Moments | m.g

38. Memories

Ons 11 Juli 2018 'Martinus Perspektiv'

Ännu en gång sätter jag mig utmattat i bilen efter en misslyckad konsert, denna gång i Grekland.

Allt jag kan tänka på är Hilda. Jag har fortfarande inte hört något från henne vilket resulterar till att mina tankar inte släpper henne som då resulterar till att jag tappar text, tappar dansstegen och allt blir bara kaos eftersom att alla blir besvikna på mig.

Sen är det klart att jag saknar henne ändå, oavsett om hon är borta eller i trygga händer.
Jag saknar att vakna upp till hennes fotsteg över golvet, eller när hennes röst är det enda som får mig glad och bara hennes närhet.

Tänk om hon bara kunde vara här.. Då hade ja-

"Martinus du må skjerpe deg!" Avbryter pappa mig med en hård ton och jag känner hans blick genom backspegeln.

"Mmh" Suckar jag ointresserat och låter min blick vara på alla saker som svävar förbi utanför.

"Du gjør fansen skuffet" Min bror kollar lika besviket som pappa på mig men ändå så låter jag blicken vara kvar på allting utanför.

"Det er ikke morsomt å være på scenen med deg når du er slik" Fortsätter min bror och suckar tungt och snabbt vrider jag huvudet mot honom med en hård blick och spända käkar.

"Tror du det er så gøy når din kjæreste er borte i flere dager, og du kommer til å bli på scenen, og la som at alt er bra?!" Ryter jag åt både Marcus och pappa, men mest åt Marcus.

"Jeg er lei av å høre at jeg gjør alle skuffet! Dere vet allerede at mitt selvtillit ikke er bra, tror dere det er bedre å høre at du ikke er god nok?" Jag känner att jag är på bristningsgränsen men som tur är lyckas jag hålla mig från tårarna.

Resten av biten till hotellet var mina tysta snyftningar allt som hördes, ingen sa något och luften var spänd. Allt tack vare mig, såklart.

Det är fullt med fans vid hotellet som väntat men till skillnad från alltid så är jag inte taggad på att gå ut till dom. Inte alls faktiskt.

"Martinus, du trenger ikke å bekymre deg for fansen, du fokuserer på å komme inn i fred og ro" Säger Isak lugnt och jag tar på mig ett par solglasögon och min huva för att dom inte ska mitt ansikte.

Fan, nu kommer det bli en jävla massa drama om att jag inte stannade för att ta bild osv.

Jag hoppar ut ur bilen först med Marcus tätt efter och vi omringas direkt av flera vakter som tar oss in i säkerhet.

Väl inne på hotellet så skiter jag i allting annat och bara springer mot hissarna och åker upp till rätt våning, för att därefter kuta till vårt rum.

Jag slänger av mig skorna och slänger mig sedan gråtandes i den stora dubbelsängen.

Jag antar att pappa märkte att jag ville vara själv då dom efter 10 minuter fortfarande inte kommit, dom gick säkert till pappas rum.

"Martinus?" Säger plötsligt en ljus röst, en röst som jag mycket väl känner igen, en röst som jag har saknat så in i helvete.

"Hilda?!" Utbrister jag och sätter mig upp och vänder om. Mycket riktigt står hon där. Hon som varit borta i flera dagar. Och bredvid henne står Kajsa.

"Hva faen gjør dere her?" Säger jag glatt och ställer mig hastigt upp från sängen.

"Överraskning?" Säger Hilda, mer som en fråga än ett påstående.

"Oh my god" Jag brister än en gång ut i tårar och omfamnar Hilda i en hård, lång kram där jag vägrar släppa.

"Jag går till Marcus" Hör jag Kajsa säga i bakgrunden men det är inget jag orkar reagera på.
Jag har min prinsessa i min famn igen. Inget ska få förstöra det här.

"Varför grät du Martinus?" Undrar Hilda tillslut när vi dragit ifrån, jag skakar på huvudet för att visa att vi inte ska prata om det.

"Det viktige spørsmålet er hvor du har vært og hvorfor du ikke har svart når vi har skrevet"

Hilda suckar tungt och sätter sig på sängkanten och kollar ner på sina fingrar som hon leker lite lätt med.

"Jag ehm- jag har varit hos Erik" Mumlar hon skakigt, såklart, vart skulle hon annars vara?

"Och jag har väl inte svarat för att jag ville vara själv med Erik. Det finns ingen som förstår mig lika bra som han"

Okej, bra att veta. Jag förstår henne alltså inte.

"Jag menar inte att du inte förstår mig men han förstår mig bäst av alla, han finns där för mig och han håller tyst om något om jag ber honom"

Jag nickar svagt med underläppen mellan tänderna, ett försök till att hålla inne tårarna.

"Det må være en grunn til at du "forsvant" og ikke svarte" Mumlar jag osäkert, Hilda suckar tyst och nickar även hon osäkert på huvudet.

"Det kanske det finns" Det är knappt att jag hör vad hon säger men hennes svar får mig orolig.

"Hva er det? Du vet at du kan fortelle meg alt" Hon kollar upp på mig och smärtan i hennes ögon får mitt hjärta att skrika. Fuck vad förkrossad hon är.

"Du skulle inte förstå"

Högt suckar jag åt att hon inte tror att jag ska förstå, tro mig, jag förstår henne mer än vad hon tror.

"Hvorfor ikke?" Det lät hårdare än vad jag hade tänkt, hoppas inte hon tog illa upp.

"För.. för det har med mitt mående att göra" Mumlar hon tyst, det låter nästan som att hon är besviken på sig själv.

"Tror du ikke jeg forstår at du føler deg dårlig?" Denna gången var det meningen att låta lite hård och irriterad, hon tror seriöst inte att jag också mår dåligt eller?

"Jeg føler meg heller ikke så bra! Alle er skuffet over meg! Alle sier at jeg skal skjerpe meg, men det de ikke forstår er at jeg ikke kan hjelpe at alle mine tanker har vært på kjæresten min som ingen har hørt noe fra på flere dager!" Jag slänger irriterat med armarna och kollar på Hilda med en lika irriterad blick.

"Så du skyller i princip allt på mig?" Jag nickar bara som svar utan att ens kolla på henne men jag ångrar mig snabbt och skakar på huvudet.

"Nei, men jeg vil at du skal vite at jeg forstår hvordan du føler" Suckar jag lågt.

"Nej det gör du inte!" Jag rycker förvånat till av hennes höjda tonläge men kollar trött på henne.

"Hvis jeg ikke forstår hvordan du føler, kan du ikke forklare da?! Fordi du synes å ha problemer med å forstå at jeg føler meg minst like ille som deg!" Nästintill ryter jag åt henne men ångrar mig när jag ser hur hon reagerar.

Hon drar upp knäna och drar armarna runt dom och lägger pannan mot knäna och snyftar högt.

Jag skyndar mig fram till henne och ska precis omfamna henne när hon rycker till och säger "rör mig inte".

"Du mår inte lika dåligt som mig Martinus. För då hade du aldrig ens varit på tour, för jag har svårt att tro att du skulle orka det om du var deprimerad" Viskar hon skakigt och drar handen över sin blöta kind.

"Hæ?" Säger jag chockat och kollar förvånat mot henne. Vad menar hon?

"Aa, du hörde rätt"

"Jag är deprimerad, Martinus"

Woopsieee