Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel ett - bestraffning

- Omar och Sandra, rektorns kontor, nu! skrek Angelica åt mig och Sandra som precis hade ställt till med en scen i klassrummet utan tillåtelse. Vi hade mitt under vår lästimme ställt oss upp på bänkarna och börjat sjunga "hela skolan står i lågor" och sedan dragit med hela klassen på någon slags allsång för att lätta upp den stela stämningen i klassrummet. Alla verkade tycka att det var kul förutom Angelica som inte hade någon humor överhuvudtaget.

Jag hade aldrig förstått varför skolan alltid skulle vara så krävande och urtrist, om den skulle varit rolig så skulle alla vi elever tycka att det var kul att gå till skolan men så var det inte. Skolan jag gick i kunde liknas vid ett av Hitlers alla koncentrationsläger som hade varit igång under 1940-talets Europa. Här skulle allt vara enformigt och ingen skulle sticka ut. Bar någon något annat än svarta eller vita jeans så blev den personen utstirrad av exakt allt och alla. Om det skulle vara så att skolan fick kräva att vi alla skulle ha på oss skoluniformer så skulle det inte varit någon tvekan om att vi skulle bära det hela dagen.

- Tredje gången ni är här den här veckan, berätta för mig vad har ni hittat på den här gången? frågade vår rektor Björn oss när vi kom in på hans kontor. Han var nog ganska van vid att vi kom hit med jämna mellanrum eftersom det alltid var vi två som startade allt kaos.

- Vi försökte bara ha lite kul, flinade jag och knuffade i Sandras sida när vi stod framför hans skrivbord. Vi två var det perfekta teamet, hon och jag, jag och hon. Sandra var en tjej jag verkligen kunde lita på och göra allt tillsammans med, det spelade ingen roll vad det var, hon ställde ändå alltid upp för mig och jag för henne.

- Och att ha kul innefattar vad i era ögon? frågade han seriöst samtidigt som han antecknade något på ett papper han hade framför sig.

- Allsång är allt bra trevligt, svarade Sandra sarkastiskt och jag kunde själv inte hålla inne ett litet skratt. Jag visste hur kortstubin han hade och det skulle inte förvånat mig om han gick i taket över att Sandra uttalade sig så men han tog det faktiskt relativt lugnt. Han verkade ha gett upp med att försöka få oss två att bli lika normala som alla andra i min skola och klass.

- Tycker ni att det är kul? frågade han strängt.

- Ja, eller nej eller jag vet inte, stammade jag fram.

- Det här är rent allvar, förra månaden tog ni sönder två stolar och ett fönster, månaden innan det så var det ett bord och sammanlagt på hela det här året så har ni förstört och gjort en hel rad med andra grejer också, sa han irriterat. När jag tänkte efter så kanske det kanske aningen extremt allt det här vi gjort den senaste tiden.

- Förlåt, mumlade jag men Sandra fortsatte bara flina bredvid mig. Jag knuffade henne i sidan och hon knuffade mig tillbaks, tillsist slutade det med att Björn eller ja, rektorn skrek åt oss att sitta still och förstå allvaret i det vi gjort.

- Det där var droppen för mig, från och med nästa vecka så skickar jag iväg er två och er klass på en resa härifrån och i väntan på nästa vecka så blir ni avstängda från skolan. Vi eller rättare sagt jag vill inte ha kar er två här på den här skolan efter allt ni ställt till med, nästan skrek han åt oss två. Sandra tyckte bara att det var roligt men jag började få en aning skuldkänslor. Jag fick skuldkänslor över att mamma fått ta en rad samtal med lärare och rektorer på den här skolan som har klagat på mig och mitt beteende. Jag fick skuldkänslor över det jag gjort men fortfarande så ångrade jag ingenting.

- Är det förstått? fräste han åt oss.

- Ja, f-förlåt, stammade jag fram och tittade på honom med respekt.

- Har du också förstått det Sandra? frågade han strängt men hon svarade bara med att rycka på axlarna. Han visade oss sedan ut ur rummet och sa till oss att det var okej att gå hem redan nu. Sandra frågade direkt om jag ville hänga med hem till henne men jag svarade bara att jag inte kände för det just nu men sa sedan att vi kunde göra det under morgondagen då vi inte skulle ha någon skola då vi var utkickade från vår.

När bussen jag åkt hem stannade vid hållplatsen som låg alldeles vid mitt hus så sprang jag allt vad jag hade mot dörren. Det var öppet in så jag förmodade att mamma redan var hemma även fast klockan bara var halv två en vanlig onsdag. Inne i hallen slängde jag av mig mina vita sneakers och hängde upp min svarta jacka på en av krokarna.

- Omar, kom jag vill prata med dig, sa mamma och jag kunde höra att hon hade en besviken ton på rösten. Jag förmodade att rektorn eller någon lärare hade ringt hem och berättat att jag var portad från skolan och inte fick komma tillbaks nu. Med tunga steg gick jag in i köket och slog mig ner på en av stolarna vid bordet där mamma satt med en kopp kaffe framför sig.

- Jag är riktigt besviken på dig och när jag säger riktigt besviken så menar jag det verkligen. Jag litade på ditt ord när du sa att du skulle börja sköta dig i skolan och nu menar jag inte bara att höja betygen som nästan alla ligger på gränsen till underkänt utan även på din personlighet och beteende. Du lovade mig att du skulle ändra på dig men nu verkar du ha brutit löftet, sa hon seriöst till mig. Hennes snälla ögon var inte snälla den här gången utan de var arga och stränga.

- Förlåt, mumlade jag och tittade ner i bordet.

- Det är inte mig du ska förlåta, det är dig själv du ska förlåta. Det är ingen annan än du som kommer få sota för allt det här i framtiden, sa hon allvarligt. En tystnad la sig över bordet och ingen sa någonting. Ingen vågade att säga något.

- Sedan kan jag inte förstå att du precis har blivit utkastad från skolan, det är helt obegripligt, varför gör du såhär mot oss? Eller rättare sagt, varför gör du såhär mot dig själv? frågade mamma. Ja, varför gjorde jag ens såhär. Vad vann jag på att vara stökig och jobbig egentligen? Jo, jag fick en rolig skolgång och det var det enda som betydde något i mina ögon och öron. Vad mamma sa betydde egentligen ingenting.