. Jag tar tag i mina skosnören och håller upp så att han ska fatta. "Hallå? Varför sitter du?" Upprepar han och jag kollar upp på honom som om han vore dum i huvudet.

"För att knyta skorna ser du väl?" Säger jag spydigare än vad som är meningen.

"Man behöver ju inte sitta för att knyta sina skor, och du ska väl ändå gå in snart och då tar du av dig skorna." Helt plötsligt irriterad utav hans närvaro reser jag mig hastigt.

"Du har rätt, jag ska gå in nu." Väser jag och går in, jag försöker drämma igen dörren efter mig. Dock är det en automatiskt dörr som stänger sig själv så den går inte att dra igen så som jag vill. Medan den långsamt åker igen efter mitt misslyckade försök i en smäll hör jag killens skratt utanför. Dumma jävel.

Min telefon plingar till och jag letar stressat efter den i min väska medan jag sparkar av mig skorna, denna gången nuddar de knappast ens garderoben. Jag drar upp mina skolböcker och en tjocktröja jag haft tidigare idag. Telefonen syns inte till i väskan men när jag drar upp hela tjocktröjan hinner jag se min telefon åka ut med den innan jag hör ett krasch. Jag böjer mig fort ner till stengolvet som vi har i hallen. Jag lyfter upp min mobil och ser hur halva skärmen är täckt av sprickor. Jag suckar argt. Fan fan fan. På skärmen, det man kan se utav den, tyder jag ett sms.

15:38 Okänd:
Kan man kalla det våran treveckorsdag idag? Samma tid samma dag bara tre veckor senare.

Om inte denna sjukt irriterande killen hade smsat mig nu så skulle min telefon inte varit totalt förstörd.

15:43 Jag:
Varför fira att jag fått kontakt med dig? Blockerar detta nummer nu.

15:43 Okänd:
Ouch den sved. Men blocka mig du, kan alltid ta kontakt med dig på snapchat, instagram, messenger, Facebook, kik, Skype, Tinder, ska jag fortsätta?

15:46 Jag:
Den enda appen jag använder utav dedär är typ snapchat och den behöver du mitt användarnamn till. Hejdå.

15:46 Okänd:
Okej, då blir vi brevkompisar då! Vi behöver inte ens lägga ner pengar på frimärken då vi har gångavstånd till varandras brevlådor.

Jag skrattar humorlöst till hans sms och istället för att blocka numret ändrar jag namnet på honom. Brevkompis.