The boy next door

16.

När jag hoppar av bussen ser jag nu ytterligare en bil utanför grannhuset, det är en mattsvart porsche och mer än så kan jag inte säga då jag inte har det största bilintresset direkt, till skillnad ifrån min bror som i hela sitt liv älskat bi....långt utanför ämnet nu Moa. Jag kan se fyra siluetter sitta vid matbordet som man ser igenom det stora fönstret ut mot gatan, som förövrigt är helt tom. För att inte bli upptäckt med mitt spionage går jag mot mitt hus med endast blicken riktat åt fönstret. Ju längre fram jag kommer ser jag siluetternas ansikten, James, Mariette, Leopold och Jack. De ser ut att ha en väldigt hetsig diskussion då Leopold står upp och slår sin näve i bordet ett upprepat antal gånger. Mer hinner jag inte se innan jag känner hur min balans försvinner, jag återfår den snabbt och märker att jag gått in i min egen trappa upp till ytterdörren, smidigt. Jag känner att det är nog med spionage för idag så jag låser upp dörren och går in.

"Hemma!!!" Ropar jag utan att förvänta mig ett svar då jag vet att ingen är hemma såhär dags, klockan är ändå bara två.

Efter att ha legat i min säng med min telefon som nu äntligen är lagad reser jag mig upp och styr stegen ner mot köket där jag öppnar vårat kylskåp för att inse för tredje gången att chokladen är slut. Inte så konstigt egentligen då jag hade ett mental breakdown igår och grät i flera timmar och choklad är det enda som hjälper. Jag bestämmer mig för att gå till Hemköp och köpa några så att jag har i alla fall idag och imorgon.

Jag låser dörren och halvspringer ner för trappan med blicken ner i telefonen för att snart känna att jag sprungit in i någonting, min hand höjs till mitt huvud som fick ta smällen.

"Shit ursäkta!!" Utbrister personen jag sprungit in i och jag känner direkt igen rösten.

"Oh" pustar jag ut.

"Du igen, trevligt att träffas!" Säger Jack och ler mot mig. Förvånad av vänligheten står jag bara där och stirrar stumt på honom.

"Aldrig lärt dig att man inte ska stirra på folk?" Frågar han med humor i rösten, jag kan inte låta bli att skratta till då det var just det som var det första James sa till mig.

"Uhm ursäkta mig, Moa." Säger jag och håller fram handen, han stirrar på den och upp på mig igen som om han aldrig skakat hand förut.

"Jack." Svarar han och tar nu min hand som bara hängt där stelt i några sekunder. "Så, vad är anledningen till att du är ute och går?" Fortsätter han.

"Ska handla." Svarar jag och möter hans ögon igen, det är något med den där familjens ögon. Wow bara.

"Vilket sammanträffande! Det ska jag med." Utbrister han glatt och ler mot mig, vi börjar gå jämsides. "Sååå du verkar känna min bror?"

"Något i den stilen ja, vi bor ju grannar och har utbytt några ord." Svarar jag och sparkar på en sten som flyger iväg några meter.

"Verkar som ett rätt häftigt bråk för att bara ha utbytt några ord" säger han och skrattar till.

"Juste..." mumlar jag svagt och märker hur han tittar på mig.

"Vill du dela med dig om det?"

"Asså jag blev utelåst för en vecka sen och så behövde jag sova hos James för våra föräldrar var borta på någon sparesa och vi hade väldigt roligt tillsammans och sen fick han något konstigt samtal och började ignorera mig och så var han rätt otrevlig på idrotten förut." Säger jag svagt och det blir tyst i en liten stund.

"Jag känner honom inte så jättebra men av det jag sett av honom verkar han var rätt en rätt stor idiot, du förtjänar bättre." Mumlar Jack. "Asså bättre vänner." Tillägger han och jag nickar.

"Du är ju hans bror och verkar vara i vår ålder så hur kommer det sig då att du inte känner honom så bra?" Frågar jag och fortsätter att gå med blicken ner i marken.

