The boy next door

39.

Förlåt för att det tagit sån tid med att lägga upp detta, gymmet och skolan har tagit upp det mesta av min vakna tid och jag har bara glömt detta, men en nära vän till mig har försökt påminna mig så äntligen är jag klar. Skrivit slutet nu precis så jag vet inte om stavfel o sånt än men ville bara lägga upp detta så fort som möjligt specifikt för hans skull, vet att du läser detta o ville bara säga att du betyder mycket för mig <3

"Shit." Utbrister jag när jag sätter mig upp i sängen. Hur mycket är klockan? Och vart är jag? Snart vänjer sig mina ögon i mörkret och jag börjar känna igen mig. Wow nu kommer både läraren och Michelle döda mig. Jag hittar telefonen på golvet bredvid sängen och den visar 9:27 så jag började för en timma sen. Helvete. Jag drar på mina byxor och kollar på Enzo. Han sover fortfarande. Vad fan har jag gjort? Detta är Michelles pojkvän. Vi målade färdigt och blev trötta och somnade, försöker jag intala mig men det är svårt när jag inte har så klara minnen, kanske tog vi ett glas vin också jag har verkligen ingen aning. I hallen tar jag min väska och en nyckel som ligger på en hylla bredvid dörren. Efter att jag låst utifrån kastar jag in den genom brevinkasten.

9:39 Jag:
Jag försov mig är där om ungefär 40 min, kan du säga till läraren att spårvagnarna var inställda?

9:42 Miche:
Spårvagn? Moa om du har glömt det så bor du ungefär två busshållplatser ifrån skolan? Dvs ungefär 20 minuter gångavstånd.

9:45 Jag:
Jag sov inte hemma inatt! Säg att jag sov hos min moster typ.

9:46 Miche:
You owe me.

9:47 Jag:
Tack så mycket, älskar dig med!

Jag kliver på spårvagnen och sätter mig på ett ensamt säte innan jag tar upp telefonen och sätter på musik.

"Sååå vart sov du inatt då?" Frågar Michelle och puttar till mig i sidan.

"inget speciellt."

"Ska du inte berätta för din bästa vän?"  Jag kollar på henne och lägger huvudet på sned, jo men jag sov hos din pojkvän. Låter ju helt normalt. Jag skakar på huvudet och kollar ner i mobilen igen.

"Inget värt o veta bara." Jag kan höra hur Michelle suckar och kan se framför mig hur hon även himlar med ögonen.

"Aja, har du sett någonting av..?" Frågar hon sen.

"Nej, har bara vart hemma."

"Han har i " hon blir tyst och jag kollar på henne.

"Du kan säga hans namn, jag dör inte utav det." Säger jag.

"Han har inte vart i skolan." Fortsätter hon ändå utan att säga hans namn. Jag nickar bara.

11:56 Enzo:
Vi behöver nog snacka.

Jag vrider på mig en aning för att inte Michelle ska ha en chans att se skärmen.

11:57 Jag:
Jag har inte så klart minne ifrån igår men ja det måste vi nog.

11:59 Enzo:
Hos dig sen efter skolan?

12:00 Jag:
Är hemma vid 16 typ.

Enzo skriver inget mer och Michelle fortsätter att snacka med mig som om jag är gjord av porslin. Visst jag älskar henne, på typ alla sätt men så fort det är någonting så tror hon att jag är jättekänslig över det och det kan vara rätt jobbigt. Påväg hem känner jag hur det börjar göra ont i halsen, inte sjuk, inte nu. Jag suckar och låser upp dörren.

"Hallå?" Ingen hemma. Jag sparkar av mig skorna, de studsar mot garderoben som vanligt men också utan att lämna ett märke, också som vanligt. Jag tar av mig jackan precis i tid för att vända mig om och öppna dörren som Enzo precis knackat på.

"Hej." Han kramar mig och tar av sig sina skor, mycket lugnare än mig. Det känns som att det är någonting med honom som gör att jag bara känner mig tvungen att iaktta allt han gör in i minsta detalj, hur han drar i ena snöret med tummen och pekfingret och sen för att lösa upp knuten drar isär snörena med mittenfingret och sen hur handen tar tag runt den bakre delen av skon och hur han drar av den ifrån foten. "Moa?" Jag kvicknar till och kollar på honom.

"Va?"

"Hur mår du?"

"Det är bra." Säger jag och ser hur han gör likadant med andra skon.

"Somsagt vi borde snacka om igår."

"Hände det något?" frågar jag och hans ansiktsuttryck ändras.

"Nej? Vi skrattade och pratade bara, och drack vin men inget, sånt" han vrider lite på sig och undviker min blick. Är det bara jag som missuppfattat allting? Eller missuppfattat vadå? Vi är bara två personer som råkar ha en väldigt bra relation till en och samma person som vi nu vill göra något speciellt för, vad finns att missuppfatta? Jag vänder mig om mot ingången till köket.

"Hungrig?" Han nickar och följer efter mig när jag sen går in i köket. "Vill du ha kaffe, te eller något?" Erbjuder jag och öppnar skåpet med koppar.

"Jag kan gärna ta te, helst nån bärsmak typ, inte svart eller nåt sånt skit." Jag skrattar och håller med, svart te smakar skit.

"Jag trodde inte du var en te-kille" påpekar jag när jag tar ut två koppar.

"Vadå hur är man om man är en te-kille då?" När han ifrågasätter mitt påstående så förstår jag att det var ett rätt dumt sådant.

"Jag vet inte, jag gillar förresten inte heller svart te eller nåt sånt skit" han ger mig ett leende och jag ställer in en kopp i espressomaskinen och klickar på varmt vatten. Sen drar jag upp lådan med olika tepåsar, jag tar björnbär och håller fram de tre olika smakerna med bär. Björnbär, jordgubbar, blåbär. Han kollar på förpackningarna innan blicken vänds mot min tekopp och han tar en tepåse med smak utav björnbär.

"Vart finns papperskorgen?" Jag vänder mig om och öppnar en låda. Han står vid andra sidan så lutar sig över mig för att slänga pappret. Han tappar balansen så handen han håller i pappret hamnar på ena sidan om mig och den andra på min andra sida. Våra huvuden är ungefär en halv decimeter ifrån varandra just nu. Han kollar mig rakt in i ögonen och jag kan inte göra annat än att kolla tillbaka, hans ögon gör mig helt slö i kroppen. Vad håller jag på med?

"Detta kanske är helt fel tillfälle och så.. men asså" hans blick bryts från min och jag kan se hur den flyttas ner, till mina läppar. Han kollar åt sidan och sen tillbaka in i mina ögon igen. "Eller, skit i." Han drar bort sin ena hand men utan att bryta ögonkontakten så lägger jag min hand på hans nacke och drar honom närmare. Han lägger sin hand på min nedre rygg och drar mig tätt intill när jag trycker mina läppar mot hans. Det känns så jävla rätt men ändå så himla fel.