Moments | m.g

20. I Know What You Did Last Summer

Fre 15 Juni 2018 'Hildas perspektiv'

Jag börjar gå mot lyktstolpen mellan våra hus när klockan är 00:13 och mycket riktigt ser jag att någon står där i ljuset.

När jag börjar närma mig ser jag klart och tydligt att det är killen som bad mig om att träffas mitt i natten och jag spricker upp i ett leende.

"Hej, vad är det?" Säger jag leendes men han besvarar det inte. Vafan?

"Hvorfor sa du ikke noe?" Säger han och försöker dölja sin irritation, men misslyckas.

Nej. Bara nej.

"Vad fan snackar du om?" Säger jag osäkert men Martinus suckar bara innan han låter irritationen ta över hans ton litegrann.

"Du vet hva jeg snakker om! Du og en av mine nærmeste venner?" Muttrar han och slänger med armarna av frustration.

Han vet. Han kan inte veta det här. Hur fan kan han veta det här?

"Det var inget speciellt mellan mig och Simon" Säger jag ännu en gång osäkert och kollar ner mot mina Converse.

"Så et jævlig godt forhold, snakk om hvor dere ville leve og en spesiell ting er ikke noe spesielt? Bra, da vet jeg!" Utbrister han frustrerat när jag möter hans blick igen och biter mig lätt i läppen.

"Du vet alltså så mycket? Vad vet du mer?" Om Simon har berättat sanningen kommer jag bokstavligen bryta kontakten med alla mina vänner och flytta härifrån efter att jag har knäat Simon hårt så in i helvete.
Snäll? Alltid.

"Det er det jeg vet, hva mener du?" Muttrar killen framför mig. Jag suckar innan jag svarar med ett enkelt 'inget' och sedan är det min tur att svara hans fråga.

"Likte du meg mens dere var sammen?"

Jag nickar bara som svar och kollar ännu en gång ner i marken.

"Hvorfor visste jeg ingenting?" Bra fråga, Martinus. Bra fråga..

"Kanske för att jag fucking inte ens vill tänka på min och Simon relation!" Morrar jag då jag är trött på detta.

Martinus rycker till av mitt tonfall eftersom han inte var beredd på det.

"Hvorfor ikke? og hvorfor løg du?" Suckar han bittert och utan att se på honom rynkar jag oförståeligt på ögonbrynen.

Jag har inte ljugit? Har jag?

"För det första, det är inget du behöver bry dig om. Och för det andra, när fan har jag ljugit för dig?" Säger jag högt och börjar bli riktigt irriterad nu.
Varför kunde jag inte bara få ha stannat hemma?

"På balen. Jeg spurte om det noen gang var noen andre enn meg, og du sa nei. Du løy." Säger Martinus sammanbitet vilket får mig att himla med ögonen.

"Kan du sluta att bara tänka på dig eller? Du vet inte ens sanningen! Du har ingen jävla aning om vad som hände mellan mig och Simon och därför har du inte heller någon rätt att komma här och börja bråka med mig!" Ropar jag rätt upp i ansiktet på Martinus och han spänner käkarna ännu mer samtidigt som han stirrar in i mina ögon.