The boy next door

36.

Kort och fett tråkigt kapitel ik men va ba tvungen o ha detta, men i nästa kapitel kommer d hända saker iaf :)

/Moaies pov/

Nej? Nej, nej. Han är inte seriös, han kan inte vara seriös? Varför tvekar jag ens såklart han inte är. Jag springer efter honom i bara strumpor och når honom när han står framför hissen.

"Moa? Vafan nej." Säger han bara när jag lägger min hand på hans axel.

"Nej?? Du älskar visst mig! Du sa ju det och jag vet att du inte ljög."

"Seriöst Moa, lägg av."

"Du kan lägga av!" Tjuter jag och slår till han på armen. Jag kan se tårar i hans ögon som han snabbt blinkar bort.

"Jag älskar inte dig och har aldrig gjort!"

"Jo." Mumlar jag. "Säg vad detta handlar om så kan vi lösa det, detta är absolut inte den enda lösningen!" Säger jag och hoppas att jag har rätt.

"Okej lyssna här."

"Ja." Suckar jag och kollar gråtandes på honom. Han undviker min blick och drar bort min hand från han.

"Det var skådespel okej, jag skulle lära känna dig för att få reda på saker om Oliver men när jag fick reda på vilken skola han gick på så behövde jag inte dig men du ville inte sluta snacka med mig och jag kunde inte bara avvisa dig sådär."

"Du ljuger." Mumlar jag och försöker mest övertala mig själv om att det är sant.

"Jag ljuger inte! Sen berättade den där jäveln Jack om företaget och de ville döda dig, jag kände mig skyldig för att ha dragit in dig i allt detta så jag ville skydda dig men jag bryr mig egentligen inte om dig. Du betyder inte ett skit för mig och du är bara en naiv idiot som distraherar mig från mitt jobb. Håll dig borta ifrån mig för jag vill aldrig mer ha något med dig att göra." Jag försöker bearbeta hans ord. Var allt skådespel? Bryr han sig inte. Han möter mina ögon och jag kan se dem mörkna som den gången i gympasalen men nu nästan svarta. Han stirrar på mig och spänner käken. "Aldrig någonsin igen." Fortsätter han sammanbitet och kollar på mig med hat i blicken. Hissen plingar till och hissdörrarna öppnas. Jag står bara stumt och ser hur han går in i hissen. Det känns som att jag ser saker och befinner mig på en plats men att mitt sinne inte är här. Jag ser hur hans ryggtavla står mot mig samtidigt som dörrarna stängs och hissen åker ner igen. Jag vill skrika, springa efter och få han att berätta sanningen. Men det går inte för jag är inte där, eller jag är där men mitt medvetande är inte där och jag kan inte göra något mer än att stirra på en suddig spegelbild av mig själv i den silverglansens hissdörren. Vem är det ens? Vad hände med tjejen som gick första året på gymnasiet, hon som var väldigt skoltrött men alltid försökte se det positiva och hade fantastiska vänner och hon vars nätter bestod av telefonsamtal med hennes bästa vän. Vad hände med henne? Egentligen vet jag svaret men vill inte erkänna för mig själv att det var en speciell grönögd kille som krossade hennes hjärta flertal gånger.

/Michelles pov/ (nej kmr inte börja me massa olika perspektiv ba detta för denna gången)

Jag vaknar av ringsignalen ifrån min telefon och lyfter upp den. Klockan är kvart över tolv och Moas namn visas på displayen. Jag lyfter sakta bort Enzos arm och sätter mig upp.

"Ja?" Mumlar jag yrvaket.

"Michelle?!" Hör jag Moa på andra sidan, hon låter nästan förvånad av att hör att det faktist var jag som svarade fast hon ringde mitt nummer.

"Ja det var väl mig du ringde?"

"Ja men jag trodde du sov bara." Hörs från andra sidan, jag hör att hon gråter och det gör genast ont i mig.

"Det gjorde jag, vad har hänt älskling?" Frågar jag och känner mig direkt mycket piggare.

"Han älskade mig inte. Inte på riktigt." Säger hon och brister på rösten. Jag blir förvirrad, vem snackar hon om?

"Vem? Moa ta det lugnt och försök förklara."

"Juste fan jag har knappt berättat någonting om han." Mumlar hon.

"Vart är du?" Frågar jag och hon ger mig en adress. "jag kommer och hämtar upp dig nu så kan du förklara allt okej?"

"Mm." Klick. Jag drar på mig en tjocktröja och ett par mjukisshorts. När jag reser mig ifrån sängen rör Enzo på sig och möter mig med en sömndrucken blick.

"Vad håller du på med?"

"Bästavänkris, jag måste åka o hämta upp henne." Säger jag. Han sätter sig upp och tar min hand och drar ner mig i hans famn.

"Du kan inte köra vet du väl?" Säger han och kysser mig mjukt.

"Att ha körkort och att kunna köra är två olika saker." Påpekar jag mellan kyssarna. Han ler och kollar på mig.

"Jag kör älskling." Mumlar han och sträcker sig efter sin vita t-shirt. Jag ler mot honom och reser mig från hans knä så att han kan nå t-shirten.