The boy next door

7.

"Men nu när vi är här nere ändå, vart har du dina nycklar?" Säger jag och reser mig smidigt upp.

"I min ficka skulle jag tro, eller jag kanske råkade låsa in de i vårt hus?"

"Låsa in de?" Frågar jag, man behöver väl en nyckel för att låsa huset och då kan man ju inte gå ifrån ett låst hus utan nycklar?

"Våran dörr låses av sig själv när man stänger den." Säger han och vrider på huvudet. Jag följer hans händer med blicken när han känner om nycklarna är i fickan. "De är inlåsta, helvete." Suckar han och kollar upp på mig med bedjande ögon.

"Vad vill du att jag ska göra åt det?" Säger jag som svar på hans min.

"Mina föräldrar är de enda som har fler nycklar och pappa är bortrest och mamma på någon spaweekend."

"Spaweekend?" Mumlar jag. "Mitt i veckan?"

"Jag vet la inte varför just nu men hon är på spa i alla fall och ska vara det i tre dagar.." säger han och kollar ner på sina fötter.

"Men hur ska du göra då? Om du inte kan komma in i ditt hus på tre dagar?" Frågar jag och försöker tänka ut en lösning åt honom, det ser rätt kört ut.

"Jag kan sova på soffan." Säger han och drar på munnen och kollar ännu bedjande på mig. Jag ger  honom en är-du-helt-dum-i-huvudet-blick. Varpå han nickar som svar.

"Mina föräldrar kommer döda dig." Säger jag ilsket.

"Om de hittar en kille sovandes i ditt rum. Är ni nog båda dödens." Hör jag en bekant röst och tittar upp i trappan. Lucas flin bländar mig nästan av irritation.

"Du kan inte säga något om honom till dem?!" Utropar jag och Lucas skrattar.

"Så länge du inte berättar att jag skolkar idag." Jag håller fram handen och han skakar den tillbaka.

"Deal. Men han ska ändå gå nu." Säger jag och vänder mig mot killen.

"Om han inte kan komma in i sitt hus kan han väl sova här? Om det är för 'pinsamt' för dig att ha en kille i ditt rum kan han sova hos mig." Säger Lucas och går fram och ger en förvånad brevkompis en brohug.

"Wow tack! Verkligen." Svarar han och kollar leendes på Lucas.

"Det blir bara kul, bra att lära känna sina grannar också! Spelar du Call of duty?" Säger Lucas och nickar upp mot sitt rum.

"Kan köra vad som helst." Säger brevkompis och ler. Jag står som förstummad och ser hur de båda springer upp för trappan som två tioåringar.

"Jag vet inte om jag berättade det sist men jag heter Lucas, du?" Jag hör inte vad brevkompis svarar då de försvunnit runt hörnet i trappan. Jag blir lämnad helt själv och försöker komma på vad jag kan göra nu, och resten utav dagen. Jag slutar upp liggandes i min säng med min telefon, vad förvånande. Efter några timmars bara surfande runt på ipaden hör jag ett högt kras ifrån rummet bredvid. Jag biter i mina kinder och vänder min blick till dörren, 1, 2, 3, räknar jag tyst i mitt huvud och dörren slås upp.

"Snälla rara vacker kan jag få vara i ditt rum ett tag? Din bror är rätt farligt sur på mig och jag vill inte sluta upp som den där krukan." Säger brevkompis och kollar oskyldigt på mig. Jag ger honom en är-du-dum-i-huvudet-blick.

"Varför förstörde han en kruka?" Frågar jag.

"För att han råkade kasta sin konsol på den när jag vann över honom på Call of duty.." mumlar han nästan knäpptyst.

"INGEN KAN VINNA ÖVER MIG PÅ CALL OF DUTY!! KOM TILLBAKA DIN FÖRRÄDARE OCH SPELA EN TILL OMGÅNG SÅ SKA JAG VISA DET!!!" Ropar Lucas argt (och det mina vänner var en underdrift) ifrån sitt rum bredvid. Brevkompis ger mig en skärrad min innan han försiktigt stänger dörren.