Moments | m.g

32. Running Low

Tis 3 Juli 2018 'Hildas perspektiv'

Jag kollar lätt mot den underbara killen som kommer ut från huset med sin resväska på släptåg. Han kollar ner i marken när han går och när han väl kollar upp och möter min blick brister det för mig och jag går med snabba steg 10 meter därifrån för att slippa se på honom när han lämnar.

"Babe?" Hans röst är orolig och jag hör snabba steg som närmar mig innan jag är inlindad utav ett par starka armar som håller om mig hårt.

"Duu" Viskar en mörk röst i mitt öra och placerar en lång puss under mitt öra.
Jag drar in den välbekanta lukten och blir genast lite lugnare.

"Måste du?" Viskar jag och vänder mig mot den långa killen som ler snett mot mig.

"Unnskyld" Får jag bara som svar, resulterandes till att jag börjar hulka igen. Faaaan.

"Men varför?" Utbrister jag förtvivlat och sliter mig loss från hans varma famn. Jag ställer mig ett steg ifrån honom och stirrar in i hans mörkbruna ögon som även dom ser helt förkrossade ut.

"Det er jobben min, jeg kan ikke gjøre fansen så skuffet, og så skal vi fortsette med nye sanger, jeg må gå" Martinus kollar plågat på mig när han ser hur mitt hjärta bara krossas ännu mer för varje ord han säger.

"Du får inte" Försöker jag med men får en suck tillbaka.

"Tror du jeg vil gå eller?! Tror du jeg vil forlate den jeg elsker mest? Klart jeg ikke vil! Men jeg må. Og jeg vet at vi kan takle dette, det er fire uker, tretti dager, det er ikke så lenge" Jag ser i hans ögon hur förkrossad han är över att behöva lämna sin totalkrosssde flickvän ensam i en hel månad.

"Och efter en månad kommer ni hem i typ tre dagar och åker sedan iväg i två veckor, kommer hem i en vecka och åker sedan med Jason i en månad. Vet du vad vi står inför? Ett helvete" Rabblar jag upp lugnt och sansat och bara kollar in i Martinus ögon.

"Tänk om det blir som igår att du försöker få tag i mig men jag svarar inte utan sitter bara där bredvid min telefon och är för förkrossad för att kunna prata med dig? Tänk om det blir så fast med ombytta roller?" Fortsätter jag lugnt, Martinus skakar lätt på huvudet och kollar ner på sina skor.

"Det skal ikke skje" Mumlar han tungt, möter min blick och låter då tårarna han hållit inom sig svämma över så dom glider ner för hand kinder.

"Vi må være der til hverandre hvor trist vi er. Du kan ikke gjøre som du gjorde i går hvis dette skulle fungere, i tillegg har du Kajsa som vil være der for deg" Han släpper ifrån sig ett hackigt andetag som får mig att krama om honom hårt och lägga kinden mot hans bröstkorg.

"Det du får mig känna är på riktigt, Martinus. Jag kommer tänka tillbaka på varje natt när vi låg där och kollade in i varandras ögon" Jag kollar upp mot Martinus och släpper greppet runt hans midja och lägger istället händerna över hans kinder för att stryka bort hand tårar och placera en puss på hans läppar.

"Jeg vil gi deg alt du trenger når vi sees og jeg håper du vet at jeg ikke vil skade deg ved å gå" Mumlar han mot mina läppar och ger mig sen flera korta snabba pussar innan han låter våra läppar masseras mot varandra i en lugn takt.

Han lägger huvudet mot min axel med ansiktet mot min hals och så står vi bara så och kramas länge.

"Jeg elsker deg" Viskar han mot min hals resulterandes till att jag känner varma puffar mot min hals som kittlas.

"Jag älskar dig mer" Viskar jag nöjt.

"Jeg elsker deg mest" Ler Martinus och jag suckar åt hur jävla nöjd han låter.

"Jeg har fortalt guttene å beskytte deg slik at du ikke trenger å bekymre deg" Försäkrar han med ett leende och kysser mig igen.

"Tack, du är bäst" Ler jag och vänder blicken mot mina bästa vänner som ropar på oss.

"Martinus vi må dra nå!" Ropar Marcus och Martinus släpper ifrån sig en tung suck när han vänder sig om och drar med mig till dom andra.

Jag kollar på Kajsa oh Marcus som står och håller om varandra. Dom blev tillsammans igår och man kan ju säga att Marcus är betydligt mer framåt än Martinus är, men jag älskar Martinus blyga sida, han är så söt.

"Er dere klare?" Frågar Kjell-Erik och ler medlidande mot sina söner som båda två kämpar med sina tårar.

Dom nickar och ger sina flickvänner varsin lång kyss och kramar dom länge.

"Hejdå" Viskar Martinus och kollar in i mina ögon med ett litet, litet leende.

"Hejdå Martinus, ha det så bra nu" Ler jag och får ett leende tillbaka och en sista kyss innan han går till pappa och bror och börjar gå till bilen dom ska åka i till närmsta flygplats, alltså Borlänge flygplats och därifrån dom ska (obviously) flyga till Norge.

När alla tre sitter i bilen och börjar rulla ut från utfarten vinkar dom två bröderna ledsamt till sin familj och mig och Kajsa och alla vinkar tillbaka.

När dom är utom synhåll sätter jag mig ner på gräset och bryter ännu en gång ihop.

"Men lille hjertet, kom hit" Hör jag Gerdannes lugnande röst säga och känner hur någon drar upp mig på fötter och in i en varm och kramvänlig famn.

"Jag kommer sakna honom så jävla mycket" Hulkar jag ur mig och Gerdanne stryker en lugnande hand upp och ner för min rygg.

"Jeg vet, og han vil savne deg også" Viskar hon och strax därefter känner jag ett par armar runt mitt ena ben också.

"Hur klarar ni av att leva såhär?" Får jag ur mig och släpper greppet runt Gerdanne lite lätt så jag iallafall kan möta hennes blick.

"Det er vanskelig hver gang de drar, men man må tenke at de synes det er utrolig gøy og virkelig vil gjøre det, det er musikken de lever for" Säger Gerdanne uppmuntrande och klappar sen Emma över håret.

"Det er vanskeligst for Emma, ​​hun er den som noen ganger gråter når de drar" Fortsätter och kollar medlidande mot sitt yngsta barn som mycket riktigt ser ut att ha gråtit.

"Det blir bra, du kan kanskje overraske dem en gang"

Omg vad deep allting äääär förlåt för deeet

Si ya letah alligejtah