Moments | m.g

Kapitel 23

Sön 17 Juni 2018 'Martinus perspektiv'

Jag tar ett djupt andetag när jag läser om meningen jag skrivit innan jag osäkert trycker på den blåa 'skicka' knappen och meningen blir möjlig att läsas av den andra personen.

Innan jag ens hunnit gått bort från appen kommer det upp att personen skriver ett svar, det är en av dom bättre egenskaperna med henne, att hon är snabb på att svara.

Bestieee<333
Idag

| Kan vi møtes? hos meg om 5? Vi må snakke.. :)

| Kan inte, vi har besök, men du kan komma hit<33
| Är du säker på att du inte börjar bråka den här gången? Det var ungefär exakt sådär du skrev då :))

| Kommer nå ;)
| Sikkert, har en ting å fortelle / snakke om bare<3

| Kej, du behöver inte knacka, då kommer hunden skälla ;))
Visat

Jag låser mobilen och lägger den i framfickan på mina gråa mjukissjorts och springer ner för trappen och ut i hallen, där jag möter min bror som nyss kommit hem från att ha hängt med några kompisar.

"Hvor skal du?" Frågar han förvånat då jag oftast inte skyndar mig på med skorna.

"Til Hilda, vi skal snakke" Svarar jag leendes och Marcus besvarar mitt leende då han antagligen förstår vad vi ska prata om.

"Lykke til, jeg tror på deg" Ler han och klappar mig lätt på axeln innan han springer upp för trappan och in på sitt rum.

Jag öppnar dörren, går ut och stänger den efter mig och styr mina steg åt vänster, mot Hildas hus, DÄR DET TYDLIGEN FINNS EN HUND JUST NU?!?!

Jag kollar bara ner i vägen jag går på eftersom det ändå inte finns något intressant att kolla på, allt som finns är skog och sen när man gått ungefär halvvägs till Hilda så är det ett "spökhus", nä men det är liksom ingen som bor där så det ser lite kusligt ut.

Jag börjar tänka på igår, jag & Marcus spelade fotboll fram till lunch och sen pratade vi om allt mellan himmel och jord i flera timmar vilket vi brukar försöka se till att göra minst en gång per halvår, då vi verkligen berättar allt man tänker på och det är skönt att prata med någon som känner en bättre än vad man själv gör ibland och som verkligen förstår hur man tänker och känner och jag vet att vi båda två uppskattar dom stunderna väldigt mycket.

Jag är verkligen lyckligt lottad att få ha en bror som jag dessutom står väldigt väldigt nära och därför oroar det mig lite att vi båda har hittat någon vi är intresserad av, tänk om vi glider ifrån varandra?

Vad tänker jag med? Klart vi aldrig kommer glida ifrån varandra? Varför tänkte jag ens så?

På tal om Hilda... vad ska jag ens säga till henne? Hur berättar man ens för någon man tycker om att man är osäker på sig själv?

Äsch, det löser sig. Jag får väl bara säga det, kanske tar jag med hunden när vi ska prata, det brukar fixa stämningen ganska mycket.

Utan att jag riktigt lagt märke till det står jag nu framför den vita dörren och är på väg att knacka när jag kommer på att jag bara ska gå in, vilket jag gör och direkt hör jag tassar som springer mot dörren och även hur en stol skjuts ut och svaga fotsteg.