Moments | m.g

Kapitel 7

Fre 8 Juni 2018 'Hildas perspektiv' Tidshopp

Jag granskar mig en sista gång i spegeln och ler nöjt.

Jag rättar till den vita jumpsuiten och även mitt hår som ligger i en snebena innan jag tar på mig mina låga, vita converse och går ut till bilen som ska ta mig till skolan.

Jag springer mot Kajsa och omfamnar henne glatt.

"Guuurl, you're so freaking beautiful!!" Säger jag glatt och ler stort, Kajsa lika så.

"Men du då?! Du är ju minst lika snygg?!" Vi skrattar lätt innan vi avbryts av att jag skriker till.

"Asså Marcuus! Din jävel!" Skrattar jag och slår honom lätt på armen då han skrämt mig genom att greppa tag i mig bakifrån.

"Ahahah sorry" Ler han och Kajsa skakar leendes på huvudet.

Marcus är nog den jag jag har kommit närmast av tvillingarna.
I början var det Martinus men nu dom senaste kanske 6 veckorna har han börjat hänga mer med en tjej som heter Melody som går i våran klass, hon är väldigt vacker också.

"Hei Kajsa!" Flinar han då han vet att Kajsa gillar honom och vet precis hur han ska göra för att få henne att rodna.

"Hej" Ler hon generat och kollar ner på sina vita tygskor med spets.

När hon sedan kollar upp hammar hennes blick på något bakom mig med halvt uppspärrade ögon.

"Bli inte arg nu, men kolla bakom dig" Viskar hon försiktigt och jag förstår direkt vad det är för något men ändå sneglar jag över axeln och mycket riktigt så står Martinus och Melody där, skrattandes åt något väldigt roligt.

Bli inte avundsjuk. Bli, inte avundsjuk.
Vad du än gör, bli. Inte. Avundsjuk.
Fan jag är avundsjuk.

Jag ska precis till att svära tyst för mig själv men hinner inte långt då läraren avbryter mig med att säga att vi ska ställa upp på led och kaoset börjar.

Alla elever mellan klasserna 7-9, då det är dom klasserna som finns på den här skolan, börjar yra omkring och alla börjar leta efter sin bästa vän men jag och Kajsa tar det mer lugnt och hamnar sist bland 9:orna, men det gör inget.

Längst fram går Martinus och Melody, hållandes i varsin stor flagga.
Martinus håller i byns egna flagga och Melody håller i Sverigeflaggan, båda rörandes sig fint i blåsten.

Melody kollar snabbt bak, mötandes min blick men kollar sedan snabbt på Martinus, fnissandes.

Jag blänger på Melody tills Martinus kollar bak på mig, leendes.
Utan att ens ge honom en blick börjar jag istället prata med Kajsa om klassresan imorgon.

När vi kommer fram till kyrkan sätter vi oss på en av bänkarna som vår klass ska sitta på, Kajsa längst ut, jag bredvid på hennes vänstra sida, Marcus bredvid mig, bredvid Marcus sitter Martinus som har Melody på sin vänstra sida.
Sedan är det bara 2 till på samma bänk sen är det fullt.

När alla är på plats går prästen upp och säger några ord innan det är klassernas tur att börja sjunga.

Mitt under sista låten som alla elever sjunger, känner jag en hand på min högra axel —Martinus hand.

"Er du sur?" Viskar han i mitt öra.
Jag skakar smått på huvudet då jag inte vill sluta sjunga mitt i allt.

"Hva er det da?" Jag försöker ignorera Martinus så gott det går men det är svårt då han är väldigt irriterande just nu.

"Men vad är det du vill? Det är klart att jag är sur på dig?!" Väser jag tyst åt honom och vänder mig åt höger där han står.

Han kollar först förskräckt på mig men flinar sedan, vad fan vill han?

"Du er sjalu, ikke sant?" Jag suckar frustrerat innan jag slår honom ganska så hårt i bröstet för att sedan knuffa mig förbi honom och springa ut ur kyrkan med Kajsa bakom mig.

"Hilda stanna!!" Ropar hon efter mig när vi kommit en bit ifrån kyrkan.

Jag stannar och vänder mig om så jag kollar på Kajsa som omfamnar mig snabbt.

"Han är dum Hilda, bry dig inte om honom" Säger hon bestämt och hennes bestämda men oroliga grönblåa ögon möter mina.

"Ja det är han! Han är sjukt jävla dum!"

"Kan jag snälla få slå dig?" Mitt tonläge går snabbt från irriterat till lugnt och bedjande.

Kajsa skrattar bara till och skakar lätt på huvudet, "Vi har pratat om det här, inga slag när man är upprörd. Bara när det är på skoj" Ler Kajsa och precis efter hon sagt det, kommer Martinus mot oss.

Han kollar på mig oroligt när han närmar sig, jag kollandes åt ett annat håll.

Jag känner ett par händer kupade runt mina kinder som tvingar mig att möta dom chokladbruna rådjursögonen som står framför mig, seendes oro och sorg i dom.

Att han får mig att må så jävla bra samtidigt som jag bara vill slå till hans ansikte så det går att kolla på det utan att typ dö – det är ganska sjukt.

"Unnskyld, Hilda. Det var dumt gjort av meg" Viskar killen framför mig mjuk.

Men grattis! Kom du på det nu?

"Mhm, det var det verkligen, allting var dumt gjort av dig!" Väser jag ur mig och försöker vända bort blicken för att inte dö men det är nästintill omöjligt.

"Kan jeg spørre hva som gjorde deg så sur?"

Fan, jag vill inte gråta just nu. Kom igen, du kan förklara!

Jag tar ett djupt andetag och sprakar lätt i gruset som finns under mina vita converse, funderandes om jag bara ska säga sanningen eller ljuga men bestämmer mig tillslut för att bara säga sanningen.

"Jag antar att jag bara blev avundsjuk på Melody för att du började vara mer med henne, och så blev jag väl rädd att hon typ skulle ta dig ifrån mig för att hon är så jävla vacker.
Varje gång jag har sett er två stå och skratta åt något roligt har det liksom bildats en klump i magen och jag har önskat att det var vi som stod där och skrattade tills vi inte fick luft.
Förlåt..."

Jag möter tillslut dom vackraste ögonen någonsin och ser att han bara skakar på huvudet, nähä?

Han mumlar flummigt och osäkert ett längre svar, sedan spärrandes upp ögonen och även fast jag inte riktigt hörde vad han sa säger en känsla mig att han inte hade tänkt säga det där.

"Eh vad sa du?"

"Ehm nei, jeg sa ingenting!" Ler han stressigt men oskyldigt och jag nickar som svar.

Han sa något med avundsjuk. Antingen att han ville få mig avundsjuk eller att han inte vill göra Melody avundsjuk genom att vara med mig, jag vet inte riktigt.

1108 ord, proud of myself? Yup.

Är det för långt? För kort? Bra?

Rösta & kommentera gärna!<333

Hejrååå🐷🐷🐷🥕🥕🥕