The boy next door

21.

/James pov/

"Det har gått ett tag sen du hjälpte oss sist, eller ja hjälpte dig själv och din familj. Beror det på tjejen?" Hör jag den så välkända rösten ifrån andra sidan telefonen, rösten jag växt upp med och som låter allt mer skrämmande för varje gång jag hör den.

"Ni har inte gett mig något namn på länge."

"Det har vi och väntar på att det ska hända något."

"Vem då då? Jag har inget minne av det i alla fall."

"Moaie Joansen." När den sista bokstaven uttalats ökar frestelsen att lägga på men jag försöker att hålla mig.

"Inte henne har jag sagt, ett antal gånger." Väser jag med sammanbitna tänder i väntan på svar, jag spänner mina knogar av vana och märker snart halvmånarna av naglarna bildas i handen.

"Hon distraherar dig och tar den tid ifrån dig som du hade kunnat använda till att betala av din skuld."

"Jag har inte varit med henne sen sist? Ge mig ett annat namn så kan jag visa att jag inte är ett dugg distraherad."

"Du får två timmar på dig, annars tar du namnet vi redan gett dig och om inte ger jag det till någon annan och så vet du vad som händer din familj." Jag andas långsamt ut, hur kunde pappa vara så dum, så jävla dum att gå med på detta avtalet. Så, jävla, dum. Jag hör Rodrigo prata med minst två andra röster, en tillhörande en kvinna och den andra till en man. Det blir snart tyst i luren och jag kollar ner på marken under det öppna fönstret, det var kvavt inne i rummet redan innan jag sen börjat svettas av irritation så jag öppnade fönstret innan jag ens började samtalet.

"Felicia Hazel." Säger Rodrigo, tillbaka på andra sidan luren.

"Och vem är det?"

"Hon är arton år, blond, rätt lång men inte jätte, hennes adress är-"

"Jag menade, varför hon?" Suckar jag, trött för att han är så sjukt efter.

"Oliver, som du tog hand om för några veckor sen. Han hade en väldigt jobbig flickvän, Felicia. Hon säger att hon såg dig på skolan och följde efter dig hit, nu slutar hon inte hota oss med saker och vi har inte tid för en ledsen ensam tjej som tydligen har bevis som hon ska gå till polisen med. Eftersom att det är ditt fel att hon såg dig är det du som får ta hand om henne." Avslutar han, med ta hand om menar han såklart, döda. För det är det som min fritid går ut på, eller snarare mitt liv.

När jag var fyra år anslöt sig pappa till ett företag och gick med på ett avtal med Rodrigo, pappa var arbetslös med tre barn och en mammaledig fru där hemma, han behövde pengar någonstans ifrån. Så han gick med på att göra vad som helst för att få pengar ifrån Rodrigo, det Rodrigo sa då var att hans företag gick ut på att hitta kriminella personer eller folk som gjort något och sedan anmäla dem. Såklart anmälde han dem aldrig utan det riktiga företaget var att de själva mördade personerna och nu hade pappa blivit en del utav det. Han fick pengar varje månad som vi levde på tills jag fyllde fjorton, det var då Jack skulle ansluta sig till familjeföretaget, det är så det heter (ironiskt visst?), men han vägrade och stack, pappa hamnade i skiten för detta och fick en varning men året jag fyllde femton las all hot och alla skulder på mig. Om inte jag skulle göra detta skulle min familj råka illa ut, vi skulle inte få pengar och våran familjs namn skulle skrivas upp på den där listan, dödslistan.

Pappa sätter sig på den svarta trästolen på andra sidan bordet och lägger sina armar på mina händer.

"Det är ju din 15-årsdag idag grabben." Började han och jag kunde möta hans ögon, de var röda och glansiga. Antingen så var han hög eller så hade han gråtit.

"Mm." Mumlade jag och la ifrån mig min telefon där chatten med Veronica nyss varit öppen, jag tror att hon äntligen börjat gilla mig. Tjejen jag haft en crush på sen jag var sju.