"Jag är nitton, asså ett år äldre men vi har nästan hela våra liv tävlat om att vara den bättre sonen så då har man mer fokuserat sig på att vara bättre än den andra istället för att umgås med varandra, och sen när jag fyllde femton kom alla familjens skyldigheter och arv och så vidare, in i mitt liv och jag ville inte ha något med det att göra så jag bröt kontakten och flyttade till en kompis och har bott där tills nu." Berättar han.

"Familjens skyldigheter?" Frågar jag som inte alls fattat vad han menat.

"Oj vi är visst framme." Säger Jack och jag möter hans blick med ett leende, det faktum att han ignorerade min fråga väcker mitt intresse bara ännu mer men jag märker att han inte vill prata mer om det just nu.

"Så du gick ner hit för att köpa, fyra choklader? På en måndag?" Jag nickar och sätter in mitt kort i automaten.

"Du ska inte säga nåt som inte ens köpte någonting!" Svarar jag och skrattar till, han stämmer in i skrattet och vi får en minst sagt annorlunda blick ifrån kassörskan.

"Okej, jag tänkte egentligen bara gå en kort promenad men sen skulle du handla och då kände jag att det kunde vara roligt med lite sällskap." Erkänner han och ler igen, jag kan inte undgå att medge att hans tänder ser ut att komma ifrån en tandläkarkatalog, väldigt raka och vita.

"Det var en bra ide i alla fall." Svarar jag och besvarar hans leende. "Konstigt bara att James inte berättat att han har en bror." Säger jag och tar min påse med choklad.

"Jag är inte så omtyckt i den familjen direkt, somsagt så tävlade vi ju alltid om våra föräldrars uppmärksamhet och det var alltid James som fick den i slutändan." Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Jack, tänk att bli utstött av sin egna familj i hela sitt liv.

"Jag beklagar, tror jag, jag kan inte ens föreställa mig hur det känns, såg era familjefoton också och att du inte ens fick vara med där." Han skrattar till åt mina ord och lägger sin arm över mina axlar.

"Nejdå, jag trivs bra i mitt liv just nu. Önskar bara att jag träffat Sascha tidigare. Och det där med fotona var inget de ville det var jag som inte kunde sitta still och på senare år ens ville vara med. Men nu ska vi inte tycka synd om mig här, berätta lite om dig."

***

"-och sen vid typ två på natten kom jag hem stupfull, snacka om att mina föräldrar blev sura! Jag var liksom tolv." Avslutar jag berättelsen om min första fyllehistoria. Han skrattar åt mig och lägger sig ner i min soffa. Vi har suttit här, ätit choklad och berättat en massa historier i över fyra timmar som om vi varit bästa vänner i flera år.

"Wow, om man skulle skriva om ditt liv de senaste åren skulle det ju bli en bibel!!"

"Ja kanske, inte så jätterolig dock." Svarar jag och han ger mig en blick som är svår att tyda.

"Skojar du med mig? Ditt liv har nog vart det roligaste och mest händelserika jag hört om."

"Hmm, det har sina nackdelar också." Jag håller upp mitt finger mot honom och han fortsätter le men med stängd mun.

"Som den gången du praoade på ett ålderdomshem och kom på att det var din mammas födelsedag så du fick panik och försökte ta med en plastblomma ifrån stackars Gun åttiotvå år och halvt blind men blev upptäckt och av med praoplatsen?" Frågar han och vi börjar skratta igen.

"Jag har inte skrattat så här mycket på år Jack!!" Utbrister jag mellan skrattaattackerna. Han skakar på huvudet för att hålla med.

"Det är nog bäst att jag går hem till resten av min familj, vi har lite saker att snacka om." Säger Jack plötsligt. Jag reser mig ifrån soffan och möter Jack i en kram.

"Vi får träffas mer innan du åker hem till din kompis." Säger jag och han nickar instämmande.

"0733568932"

"Vad var det?" Frågar jag och kollar snett på honom.

"Ett nummer du borde ha i din mobil." Han ler snett och jag tar fram min mobil för att lägga in det.

"0733568923" säger jag samtidigt som jag lägger in det.

"Nej, trettiotvå, inte tjugotre." Jag ändrar de två sista siffrorna och ler mot honom en sista gång innan han försvinner ner för trapporna. Att man ens kan ha så roligt med någon.