The boy next door

27.

Först vill jag bara säga förlåt för  dålig upd men jag var helt säker på att jag laddade upp denna delen för några dagar sen när jag skrev klart det men tydligen inte, så sorry för det och sen också förlåt för att detta kapitlet e rätt tråkigt och ohändelserikt osv.

Jag vaknar upp i ett vitt rum, smutsvita väggar och ett grått gummiaktigt golv. Min blick går ifrån rummets innehåll till droppet som sitter i mitt armveck. Slutsatsen av inredningen och droppet är att jag ligger i en sjukhussäng. Min ork ligger på noll så min kropp orkar inte sätta sig upp hur mycket jag än vill. Precis som jag ska blunda igen öppnas dörren och jag kan först inte urskilja personen som kommer in för det är rätt orimligt.

"Lucas?" Frågar jag när jag fått en klarare syn, är detta bara en dröm? eller hallucination? När han möter min blick intalar jag mig att detta är för verkligt för att inte vara påriktigt.

"Jag fattar ingenting." Svarar jag och kan se flera blåmärken och skärsår som hans kläder inte täcker.

"Inte jag heller." Mumlar han och sätter sig på sängkanten.

"Vad har hänt med dig?" Frågar jag långsamt och drar försiktigt med min hand över hans arm.

"Läkarna säger att du har näringsbrist och svimmade, du svimmade dock på vägen mitt framför en bil och eftersom att jag är din storebror har jag en tendens att alltid rädda dig när du gör dumma saker, som att offra mig själv genom att hoppa framför en bil för att knuffa bort dig istället till exempel." Jag märker att min mun öppnats under tiden han berättat men stänger den och harklar mig.

"Du är helt jävla dum i huvudet som hoppar framför en bil." Är det enda jag svarar, ett flin bildas på hans läppar och han skrattar.

"Vad gör man inte för dem man älskar. Nu vill jag ha svar på några frågor dock.." börjar han och får genast en allvarligare min. "Du berättar ju allt för mig." Mumlar han. Jag sväljer och känner hur det genast vattnas i mina ögon och jag börjar flacka med blicken.

"Det är inget.."

"Moa du har fucking näringsbrist för att du varit inlåst på ditt rum i en halv vecka och knappt ätit något mer än choklad, lite mitt fel dock men ändå." Tårarna väller över, både av flashbacks och skuldkänslor för att jag fått Lucas att må sämre när inget är hans fel.

"Jag är ledsen."

"Nej Moa, jag är ledsen, för du ska inte må sådär och jag har ingen aning om hur jag ska få dig att må bättre om du inte berättar!" Han kollar medlidsamt på mig och jag kan se hur även hans ögon vattnas. "Om du inte vill berätta kommer jag aldrig mer att köpa choklad till dig." Med tårarna rinnandes ner för kinderna skrattar jag till. Han vet hur man får mig att snacka i alla fall.

Efter ungefär en halvtimma har jag berättat allt från första gången jag träffade Jack i gympasalen till vad som hände på festen till hur jag såg James dra efter att han fått reda på det. Jag har däremot inte nämnt Jacks namn utan bara nämnt han som 'James kompis'. Lucas har suttit tyst hela tiden och bara nickat här och där, hans glansiga ögon bildar skuldkänslor inom mig. Jag vet ju att det är mitt fel att han mår dåligt över att jag gör det. När jag är klar sitter vi tysta i några minuter och han ger mig en kram.

"James överlevde, med jävligt många skador men han lever och jag tycker verkligen du borde snacka med han och berätta." Hans ord får mig att bli väldigt lättad men jag vill ändå inte träffa honom, eller han vill inte träffa mig och jag vill inte vara jobbig. "Mamma och pappa kommer hem på fredag men med tanke på allt som hänt kan jag be dem komma hem tidigare om du vill?"

"Nej dem får gärna stanna." Svarar jag bara lågt och hans ansiktsuttryck blir förvånat.

"Va?"

"Det är skönt att vara hemma själva."

"Om du lovar att inte stänga in dig på ditt rum ock försöka gå igenom allt själv utan du kommer till mig om det är något, och äter! Så säger jag till dem att allt är bra." Säger han och jag ler mot honom och nickar.

"Tror inte det finns någon med en bättre brorsa."

"Tror inte jag heller, nu vill jag veta denne killens hela namn och adress tack." Jag märker att han är helt seriös men förstår att om jag ger det till honom kommer han troligtvis försöka skada Jack eller något och eftersom att Jack är ett år äldre och äger lite mer muskler så är det nog Lucas som kommer bli mest skadad.

"Nej, du kommer kanske göra det värre och jag vill bara försöka glömma allt." Svarar jag, jag tror inte att han accepterade det som svar men gick med på det ändå, för nu i alla fall.

"I vilket fall, James ligger i tredje rummet till höger om du vill prata med han. Du vet ju vad jag tycker i alla fall." Jag nickar men skakar på huvudet sen. Nej jag kommer inte snacka med honom. "Moaaa..." suckar Lucas och jag fortsätter bara att skaka på huvudet.

"Han vill aldrig se mig mer."

"Han vet inte vad som hände, jag skulle också blivit sårad om tjejen jag gillade låg med min kompis."

"Men jag gjorde ju det."

"Nej Moa, seriöst detta är inte ditt fel alls. Det var han som låg med dig och om James klandrar dig för det är han ändå inget att ha, men vad jag märkt verkar James vara en riktigt bra kille." Jag nickar.

"Jag tror du har rätt.."

"Såklart jag har." Säger han och ler stolt.

"Ditt fule fan." Mumlar jag och ett litet flin letar sig fram på mina läppar.

"Jag trodde vi var över det där!" Tjuter han och ger mig ett fakeat upprört ansiktsuttryck och slår till min arm. Jag rycker till och flämtar, han ser då att det var armen med droppet och får genast en allvarlig min. "Shit förlåt!" Jag skrattar till.

"Jag skojade bara, det kändes inte." Försäkrar jag och han himlar smått med ögonen.