"Det finns en del saker du behöver veta om denna familjen, du har säkert hört mig prata om detta innan men det har nu blivit din skuld att bära." Börjar han, jag förstår direkt att det handlar om det som Jack berättat för mig innan han stuckit, döda för att överleva. Jag kände en klump bildas i halsen. "Du är tillräckligt gammal nu för att börja, börja mörda." Det ordet fick mig att rysa till. Han pratade med mig i säkert tre timmar innan jag tillslut förstått att detta är min skyldighet att göra för denna familjen som gjort allt de kunnat för att jag och mina syskon ska ha det bra och få mat på bordet.

Minnet av dagen jag fick reda på detta kommer tillbaka, fortfarande lika tydligt som varje kväll jag spenderat där dessa minnen hemsökt mig. Att jag då såg mörda som en sak som bara händer på filmer, som bara riktigt hjärndöda psykopater gör. Det har nu blivit min livsstil. Den livsstilen min egen pappa tvingat mig att leva, det jag trodde då att jag var skyldig dem efter allt de gjort mot mig. Jag har insett nu i efterhand att riktiga föräldrar skulle skaffa ett nytt och riktigt jobb, inte riskera sina barn för att man kan ta den enkla vägen och få pengar utan att behöva jobba.

"Veronica Othen" Sa han och min blick spärrades upp och mötte hans. Jag hade försökt att undvika hans blick under hela samtalet men nu gick det inte längre. Han kunde inte påstå att mitt första offer skulle bli den tjej jag gillat i åtta år som äntligen började gilla mig. Det hade egentligen kvittat om hon gillade mig eller inte, jag skulle inte bli orsaken till hennes död.

Pappas ord hade övergått till hot, om jag inte skulle göra detta skulle vår familj råka illa ut, vi skulle inte få pengar längre och kanske ännu värre än så. Till slut när det inte var långt ifrån att våld skulle börja användas gick jag med på det. Ett svart moln tjocknade inom mig och några dagar senare gav pappa mig plats och en pistol.

"Jag har saknat dig, James McArdian." Log hon med det enda leende i hela världen som kunde få mig att smälta. Jag försökte le tillbaka men tankarna låg hela tiden i bakhuvudet och hindrade mig. Hon tog min hand och vi gick till en lekplats där vi satte oss och gungade smått ett tag för att snacka om allt och ingenting. Hon hade fått mig på andra tankar och det var först när hon dragit in mig i det där lilla huset under rutschkanan som tankarna kom tillbaka. Hon log mot mig och hennes klarblå ögon gnistrade i morgonsolen. Vi var uppe ett tag innan skolan och hade sen planerat att gå till skolan tillsammans. Hon hade tagit ett tag på min rygg och tryckt sig en aning närmare. Jag hade lagt min hand på hennes nacke och den andra vilade på pistolen vid byxlinningen. Vi hade varit bara några få centimeter ifrån att kyssas när jag tagit ett hårdare grepp om pistolen, jag kände mig så liten i det ögonblicket. Tankarna på vad som hade kunnat hända om jag inte gjorde något gick genom mitt huvud, så farligt kunde det ju ändå inte vara. Pappa var ju ändå vän med han ifrån företaget trodde jag. I sista sekund ryckte jag bort mitt ansikte och sprang hem, gråtandes.

Jag hade vid den tidpunkten trott att det fanns andra enklare lösningar, att vi kanske skulle få gå hungriga en vecka och leva på maten i skolan men mina handlingar där, att jag aldrig gjorde som jag blev tillsagd jagar mig än idag. Det var inte jag som fick stå till svars för det, det var min egna systers liv.

————————————
Cliffhanger, typ? Hata mig snälla inte för att jag gjort James t mördare hehe... men han e en snäll sån!! Om d nu skulle hjälpa hehe