The boy next door

19.

"James." Mumlar jag drar in mina läppar i min mun.

"Vacker." Jag kan höra att han har ett leende på läpparna innan jag höjer min blick och även kan se det.

"Du vet, man ska ta av masken nu." Säger jag fortfarande med ena läppen fast mellan mina tänder.

"Mm, har dock ingen tanke på att göra det." Flinar han. Jag börjar inse vad som precis hänt och kan inte låta bli att bryta ögonkontakten.

"Man måste." Säger jag med ansiktet bortvänt. Hans varma hand möter min käke och han vänder tillbaka mitt huvud så jag blir tvungen att möta hans blick igen. Han slickar sig om sin underläpp innan han böjer sig fram och kysser mig igen. Jag kysser tillbaka av ren impuls.

"Får du verkligen göra såhär? Fast dina familjeproblem fortfarande finns." Mumlar jag tyst mellan det som nu blivit ett flertal kyssar, nästan menat att han inte ska höra så att han ska komma på någonting och lämna mig här.

"Därför jag fortfarande har på mig masken." Svarar han och drar ifrån sitt ansikte. "Men eftersom att man måste ta av sig masken efter klockan tolv kommer folk undra varför jag fortfarande bär min så det är nog dags att dra hem." Jag nickar och reser mig samtidigt som honom. Var du tvungen att dra upp det där Moa?!

"Då gör jag också det, för utan partner fick man ju inte stanna." Säger jag, egentligen var det inte anledningen till varför jag inte stannar men han får gärna slippa veta att jag inte har någon lust att vara här om inte han är det. Han tar min hand och leder oss genom de par som nu är kvar och ut i hallen där han räcker mig min svarta pälsjacka.

"Hejdå." Säger han och ger mig ett kort leende. Vi båda går ut genom dörren och min blick följer gatan.

"Fan." Mumlar jag när jag inte ser Michelles bil någonstans. Hon måste skoja med mig.

"Vad?"

"Michelle har troligen dragit.." svarar jag och pekar på gatan där Michelles bil tidigare stod. Halvvägs upp med min telefon ur fickan för att ringa Lucas och be om skjuts känner jag en hand på min handled.

"Jag kan köra, vi ska ju ändå nästan till samma ställe." Erbjuder han sig och jag nickar svagt.

"Har inte du druckit?" Frågar jag, tydandes på den champagnen vi båda drack några glas utav.

"Oh juste, vi kan alltid gå?" Jag skrattar till men inser sen att han var seriös.

"Det finns nog inget annat sätt." Svarar jag till slut. Han leder mig till sin bil som han låser upp för att ta ur sin telefon och ett par gympaskor.

"Ska du springa?" Frågar jag och han skakar på huvudet.

"Vi kommer behöva dessa till senare men nu, om du vill gå med mig får du ta på dig masken." Han går fram den metern som innan skiljde oss åt och drar sakta för masken för mitt ansikte, utan att ifrågasätta varför börjar vi gå och prata på om allt möjligt.

"Aj!" Skriker jag till och känner hur mitt ena ben viker sig, eller snarare klacken på skon viker sig och därmed drar med mitt ben i fallet.

"Oh shit." Utropar James och hinner ta ett grepp runt min midja innan jag träffar marken, han reser mig upp så jag hamnar tätt intill honom. Min första instinkt är att kyssa honom och den frestelsen är stor kan jag säga men jag lyckas slå bort tanken. Han ler medlidsamt mot mig innan han håller upp gympaskorna.

"Här." Säger han och jag tar emot dem.

"Kunde inte sagt det lite tidigare?" Skrattar jag och tar av mig mina klackar.

"Jag tänkte ge dig dem när du började tjata på att dina fötter värkte, inte för att du skulle förstöra dina egna skor." Jag ger honom ett leende och sätter på gympaskorna på mina fötter.

"Hur känns det?"

"Bättre" säger jag lättat men håller inte alls med om det steget efter då mina ben ger vika igen. Han är snabb på att fånga mig den här grabben alltså, det är ju tur om jag skulle falla för honom skulle han fånga mig i alla fall, badum ts (det där var töntigt Moa..) okej skämt o sido kommer aldrig hända.

"Okej inte bra, jag tror att min fot är stukad." Säger jag och biter mig i tungan för att försöka att inte känna smärtan.

"Ojdå.." Får han ur sig och kollar nästan oroligt på mig. Vi kollar på varandra ett tag, försöker komma på en lösning innan jag känner en hand på min rygg och en annan under mina knän. "Jag kom på att jag är stark." Säger han och lyfter upp mig. Jag kan inte låta bli att ge ifrån mig ett litet skrik av den häftiga rörelsen.

"Som jag kommer ihåg det var det jag som var stark." Säger jag och möts av ett leende. Jag tar mina armar runt hans nacke innan han börjar gå.

—————————
Detta blev ett rätt kort kapitel men med tanke på den rätt bra upd på sistone hoppas jag det är ok, iaf vill ni ha kapitel ur James och Jacks pov (point of view/perspektiv) också?? Skulle nog göra hela berättelsen bättre men kanske lite rörigt för er. Idk kommentera gärna <3 och TACK SÅÅÅ SJUKT för 600 läsningar!!!! Liksom mer än ett halvt tusen?!! Waow waow waooow!!!