The boy next door

2.

Jag slänger mig i sängen igen och öppnar telefonen.

16:02 Okänd:
Kalla mig vad du vill.

Jag himlar med ögonen åt det Lucas sagt hade stått i sms:et och stänger av mobilen.

"Moa!" Mammas röst väcker mig ur min underbara dröm. Familjer plus fridfulla sovstunder är två saker som absolut inte går ihop. Jag mumlar någonting till svar och sätter mig yrvaket upp i sängen. Klockan visar 17:59 och jag suckar, knappt sovit tio minuter innan någon i min jobbiga familj ska störa mig.

"Vad håller du på med?! Kom ner och hälsa på våra grannar!"

"Jag tyckte att jag gjorde det" Fnyser jag.

"Du trillade ner från trappan, kollade på dem och ursäktade dig innan du försvann upp igen?" 

"Ja precis." Konstaterar jag och ler mot henne. Mamma smäller igen dörren efter sig och jag hasar mig fram till mitt sminkbord. Efter fem minuter har jag någorlunda fint smink och urborstat hår. Jag börjar gå ner för trappan men efter första svängen går jag in i något och slutar upp på golvet nedanför trappan för andra gången på en halvtimma.

"Oj ursäkta." Säger jag och möter ett par gröna ögon. Han fortsätter vara tyst och jag tar tag bakom mitt huvud som jag slog i i väggen. Snacka om oartig. "Eller jag har ingenting att be om ursäkt för, det är jag som är på golvet." Han kollar på mig som om han tror att jag har problem. Jag försöker ge en likadan blick tillbaka men känner att jag misslyckat totalt när ett litet flin syns på hans så perfekta läppar. Utan att svara eller ge mig ett tecken på att han ska hjälpa mig upp eller liknande fortsätter han upp för trappan. Jag går in i matsalen där våra föräldrar sitter runt bordet och diskuterar grannskapet och jobbsaker. De verkar komma bra överens.

"Hej." Säger jag och ler mot paret som sitter mitt emot mina föräldrar.

"Åh du måste vara Moaie!" Utbrister kvinnan och reser sig upp för att ge mig en kram.

"Det stämmer men snälla, kalla mig Moa." Jag kramar tillbaka och tar mannens handtag när han rest sig upp.

"Mitt namn är Leopold och detta är Mariette." Introducerar han sig själv och kvinnan jag nyss kramat.

"Ursäkta min entré, det var bara min jobbiga bror som tog min mobil." Säger jag och Mariette ger mig en min som nog är ett försök till ett leende. Hon misslyckas och jag kan redan se hur missnöjd hon är med min ursäkt och jag vänder ner blicken till mina fötter.

"Du har väl redan hälsat på min son?" Frågar hon och jag möter hennes blick igen, man ser vart han har fått sina ögon ifrån i alla fall.

"Uhm ja, vi möttes i trappan" svarar jag och kommer då på att han gick upp för trappan som leder till antingen mitt eller Lucas rum då de är det enda som finns där uppe. Jag ursäktar mig och skyndar mig upp för trappan för att möta killen påväg ut ur toaletten.

"Jaha.." mumlar jag och han kollar förvirrat på mig. "Eh vad heter du?" Frågar jag i ett försök att få detta lite mindre stelt. Han bara blänger på mig innan han tittar ner i sin telefon igen. Jag sneglar på den och ser att han är inne på snap. Han öppnar en snap som en tjej just skickat, jag sätter nästan mitt egna saliv i halsen när en nakenbild täcker hans skärm. Han flinar och möter min blick nästan utmanande innan han fortsätter ner för trappan. Jag försöker att få bort bilden från näthinnan, och tanken på vad han gjorde för att få den bilden, inne på min toalett. "vidriga människa." Mumlar jag för mig själv.

"Moa!" Ropar mamma ifrån nedervåningen och jag tvingas ställa mig upp ännu en gång och springa ner för trappan.

"Vad?" Suckar jag när jag kommit ner.

"Familjen Mc'ardian ska hem och du kan vara så trevlig att du åtminstone säger hejdå." Säger mamma och ger Mariette ett leende. Hon besvarar det innan hon öppnar dörren och tar med sig sin familj ut. Det var ju länge de stannade.

"Nån som uppfattade sonens namn?" Frågar Lucas så fort dörren gått igen.

"Nej, de kallade honom bara för 'han' och han själv hörde jag inte yttra ett enda ord." Svarar mamma.

"Ensamvarg" mumlar pappa och mamma blänger på honom medan både jag och Lucas skrattar till.

"Behöver han inte alls vara, han kanske är döv eller något." Säger mamma och pappa svarar med att himla på ögonen.

"Om man är döv kan man fortfarande prata. Det kallas stum om man inte kan prata." Säger pappa och mamma bara fnyser innan hon fortsätter bort mot sitt kontor. 

"Om man är döv brukar man inte prata heller." Ropar hon innan hon stänger dörren.