Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel elva - vart var du?

- Omar vakna! hörde jag Sandra säga samtidigt som hon ruskade i mig. Sömnigt slog jag upp ögonen och gnydde till. Jag hade inte fått många timmars sömn den här natten då jag hade varit uppe och oroat mig över Agnes som var med den där elaka tanten som pratade tyska. Hon var inte alls trevlig och hade använt sig av en riktigt skräckinjagande ton på rösten. Jag rös av obehag när jag tänkte på det. Jag tyckte så synd om Agnes som satt fast där inne helt hjälplös. Hon kunde inte skydda sig på något sätt.

- Omar du måste vakna nu! gnällde Sandra och slet av mig täcket. Jag mumlade några sura ord innan jag ställde mig upp. Jag försökte se så utvilad ut men det var svårt.

- Vart i hela helvetet var du igår? frågade Lucas argt. Han verkade alltså ha kommit på mig när jag var iväg mitt i natten.

- Jag låg och sov här precis som ni, hurså? svarade jag och bytte om från min sovtröja till tröjan med leopardtryck som jag hade tänkt ha på mig idag. När tröjan var på så drog jag på mig ett par svarta jeans och voilà så var min dagens outfit som alla tjejer brukade kalla det för klar.

- Du låg inte här och sov när jag var upp på toaletten mitt i natten, sa han.

- Spegeln som var här finns inte kvar här heller, fyllde Liza i och pekade mot väggen där spegeln skulle hänga. Jag ryckte bara på axlarna och gick förbi dem in på den lilla, ganska ofräscha toaletten inne i vårt rum där jag gjorde min morgon rutin som bestod av att tvätta ansiktet, fixa till håret och gå på toaletten.

- Du som har varit alldeles galen i den där spegeln borde ju i alla fall undra vart den är, sa Sandra som hade krånglat upp låset på toaletten med en hårnål. Hon var speciell och ganska konstig min Sandra men jag gillade henne ändå. Förmodligen gillade jag henne extra mycket för att hon varken var som alla tjejer som var utseendefixerade eller som alla killar som bara skulle prata om sport. Hon var något alldeles speciellt om man sade så.

- Men vafan du kan i alla fall knacka innan du stiger på! Tänk om jag hade suttit på toaletten när du kom in, idiot, sa jag aningen irriterat. Mitt morgon humör var inte direkt det bästa om man sade så men hon visste precis hur jag var ovh tog det därför inte så hårt när jag svor och kallade henne för idiot. Ofta kom vi på taskiga eller retsamma smeknamn på varandra men idiot var väl det vi använde oftast.

- Ser det ut som att jag bryr mig eller, idiot? flinade hon samtidigt som hon tog upp hennes hårborste dom låg på bänken inne i badrummet.

- Okej ärligt nu, var du ute i natt? frågade hon och tittade ut i rummet och såg till så att varken Lucas eller Liza var kvar.

- De är inte här så du kan berätta för mig, sa hon och lade en hand på min axel som jag genast skakade av mig.

- Ja, eller alltså, svarade jag men hon avbröt mig genast med:

- Jag förstod det! Ta det lugnt.

- Jag vet inte varför men jag känner mig annorlunda, inte på ett bra sätt dom tidigare utan på ett mindre bra sätt. Det känns som att det är någon där uppe i mitt huvud som spökar med mig, sa jag och gav henne ett snett leende. Genast slog hon armarna om mig och förklarade för mig att jag inte var annorlunda på något annat sätt än de bra.

- Vänta lite! stannade Sandra upp mig med nät jag var på väg ut ur badrummet. Hon drog hennes hand genom mitt hår och lade en lock tillrätta.

- En av dina lockar låg inte som den skulle, log hon och knuffade sedan ut mig ur badrummet. Vi gick tillsammans bort mot matsalen där vi skulle äta vår andra frukost. När vi passerad receptionen så satt tanten där, hon hade pipan från gårdagen liggandes på disken och spegeln ståendes lutad mot väggen.

- Guten morgen Omar, sa hon med ett hemskt leende. Jag bara nickade mot henne och fortsatte ner mot matsalen. Sandra tog snabbt tag i min arm och tittade strängt på mig.

- Hur i hela fridens namn kunde hon veta vad du hette? frågade hon fundersamt.