The boy next door

1.

(Innan jag börjar denna berättelse vill jag bara tipsa om att det är bättre att läsa den där "beskrivningen/översikten" om berättelsen innan)

Synen som uppges när jag hoppar av bussen får mitt hjärta att hoppa ett extra slag. En bil, en svart volkswagen står prydligt uppkörd på garageuppfarten som tillhör huset bredvid mitt. Det är en syn jag aldrig har sett förut och får mig att öka takten på mina steg till mitt hus.

"Mamma kom!" Ropar jag när jag dragit igen dörren efter mig.

"Du får komma hit." Svarar hon lugnt tillbaka ifrån hennes kontor som ligger i slutet utav korridoren. Jag sparkar av mig mina skor och hoppas att garderoben inte fick något märke när de flög in i den med en rätt hög smäll.

"Moa!" Ryter mamma och är ute i hallen på en sekund.

"Helena!" Ryter jag tillbaka, hon ger mig en uttråkad blick. När jag vill henne något så bryr hon sig inte men om hennes garderob låter lite, då går världen under.

"Har du sett bilen?" Frågar jag istället.

"Bilen?" Svarar hon med en annan fråga medan hon inspekterar varenda kvadratcentimeter utav garderoben för att slutgöra att jag inte förstört den med en spricka eller något.

"Det står en bil uppkörd hos huset bredvid, har vi fått grannar eller är det bara nåt misstag?"

"Åh den bilen! Du har helt rätt, vi har fått grannar!" Plötsligt ändras mammas ansiktsuttryck från allvarlig till exalterad. Jag skrattar lite åt den hastiga förändringen och skyndar mig upp för trappan.

Jag fortsätter in i mitt rum och drar av mig min tröja för att byta om till en bekvämare istället. Jag drar på mig en gråsvart hoodie och just som jag dragit tröjan över mitt huvud möter min blick en annan. Hans gröna ögon borrar sig in i mig och jag undrar om han kollat på mig tillräckligt länge för att se mig byta om. Om det inte vore för att min blick fastnat i hans skulle jag dra ner den till hans tydliga magmuskler som jag ändå kan se i ögonvrån. Hans tröja hänger över axeln så han står bara där tröjlös med svarta jeans och stirrar på mig. Jag stirrar såklart tillbaka men det var ju han som började så så oartigt kan det ju inte vara?

Plötsligt plingar min telefon till och väcker mig ur mitt stirrande. Jag hoppar till utav händelsen och ser hur det drar i grannens smilgropar. Jag tar upp min telefon.

15:38 Okänd:
Aldrig lärt dig att man inte ska stirra på folk?

Jag tittar upp ifrån mobilen och möter de där gröna ögonen igen, nu står han med en telefon i handen. Troligtvis hade han den där hela tiden bara att jag var för koncentrerad på något annat.

15:41 Jag:
Du började

15:41 Okänd:
Hmm, ditt namn?

15:45 Jag:
Moaie, hur fick du mitt nr?

15:45 Okänd:
Frågat några bara, Vacker.

15:47 Jag:
Fel böjning utav adjektivet och versalen.

15:47 Okänd:
Ha?

15:48 Jag:
Det skulle stått "vackert"

15:48 Okänd:
Nej, Vacker.

Jag kollar oförstående upp mot honom och ler snett. Han bara ger mig en övertygande blick och jag kollar ner på telefonen igen.

15:50 Jag:
Ditt namn då?

Minuterna går utan ett svar, jag himlar med ögonen och lyfter blicken ifrån telefonen. Han är inte kvar. Jag suckar nästan besviket och sätter telefonen på laddning innan jag slänger mig i sängen, trött efter dagens två prov blundar jag till och det sista jag hör innan jag försvinner in i en djup sömn är ett pling ifrån telefonen.

"Moa Moa Moa!!" Ropar min extremt outhärdliga storebror Lucas, hans hastiga väckning gör att jag rycker till såpass att jag slutar upp på golvet. Smärtan ilar till i kroppen.

"Brinner det? Kommer jag försent till skolan?" Mumlar jag och drar ut hårslingorna ur munnen som letat sig in under fallet.

"Ha? Nej." Säger han och sträcker ut en hand åt mig. Jag kollar på min klocka strax bakom Lucas på den vita väggen. 17:35. Jag har alltså sovit i lite mer än en timma.

"Tänkte säga att våra nyinflyttade grannar ska komma på besök vid sex så du kanske ska.." Börjar Lucas men avbryter sig själv med att slänga en blick på min klädsel. "Göra dig någorlunda okej att kolla på i alla fall." Fortsätter han och jag fnyser åt honom medan jag sätter mig framför mitt sminkbord. Okej han har en poäng där. Mitt hår står åt alla håll, kanske kan börja jobba som träd? Och min mascara är utsmetad runt ögonen som även resten utav mitt smink är.

"Jag skiter bara i att träffa dem." Säger jag och slänger mig i sängen igen.

"Mamma säger att du måste." Insisterar Lucas.

"Jag bryr mig inte, godnatt." Svarar jag och drar kudden över mitt ansikte.

"Vem är denna "Okända" som säger att du kan kalla honom din älskling?" Jag lyfter oförstående bort kudden och ser Lucas med min telefon i handen. Jag flyger upp från sängen och springer fram till honom som nu är halvvägs ner i trappan.

"LUCAS DITT FULE FAN KOM TILLBAKA MED MIN TELEFON!" Skriker jag och skyndar mig ner för trappan. Jag försöker hoppa över de sista tre men det resulterar bara i att jag halkar och trillar ihop till en hög på golvet.

"Aj." Gnyr jag och det första jag ser när jag försiktigt tittar upp är min mamma och pappa, plus ett par gröna lysande ögon samt hans föräldrar i hallen och om inte det vore nog, en flinande idiot till storebror med min telefon i handen. Alla kollar med en förskräckt min på mig, förutom Lucas och den andra killen som båda flinar åt mig.

"Förlåt mamma men det var det enda sättet att få ner henne."

Jävla idiot Lucas, du skulle bara vet hur jävligt hårt jag slår dig psykiskt just nu. Hoppas du får ont ditt lille fan. Du ska få igen. Jag har lust att skrika ut allt men tar det bara i mitt huvud då mitt första intryck skulle bli ännu värre än vad det redan är. Jag ställer mig osmidigt upp och skyndar mig upp för trappan, efter att jag ryckt åt mig min telefon igen.