Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tjugotre - en kort sammanfattning

Jag satt på golvet med ryggen lutad mot kanten på sängen och tittade på den lilla skärvan jag hade i handen. Det var det enda jag hade kvar av henne och det var den enda lilla chansen jag hade att kanske kunna få möta henne igen.

Dagarna här på lägergården hade gått ofantligt snabbt och idag var den sista heldagen vi hade kvar här. Bara för att det var sista dagen så hade vi fått lov från våra lärare att göra lite vad vi ville men bara på två villkor och det ena var att vi skulle ha ett litet möte på kvällen där vi skulle prata om bussresan hem under morgondagen. Vad vi visste redan nu innan var att bussen skulle anlända innan klockan halv nio på morgonen men när vi skulle åka hem fick vi inte reda på förrän efter kvällsmåltiden. Det andra villkoret var att vi skulle skriva en kort utvärdering om hur vi hade tyckt att veckan på lägergården hade varit och om vi ville göra om någon sådan här resa igen tillsammans med klassen.

"Veckan har varit trevlig, inte på grund av människorna jag varit här tillsammans med utan för några andra grejer. Jag vill inte åka på någon mer klassresa någonsin och jag hatade maten"

Min sammanfattning var kort och väldigt onödig egentligen men vad gjorde man inte för sina lärare som bad om att få in en skriftlig lapp om hur man hade tyckt att veckan hade varit. Förmodligen hade de förväntat sig att alla skulle skriva att det var som ett koncentrationsläger men av det jag hade hört så hade alla varit nöjda och belåtna av den här veckan. Ganska skönt att slippa skollokalerna och gamla rutiner en vecka och göra något helt annorlunda jämfört med tidigare.

Utan mening gick jag runt och jämrade mig över vad som skulle komma skall och vad som hade hänt med Agnes som var helt putsveck försvunnen. Spegelskärvan hade jag fortfarande pressad i handflatan och jag klämde på den så hårt att det nästan kändes som att jag skulle börja blöda. Blodet pulserade runtom punkten där den lilla biten låg och jag kände hur pulsen dunkade i fingrarna.

- Du deppar som vanligt alltså? sa Sandra och höjde på ögonbrynen då hon såg mig gå runt fram och tillbaka över golvet. Hade hon sett mig sittandes med ryggen mot sängen som jag hade gjort tidigare så hade hon tyckt att jag vore helt från vettet.

- Jag har sagt det många gånger, du behöver inte bry dig. Låt mig deppa om jag vill, jag kanske har en anledning till att göra det, mumlade jag surt som svar. Hon skrattade humorlöst och tittade på mig.

- Den Omar jag känner beter sig inte såhär, han är glad och sprallig, sa hon.

- Du måste acceptera att även den gladaste och spralligaste inte alltid mår bra, snäste jag irriterat. Hon bara nickade och gick sedan mot sin väska där hon plockade upp ett par vita hörlurar som hon pluggade in i hennes mobiltelefon.

- Aja, vi ska köra norsk karaoke nu så om du vill vara med så är det bara att komma till sällskapsrummet, sa hon utan att ens lägga sig i det jag precis hade sagt. Förmodligen skämdes hon lite över att prata om sådant för det gjorde inte vi med varandra. Aldrig någonsin hade vi två pratat känslor på riktigt innan vi kom hit och fortfarande så undvek vi båda gärna samtalsämnet.

- Jag kanske kommer sen, jag måste bara göra en grej, svarade jag och gick bort mot min säng och plockade upp min fysikbok från golvet. Vi skulle bli bästa vänner - jag och han den här dagen. För det verkade som att det fanns något slags sätt att rädda henne, att rädda Agnes för annars hade aldrig sidorna om just det blivit utdragna ur alla läroböckerna.